Samtal med fader Mats Furemalm: Martin Luther, en katolsk historisk gestalt

Martin Luther, den tyske reformatorn, har på ett speciellt sätt påverkat Europas och västvärldens historia. Trots Luthers betydelse, inte minst i det kyrkliga livet, talas det inte så ofta om honom som man borde göra. Den 23 december fick jag tillfälle att träffa fader Mats Furemalm, komminister i S:t Matteus församling, Svenska kyrkan, i Stockholm, för att samtala om Martin Luthers liv, verk och påverkan i kyrkan, inte minst de katolska och ortodoxa kyrkorna, och även i samhället. Vi talade om vad som är det viktigaste hos Luther, han som är en medkristen som brottades med många personliga frågor som förfall i Kyrkan på sin tid. Luther var även upptagen av frågan om hur han skulle leva sitt liv för att uppnå frälsningen, och det är något han har gemensamt med människor i alla tider, som vill leva sin tro på allvar, den helige Franciskus som levde långt före honom hade samma funderingar.

När Luther startade reformen höll medeltidens tänkande på att förändras. Han var själv den som startade reformationen men trots allt detta bekände han sig alltid som katolik. Luther hade inte någon tanke på att utträda ur katolska kyrkan eller skapa någon splittring, men det blev konsekvensen av den rörelse som han startade. Då försökte han gå över till ortodoxin, men det misslyckades.

Under Vaticanun II var Katolska kyrkan tvingad att hantera vissa problem som var konsekvenser av den lutherska reformationen. Vaticanun II nämnde inte Luther i något dekret, men han finns med i bakgrunden till konciliet.

 

Ett språk för evangelisering: Att välja “Dante sällskapet” eller “familjen Simpson”

Evangelisation, d.v.s. att föra vidare Jesu Kristi budskap, det är en av de viktigaste uppgifter som den universella kyrkan har. I varje tid och på varje plats har de kristna haft behov av ett språk och ett sätt att tala med andra människor för att kunna komma ut med budskapet. Kyrkan har varit kreativ vad det gäller tar sig ut till världen med Kristi budskap, det gäller lika mycket utomlands som i Sverige. Den katolska kyrkan i Sverige ser evangelisering en uppgift av stor vikt och därför har man skapat ett stiftsorgan som koncentrerar sig bara på den uppgiften. Det har instiftats en evangeliserings vecka som i år hade sin premiär mellan den 21 och 24 oktober i Angereds församling.

Evangelisering har, enlig katolska Kyrkans katekes, på ett direkt sätt att göra med Kyrkans missionsuppdrag: ”gör alla folk till lärjungar” Matt 28:19 – 20. För missionsuppdraget finns två motivationer: Den första har att göra med den kärlek som Gud har till alla människor och det är i den som de kristna i alla tider har hämtat kraften till sin missionsiver. Aposteln Paulus uttryckte vad denna Guds kärlek innebär i sitt andra brev till korinthierna, kap 5, vers 15: ”Ty Kristi kärlek lämnar mig inget val…” Den andra sätter fokus på sanningen. Den som rättar sig efter vad sanningens Ande driver dem till befinner sig redan på väg till frälsningen. Paulus uttrycker sig om sanningen i sitt brev till Timoteus 2:4: ”Gud vill att alla människor skall räddas genom att de lär känna sanningen.”

Till evangeliseringen och missionen hör också en mycket viktig aspekt, det är språket som kyrkan använder för att kunna framföra sitt budskap. I budskapet inkluderas både trons vittnesmål och de moraliska och etiska värderingar som kyrkan inser och tror vara de rätta. I dagens samhälle framställs religionen, inte minst kyrkan, som fiender till samhället och i många fall även till demokratin. Det gör att när något framförs med ett ”religiöst” eller kyrkligt språk i media kommer budskapet i många fall att fördömas. Den stora frågan till Kyrkan idag är om hur budskapet som Kyrkan fick som befallning att ge till världen skall förmedlas till det moderna samhället. Den antikyrkliga stämningen i massmedierna kan brytas, det finns kreativa idéer som lyckas komma fram i de fientliga massmediernas värld. Ett exempel är Familjen Simpson, en tecknad tv-serie, som har lyckats mycket väl med att presentera värderingar som har mycket med kristendom att göra genom ett ny sätt att tala, med ett helt nytt språk.

 

I Osservatore Romano från 17 oktober 2010, skrev Luca M Possati ”Simpson är katolik”, han talar om Francesco Occettas ”Simpsons och religionen”, Civilitá Cattolica 3848. Utan någon diskussion kan man säga att Matt Groening med sina gula figurer har bidragit till en språklig revolution i skapandet av barnprogram. Det finns inte i historien något annat barnprogram som kan jämföras med Simpson-serien. Samtidigt är den satirisk och sarkastisk gentemot den västerländska och amerikanska livsstilens symboler för att behandla teman som oförmåga att kommunicera, försoning, utbildning och utbildningssystemet, äktenskap och familj, men inte minst politik. Vad som rekommenderas är att inte missa det religiösa budskap som är tydligt återkommande i serien om familjen Simpson. Därför är serien godkänd för barn, och inte bara det, utan den borde rekommenderas eftersom den kan bygga upp kristna värderingar hos barn.

Vad Francesco Occetta gjorde var inte att förklara Simpson som katoliker, lång ifrån det, utan att komma närmare serien och det språk den använder för att tala om värderingar och religion. Han själv talar om att programmen har orsakat en revolution, den har brutit sig in i miljontals familjer som en ny typ av barnprogram. Simpson är inte den typisk Disney-serien som visar klara och bestämda karaktärer: Den onda och den goda. Det är tvärtom hos Simpson, hos dem lever det goda och det onda tillsammans i varje person. Occetta tolkar Simpson utifrån den evangeliska liknelsens horisont: vetet och ogräset som växer tillsammans. Detta sätt att förmedla budskapet tevetittarna gör att många av tittarna kan känna sig identifiera med den gula familjen. Det nya ”talesättet” har varit så framgångsrikt att Oxford English Dictionary har introducerat ett nytt ord, Homer Simpsons karaktäristiska ”D’oh”.

Men vad är det egentligen familjen Simpson gör? Francesco Occetta säger att Simpson är ett av dem få program för barn och ungdomar där kristen tro, religionen och frågor om Gud är återkommande teman. Det förmedlas ett trosperspektiv: Familjen Simpson ber alltid en bön före måltiden, och de kommer till kyrkan varje söndag för att delta i söndagsgudstjänsten. Familjen Simpson strävar efter kristna värderingar och lyckas i stort sätt ganska bra. Familjen som institution sätts i centrum och hela tiden upprepas vikten av de moraliska och etiska värderingarna.

Vad Simpson lär ut är av stor vikt för Kyrkan i vår tid, trots att media ställer sig fientliga mot Kyrkan och religionen, finns det en möjlighet att komma fram med kristna värderingar i massmedierna. Men evangelisationen eller missionen är inte endast för dem som sitter utanför kyrkan eller som inte vet något om Kristus och evangeliet, den riktar sig även till dem som är inne i Kyrkan. Kyrkfolket behöver påminnas om Kristi budskap och om moraliska och etiska kristna värderingar om och om igen, och de på andra sidan kyrkogrindarna har behov av ett språk som de kan förstå.

Det finns en strävan efter att balansera språket med vilket man kan tala om det transcendentala i ett kontextuellt sammanhang, särskilda kontexter som den enskilda kristna församlingen kan befinna sig i. Det finns tusentals exempel som man kunde citera, ett av dem är förbönerna den 11 juli 2010, i Sankta Eugenia församling. Förbönernas innehåll togs från viktiga nyheter i dagstidningarna, det var ett sätt att tala till församlingen om konkreta situationer i samhället och världen som behöver förböner. Ett ny språk och ett nytt sätt att tala om den kristna tron.

Språket kan användas inom de liturgiska ramarna för de särskilt invigda i Katolska kyrkan. Det är ett sätt att tala om evangeliets budskap för de invigda, men detta språk fungerar inte alltid utanför kyrkans portar. Diskursen kan låta alldeles främmande för både en del av samhället och även för en stor del av den Katolska kyrkans medlemmar. Språket kan även uppfattas främmande på grund att det tar fram ett antal aspekter av den kristna religionen med aggressiva beskrivningar av andra kristna, särskilt andra katoliker. Det spårar ur från det som i princip kunde ha som mål evangelisering och fördjupning av den kristna tron.

En miljon exempel kan tas upp i den här artikeln, men det finns en som kasta ljus över just denna situation. Fem dagar efter att det i Sankta Eugenia kyrka lästes förböner med hjälp av händelser som beskrevs i dagenpressen, kom en artikel med en mycket aggressiv kritik. En hemsida som kallas ”Dantes nyheter”, som utges av skrivs av medlemmar av Dantesällskapet, använder sig av sitt digitala utrymme för att förolämpa och smutskasta de människor som var med och firade gudstjänst i Sankta Eugenia, och det enda argument som framförs är att liturgin inte är i deras smak. Detta våldsamma sätt att tala om andras sätt att be och att uttrycka sin andlighet är svårt att förstå både i en normal katolsk kontext och utanför Kyrkan.

Ingenting av det som sagts bidrar till en dialog som kan främja evangelisation inom Kyrkan. Situationen kan förvärras när det krävs att normala katoliker skall tvingas att tala ett språk som talar mer om vackert broderade sutaner och mindre om evangeliets budskap. Men den situationen kan förstås utifrån ”Dante sällskapets” starka känslor av att liturgin skall firas så perfekt som möjligt, liksom en ballettföreställning. Men det måste någonstans finnas en förståelse för ”Dantes sällskaps” sätt att uttrycka sitt okontrollerade känslosvall om andras sätt att uttrycka och fördjupa sig i det evangeliska budskapet.

 

Efter två tusen år har inte Kyrkan lyckats med att tala om evangeliets budskap med ett enda språk, mångfald i enhet har varit identitetsmarkör under hela historien. Märkligt är nu att de som hade förespråkat en enhetlig Kyrka har fördömts som ”heretiker”, och följden av deras språkbruk var inte att evangeliets budskap spred sig i samhället utan en splittring som skakade Kyrkan. Samhället måste få höra evangeliets budskap och det måste ske i en dialog, och för den dialogen behövs ett språk som är adekvat för att samhället skall förstå vad evangeliets budskap innebär. I Kyrkan behövs olika språk för att folk skall fördjupa sig i evangeliets budskap, det är en nödvändighet eftersom Kyrkan har en stor kulturell, social och etnisk mångfald. I katolska Kyrkan borde alla sätt att uttrycka tron och att fördjupa sig i evangeliets budskap respekteras. ”Dantes sällskap” kan anses ha donatistisk tendens med inneslutande drag, deras uppfattning om hur man borde komma ut med evangeliets budskap kan fördjupa de fördomar som finns om kristen tro och inte minst om Katolska kyrkan. Det bidrar till att utmåla evangeliets budskap mycket mer avskräckande för det sekulära samhället.

Det är av stor vikt hur Kyrkan talar till både samhället och de kristna om de kristna moraliska och etiska värderingarna. Kyrkan måste tänka på att mottagaren i många fall ser mycket mer olika ut än Kyrkan själv föreställer sig den. Familjen Simpson visar mycket klart att många ute i samhället, men också inom Kyrkan, vill höra Kristi budskap på sitt eget språk. Det kristna etiska och moraliska budskapet borde inte stängas in i kyrkorna, dolt av fina broderade albor och prästkläder eller bakom en dimma av känslor och rökelse. I stället skall kyrkornas dörrar vara öppna och man bör tala på så sätt att samhället, på andra sidan gatan, kan höra och förstå vad Kyrkan säger.

Bön och musik: låt oss glädja oss åt minnet av den lysande stunden

 

Den 12 november ägde en liten konsert rum i den gamla delen av den katolska domkyrkan i Stockholm. Elisabeth v. Waldstein ledde både Pueri Cantantes Cathedralis och Chorus Cathedralis Holmiensis, och fader Bertil Roslund ledde betraktelsen och bönen. Initiativet är bra därför att man kan både vara med i en stund av skönhet i form av musik och samtidig en bönestund. Katolska kyrkans katekes uttrycker sig om musik på följande sätt:

Sånger och musik fyller sin uppgift som tecken på ett ännu mer betecknande sätt därigenom att de är ”närmare förknippade med den liturgiska handlingen”, i enlighet med tre viktiga kriterier: de skall ge ett vackert uttryck åt bönen, de skall främja församlingens enhälliga deltagande i gudstjänst vid vissa bestämda tillfällen och ge gudstjänsten en högtidlig prägel. Sång och musik har på detta sätt del i avsikten med de liturgiska orden och handlingar: Guds ära och de troendes helgelse. (KKK 1157)

Pueri Cantantes Cathedralis, “Ave Maria”, Giulio Caccini (1551 –1618)

Man kan förvänta sig att det inte är sista gången som man fick uppleva så vacker musik och bön. I väntan på information om en ny bönestund med musik låt oss glädja oss åt minnet av den lysande stunden.

P. Roelvink: Vi går i pension!

Vi gå i pension, vi har gjort vårt och det är dags att andra börjar ta över i det ekumeniska arbetet. Det var budskapet från fader Henrik Roelvink i en konfirmationsmässa. Det var under upptagningen i kyrkan av mannen som tar hand om det gemensamma medlemsregistret för katoliker i Sverige, den före detta prästen i svenska kyrkan, Per Englund

 

Å andra sidan ser man inte en rad nya präster som är beredda att ta över. Biskop Anders Arborelius är bekymrad över att prästseminarier i Europa, och inte minst i Sverige, inte klarar av att locka nya kandidater. Det står på den officiella hemsidan för katolska kyrkan: När prästkallelserna blivit färre i Europa är vi beroende av att andra delar av världen sänder präster till oss.

http://www.katolskakyrkan.se/1/1.0.1.0/102/1/?item=art_art-s1/364&group=art_art_grp-s1/1

Var solidarisk med araber som ber bredvid oss i våra kyrkor

På eftermiddagen 14 november organiserades en demonstration mot våldet i Irak, tusentals människor samlades framför riksdagen, vid Myntorget, och marscherade till Kungsträdgården, där improviserades en tribun från vilken riksdagsmän, andra politiker och religiösa ledare genomförde en appell. Den officiella kristna pressen behandlade nyheten på olika sätt, från den frikyrkliga ”Dagen” kom en mycket detaljerade artikel om protesten, redan på söndagen. Den officiösa tidskriften ”Katolskt Magasin” använde en del av sin hemsida för att tala om att tusentals kristna från Irak och grannländerna samlades framför regerings- och riksdagsbyggnaden för att protestera mot de ständiga blodiga attentaten mot kristna i Irak.

Två talare lade denna eftermiddag märke till att de flesta som var där ursprungligen var från Mellanöstern, de frågade efter det stöd som det svenska folket borde ge de kristna från Irak. Fader Björn Göransson, kyrkoherde i Sankt Ansgars församling i Södertälje, uttryckte sin ledsnad över att det inte fanns fler svenskar i demonstrationen, han sade:

“Jag skulle vara tacksam om det kom flera svenskar hit. Här har vi samlat många i Sveriges hjärta, därför att det kungliga slottet ligger lite härifrån, Sveriges hjärta geografisk. Men vi ber och hoppas att svenskarnas hjärta öppnar sig därför att det som händer i Irak måste beröra oss här i Sverige.”  http://nunnorpraster.blogspot.com/2010/11/fader-bjorn-goransson-om-det-skulle-ha.html

Även Mats Pertoft, från Miljöpartiet, beklagade att vi inte var fler från andra grupper än irakiernas egen som fanns representerade i demonstrationen. Han talade också om ursprunget till våldet i Irak, men han förklarade att våldet är orsakat endast av amerikaner och hoppade över att peka ut också de islamiska extremisterna. Man bör betänka att det inte var amerikanska soldater som sprängde sig in i kyrkan utan muslimska irakier.

 

Om miljöpartisten Mats Pertoft var mycket försiktig med att nämna orsakerna till våldet mot kristna i Irak, så överraskade vänsterpartisten Josefin Brink, som sade att terrordådet i den syrisk – katolska domkyrkan i Bagdad, ”Vår fru av Frälsningen” har sina rötter i det folkmord som turkarna begick 1915. Hon talade om att världen inte skall vara blind för vad som händer idag i Irak, på samma sätt som man inte ville se det som pågick i Turkiet 1915.

Den Katolska kyrkan i Sverige som har en stor majoritet utlandsfödda bland sina medlemmar, måste på ett konkret och synligt sätt visa sin solidaritet med trosfränderna från mellanöstern. De är en av de stora grupperna i det katolska stiftet och har även ett viktigt inflytande på det kyrkliga livet i Sverige.

Fader Björn Göransson: “Om det kom flera svenskar hit”

 

Demonstration för de kristna i Irak, Kunsträdgården, 14 november, fader Björn Göransson sade:

“Jag skulle vara tacksam om det kom flera svenskar hit. Här har vi samlar många i Sveriges hjärta, därför att det kungliga slottet ligger lite härifrån, Sveriges hjärta geografisk. Men vi ber och hoppas att svenskarnas hjärta öppna sig därför att det som händer i Irak måste beröra oss här i Sverige.”

fng

German | Myspace Video

Blanca Elena: Att vara katolik i Monterrey, Mexiko

Mexiko är ett av länderna med katolsk majoritet i världen, det har ungefär 100 miljoner invånare. Trots sin katolska majoritet och allt inflyttande som kyrkan har, finns där en historisk konflikt mellan kyrkan och staten som sträcker sig tillbaka till mitten av 1800-talet. Mexiko blev ett självständigt land redan 1821. Idag råder religionsfrihet i landet, men många av de konflikter som drabbar kyrkan i det moderna samhället finns också i Mexiko.

President Benito Juares (1806 – 1872) “Leyes de Reformas, en skiljelinje mellan Staten och Kyrkan.

I Mexiko finns nio ärkestift och tjugofem stift. Men Mexiko är ett paradoxalt land eftersom det har funnits lagar som t.ex. begränsar den religiösa friheten och som har gått emot den katolska kyrkan . “Leyes de Reformas” (Reformernas lagar) är namnet på en grupp mexikanska lagar som bland annat gör det förbjudet att offentligt uppträda i religiös klädedräkt. Den typen av restriktioner har inte funnit i något annat land i hela regionen.

Blanca Elena är en ung mexikansk kvinna som berättar om hur hon själv ser på katolska kyrkan i sitt land. Hon bor i staden Monterrey, hon kommer från en stor katolsk familj, som man idag skulle kalla ”traditionell”, hon är den femte av åtta syskon. I sin tidiga barndom var hon, tillsammans med sin familj, tvungen att byta bostad, en situation som påverkade hennes skolgång eftersom hon blev tvungen att börja i en ny skola varje gång. Den situationen gjorde också att hon inte hittade en församling att bli fast verksam i. Med tiden lyckades familjen etablerade sig, Blanca var elva år och då kunde hon besöka församlingens aktiviteter och grupper regelbundet.

 Blanca Elena i sin församling

I sin församling kunde Blanca gå i undervisning för första kommunion. Hon kunde tillhöra församlingens grupper och finna vänner där. Hon var mycket aktiv i körverksamheten, hon hjälpte till med katekesen, hon var med i församlingens karismatiska förnyelsegrupp, och tonårsgrupper. Hon deltog i andra aktiviteter när tiden tillät, och gjorde sällskap med sin mor till kyrkan för att delta i familjkatekesen.

För Blanca var också de ungdomsgrupper i församlingen som var direkt assisterade av seminaristerna från Monterreys stiftseminarium viktiga. Varje år sändes seminaristerna till församlingarna runt i Monterrey för att utföra pastoralt arbete, särskilt i ungdomsgrupperna. Närvaron av seminaristerna gjorde att grupperna växte i antal och även blev starkare.

Grundskolan blev den statliga för Blanca Elena och från den bevarar hon goda minnen. Skolan, som alla statliga skolor i Mexiko, var en sekulär skola. Hon kommenterar, och det var mycket intressant, att i skolan fick hon aldrig höra något fientligt mot kyrkan eller att någon lärare ställde sig kritisk mot religionen. I de statliga skolorna ges inte någon religionsundervisning.

Det mexikanska skolsystemet reserverar religionsundervisningen för de privata skolorna. Många av de skolorna är drivna av katolska ordnar, men det finns icke-katolska eller icke- religiösa privatskolor. I viss mån ger de skolorna en bättre undervisning än de statliga skolorna.

Monterreys domkyrka

De katolska skolorna har hög status och genom att föräldrarna måste betala för att låta barnen gå i dem skiljer de sig från de statliga skolorna. Att ha sina barn i en privat katolsk institution höjer den sociala statusen för föräldrarna. Föräldrar använder den situationen även för att få en högre grad av acceptans i samhället, ett samhälle där man bland annat måste visa att man är ”100% katolik”.

Det finns också andra motiveringar som gör att föräldrar skickar sina barn till privata katolska skolor, säger Blanca Elena. Många föräldrar trodde att om man skickade sina barn till skolor som leddes av nunnorna eller prästerna, då skulle deras barn blir ”goda katoliker”, men motiveringarna har varierat med tiden, idag tänker många föräldrar annorlunda. Många tänker att om de skickar sina barn till religiösa skolor så får barnen religionsundervisning där och då spara man tid eftersom det inte finns behov att ta barnen till katekesundervisning i kyrkan på söndagarna. Men, det finns också föräldrar för vilka religionen inte spelar någon roll utan de är mera intresserade av på vilken akademisk nivå barnen hamnar i de katolska skolorna.

Andra intressanta informationer om kyrkan i Monterrey som Blanca Elena gav handlar om själva ärkestiftet. Innan de första missionärerna kom till dessa trakter, borde där nomadstammar. De första spanjorerna som kom dit, grundade en stad som döptes till Santa Lucia, men försöket att befolka de trakterna misslyckades på grund av de naturliga fientliga förhållanden som fanns. Det var inte förrän 1596 som Don Diego de Montemayor, med 34 personer grundade staden på nytt, men då kallades den ”Nuestra Señora de Monterrey” (Vår Fru av Monterrey).

Ärkebiskopen i Monterrey, Kardinalen Francisco Robles Ortega

Staden Monterrey är säte för ärkestiftet med samma namn, dess ärkebiskop är monsegnor Francisco Robles Ortega. Till ärkestiftet hör 550 präster, 9 pastorala zoner, 23 dekanat och 201 församlingar. 57 ordensmän och 750 ordens- och kongregationskvinnor. Det finns 93 institutioner i ärkestiftet som drivs av ordnar, kongregationer, det apostoliska livets sällskap, privata och offentliga föreningar för lekmän.

Det finns även en lekmannarörelse i vilken 29 lekmän integrerar sig i 72 organisationer, som arbetar med barn och ungdomar. Deras arbete sträcker sig även till föräldrarna och vuxenkatekes, många gånger i miljöer med sociala problem. Man räknar med fyra och en halv miljoner katoliker i ärkestiftet Monterrey.

Sakramentfirande på Esvensca

Det brukar vara bra väder på processionssöndagen när Spansktalande missionen kommer ut med sina devotionalier och vandrar i procession genom Söders gator. Söndagen den 17 oktober var en sådan dag. Det är en etablerad tradition att spansktalande katoliker varje år går från sina lokaler på Söder till Domkyrkan. Där bärs en enorm bild av Jesus som kallas för ”El Señor de los Milagros” (Miraklernas Herre), bilden representerar den lidande Jesus på korset. Det är ett sätt att vörda vår Herres lidande som härstammar från ett fjärran land, Peru, och som går tillbaka i tiden till 1600-talet. Traditionen säger om bilden av ”El Señor de los Milagros” att den var målad av en svart slav och tavlan tillhörde en religiös sammanslutning som de afrikanska slavarna i Peru grundade. Bilden kom att bli känd efter jordbävningen som skadade nästa alla hus i Lima och El Callao och lämnade efter sig tusentals skadade och döda. Trots att väggen där ”El Señor de los Milagros” målning fanns inte var byggd med kraftiga material klarade den sig från jordbävningen uitan minsta spricka. Traditionen fördes vidare till Sverige med de peruaner som har valt att bosätta sig i landet.

Med i processionen var också en staty av ”El Divino Niño” (det gudomliga barnet), en tillbedjan av Jesusbarnet som också ursprungligen kommer från Sydamerika. I likhet med ”El Señor de los Milagros” växte tillbedjan av ”El Divino Niño” fram i en miljö präglad av fattigdom och förtryck.

2     “El Divino niño”

Det fanns en tredje devotion representerad denna dag, som inte härstammade från någon amerikansk kontext, utan en europeisk. Det är ”den gudomliga barmhärtigheten” som ursprungligen kommer från polackernas land och som har vunnit en plats i den globala kyrkan.

  “Den gudomliga barmhärtighet”

Den spansktalande missionen i Stockholm kan tänkas som en homogen samling men så är långt ifrån fallet. Alla kan känna sig hemma, men samtidig behålla sina enskilda särdrag. Det finns sociala och kulturella skillnader mellan folk som kommer från länder som Peru eller Mexiko eller Argentina eller Colombia, men ändå har alla som deltog något gemensamt: Språket.

  Under predikan

För katolikerna är det önskvärt, att samtidig som man förenar sig i tron, också göra det i ett gemensamt språk. Det gäller såväl för dem som har landets språk som modersmål som för dem som kommer och bosätter sig här i Sverige. Det är tron som förenar katolikerna med varandra, men i den särskilda kontexten som de lever, d.v.s. Sverige, borde det också vara språket. I det här fallet är svenskan det element, som tillsammans med tron, skall förena och integrera alla troende i den katolska kyrkan i Sverige.

“El Señor de los Milagros”

Om detta har skrivits i Stockholms katolska stift, biskop Anders Arborelius gav ut ett herdabrev under stiftets jubileumsår 2004 ”Enhet och mångfald” som publicerades av Veritas förlag. Biskop Anders Arborelius vänder sin blick till den situation som gjort att de flesta katoliker i Sverige kommer från andra länder och de katolska församlingarna runt i landet visar en rik variation av både nationaliteter och språk.

Etiopisk ikon från en katolska församling i Sverige. 

Biskopen ser olika fenomen som uppstått i de mångskiftande församlingarna, ett är hur den katolska identiteten ser ut i en sådan mångfald. Den identiteten skall, enligt Anders Arborelius, bero på att katolikerna är levande lemmar i kyrkans gemenskap och som skall spegla den heliga Treenighetens gemenskap. Det finns en dubbelhet i mötet med den andra som kommer från en annan kultur och bär med sig ett annat språk: det är inte alltid lätt men samtidigt är berikande.

En annan punkt som biskopen nämner i sitt herdabrev är betydelsen av språket. Katolikerna har en kallelse att berika svensk kultur och svenskt samhällsliv med sin katolska tro, och på grund av detta borde ett gemensamt språk vara viktigt: Liturgin på svenska är en viktig punkt och katolikerna skall inte vara analfabeter när det gäller det katolska liturgiska och teologiska språket. Det var ett av de viktigaste reflektionstemana under stiftsjubileumsåret: hur kan katolsk och svensk identitet förenas?

Idag, sex år senare blir frågan lika aktuellt, församlingar växer upp överallt i Sverige, men inte homogent svenska utan med stor majoritet utlandsfödda. Katolska församlingar runt i landet är internationella församlingar. Det som man hade upplevt söndagen den 17 oktober 2010 kan väl vara ett exempel på hur en integrationsprocess i stiftet kan ledas. Språket skall vara ramarna för att integrera alla katoliker, utan att det skall ske på bekostnad att den svenska identiteten eller något annan identitet. De språkliga ramarna skall finnas för att främja den skatt som var och en av katolikerna som befinner sig i Sverige bär med sig, och utgör den viktigaste av alla identiteter, den katolska identiteten.

Språket är direkt kopplat till sakramentens firande och därför borde det vara Kyrkans uppgift att, i den mån det är möjligt, integrera de troende i samma språk. Att fira sakramenten har en gemensam karaktär, därför borde det individuella bruket anpassas till den större kontexten. Om det säger Katekesen i sin paragraf 1140:

Det är hela gemenskapen, Kristi kropp, förenad med sitt Huvud, som utför gudstjänsthandlingen. ”Den liturgiska handlingen är inte av privat natur utan gudstjänsthandlingar utförda av kyrkan, vilken är ’enhetens sakrament’, det vill säga det heliga folket enat och ordnat under biskoparna. Därför angår dess handlingar hela kyrkans kropp, de låter den träda fram synligt och inverkar på den, men de berör de enskilda lemmarna på olika sätt, allt efter skillnader i inställning, uppgifter och aktiv deltagande”. Därför måste dessa liturgiska handlingar, när de i enlighet med sin natur firas gemensamt, de troende är närvarande och aktiv deltar i dem, ha en gemenskapskaraktär. Detta gemensamma firande är då att föredra framför en liturgisk handling av mera privat art.”

Den spansktalande katolska missionen är en förebild för det som Katolska kyrkan i Sverige borde sträva efter när det handlar om att integrera människor från olika delar av världen i ett firande av sakramenten. Språket är ett integrationsredskap.

John Henry Newman: 400 år efter reformationen och Påvens besök

Den 4 september 2010 stod jesuitordens generalföreståndare, padre Adolfo Nicolas, vid Slottsgränd 6, Uppsala, för att på ett högtidligt sätt inviga Newmaninstitutet som högskola. Högskolan fick sitt namn efter den engelske kardinalen John Henry Newman (1801 – 1890) som nyligen saligförklarades av Påven i Birmingham, England. Kardinal Newman kom indirekt att påverka händelser som II Vatikankonciliet med sitt sätt att se Kyrkan i förhållande till det moderna samhället. Lucas F. Tuninetti skrev en bok om kardinal Newman vars titel skulle definiera hela Newmans arbete: ”John Henry Newman. Un cristiano che interroga la modernità” (John Henry Newman. En kristen som ställer frågor till moderniteten). '

  Jesuitordens generalföreståndare, padre Adolfo Nicolas. Foto Ulf Jonsson.

Högmässan som firades den 5 september 2010 i Sankta Eugenia församlingen hade som huvudcelebrant padre Adolfo Nicolas. I sin predikan talade han om hur viktigt det är för de kristna att hålla en balans mellan känslorna och förnuftet. Det ena kan inte sättas över det andra så att bara ett av dem kan styra. Han ville säga att hjärta och hjärna måste samarbeta. I den balansen finner de kristna sättet att komma ut i samhället och ställa frågorna till modernitet. En dag kommer någon att se känslorna och förnuftet gå hand i hand i en korridor i Newmaninstitutet.

Mässan 19 september, Birmingham. Foto Christine Zyka.

Söndagen 19 september 2010, i Cofton Park, Birmingham, firades en högtidlig mässa där påven Benediktus XVI saligförklarade John Henry Newman. Runt 60.000 människor deltog trots det dåliga vädret. Representanter från den nyinvigda högskolan var på plats.

I Oscott College, Birgminghan, finns levande spår av John Henry Newman. I början av 1800-talet lyftes det fram som prästseminarium, när det katolska livet återuppstod efter reformationen. Första engelska synoden efter reformationen, år 1852, samlades i Oscott College. Denna händelse markerades av en anslående predikan som hölls av John Henry Newman. Påven besökte även College och lämnade djupa spår bland präster och seminarister där.

Predistolen i Oscott College, därifrån predikade John Henry Newman vid den första engelska synoden efter reformationen, år 1852. Foto German Diaz.

Påvens besök i England och John Henry Newmans saligförklaring i Birmingham var även viktigt för alla engelska katoliker. Det har funnits en uppfattning att om man är katolik och engelsk, då är man inte en lojal medborgare. Med påvens besök har den klyfta som har funnits i mer än 400 år överbryggats.

Johannes Boscos resa till den nya världen

En av de stora tidningarna i södra Florida, El Nuevo Herald, informerade om den helige Johannes Boscos relik på besök i Miami. Journalisten Daniel Soto Shoer, beskrev i en artikel den 27 september, Don Boscos relikers intåg i San Juan Bosco-kyrkan i Little Havanna, där tusentals människor väntade med iver och tro för att hälsa helgonet välkommen. Ärkestiftet Miamis hjälpbiskop, msgr Agustin Roman sade att relikerna kommer just i september, månaden när den offentliga undervisningen och katekesen i kyrkorna börjar och att det kan vara en påminnelse för familjerna att inte glömma sina barns religiösa och sekulära utbildning.

    Don Boscos kista in i San Juan Bosco-kyrkan i lilla Havanna, Miami, 26/09/10. Foto: Luis O. Montero

I januari 2009 startade Don Boscos reliker en världsomfattande pilgrimsvandring som skall besöka 130 länder. Relikerna bevaras och transporteras i en stor glaskista. På det sätt skall Johannes Boscos 200-årsjubileum och salesianordens 150-årsjubileum firas.

Före ankomsten till Miami reste kistan till några latinamerikanska länder. Den 4 augusti landade den i Mexiko city, och fortsatte till orter som Puebla, Oaxaka, det mycket kända Chiapas och andra.

Don Boscos kista i Mexicos nationella helgedom,vår fru av Gaudalupe.

Centralamerika var en annan plats som utvalts för relikernas vandring. I Nicaragua fick relikerna en officiell mottagning, tidningen ”La Voz del Sandinismo” skrev i en artikel den 24 juli i år att presidenten Daniel Ortega, uppfattade relikernas besök som en stor välsignelse för Nicaragua, och att ungdomarna får ett kärleksbudskap från Don Boscos reliker.

Don Boscos kistas ankomst till Managua, Nicaragua. Den kommunistiska ledaren, Daniel Ortega, nuvarande Nicaraguas president, deltogg i den offiella mottagningen.

Don Boscos reliker reste även till Kuba. Den 17 juni landade relikerna i staden Santiago de Cuba efter att ha lämnat Venezuela, det sista landet i Sydamerika. I alla de orter som kistan passerade uppstod demonstrationer av iver för den katolska tron. Den religiösa friheten började respekteras efter påvens besök 1998 och idag är det tillåtet att göra offentliga yttringar för religiösa tro. Men det betyder inte att spänningarna mellan staten och Kyrkan har upphört, det finns en del förhållanden som fortfarande måste förändras. Don Bosco vandring genom Ön har visat inför hela världen att en förändring har skett i det kommunistiska och varma Kuba.

Erik Lindstrand: Mina stunder som prästkandidat

Vad vet man egentligen om prästkandidater i Svenska kyrkan? Det pratas om dem och man ser dem, men vilka vägar de har att vandra på väg mot målet, vet de flesta inte. Erik Lindstrand, en av prästkandidaterna för Strängnäs stift, svarar på några frågor om hur det är att vara prästkandidat i Svenska kyrkan.

Erik Lindstrand

German Diaz: Hur kommer det sig att någon blir prästkandidat i Svenska Kyrkan?

Erik Lindstrand: Att vara kristen handlar om att vara kallad till att vara en lem i Kristi kropp, som är Kyrkan, och jag tror inte att vi kan nå vår fulla potential som kristna människor förrän vi finner vilken lem vi är ämnade att vara. Det kristna livet tillsammans med Herren resulterar nog hos de flesta i en stark vilja att lyssna till vilken del av Kristi kropp som Gud kallar oss till. Vi vill bidra med något och förverkliga den uppgift som vi fått. Min upplevelse är att jag är kallad till prästämbetet i Svenska kyrkan. Varför just Svenska kyrkan? Svenska kyrkan är den del av Kristi Kyrka och den plats för Kristi uppenbarelse som jag en gång blev kallad att vara kristen i. Jag ser de olika samfunden som bärare av olika delar av evangeliets sanning, även om en apostolisk kärna förenar många av oss. Jag känner mig också kallad till att berätta om Kyrkans evangelium i en sekulariserad värld. Då är ju Svenska kyrkan, med ett brett kontaktnät i ett av världens mest sekulariserade länder en god utgångspunkt.

Vägen till prästämbetet i Svenska kyrkan är i princip uppdelad i två delar, en akademisk del och en del på ett av Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala eller Lund. Den akademiska delen motsvarar en breddad kandidatexamen eller en magisterexamen där kortare kurser i Systematisk teologi, religionsfilosofi och etik, samt en ettårig kurs i exegetik är obligatoriska. Som prästkandidat har man också möjlighet att, i samråd med det aktuella stiftet, själv välja sitt huvudämne. I mitt fall är det kyrkohistoria. Utöver detta ingår tre terminer med Pastoralteologi som belyser olika perspektiv på att vara präst i Svenska kyrkan och som ges på något av pastoralinstituten. Vad jag vet finns teologiska utbildningar vid sidan av Uppsala universitet också vid universiteten i Lund och Umeå, och på Teologiska högskolan i Stockholm, samt på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala.

Antagningsprocessen i Strängnäs stift består av att kandidaten tar kontakt med den på stiftskansliet som har hand om antagningarna, som kallas stiftsadjunkt. Genom adjunkten kallas kandidaten sedan till en antagningskonferens. Där intervjuas kandidaten av Biskopen, domprosten och andar ledamöter i domkapitlet. Dessutom görs ett antal psykologtester, som följs upp med en psykolog. Domkapitlet sammanträder sedan och tar ett beslut om huruvida kandidaten skall få göra en provpraktik. Jag gjorde praktik i fyra veckor i Mikaels församling i Örebro nu i somras, och det var väldigt bekräftande. Efter praktiken kommer en ny omgång med intervjuer med domkapitlet. Sedan tar de ett slutgiltigt besked om huruvida kandidaten skall få bli prästkandidat för stiftet eller inte. Då har Biskopen en stor betydelse.

Processen är alltså ganska komplicerad och är krävande både för kandidaterna och för stiftet. Självklart känns det jobbigt att bli bedömd utifrån så många parametrar som det handlar om, men å andra sidan känner man sig trygg med att antagningen varit seriös och att beslutet är taget på goda grunder. När man väl är antagen som prästkandidat återstår praktik ute i en församling i minst nio veckor och tanken är att kandidaten skall få insikt och kunskap om så många av prästens uppdrag som möjligt under praktiken och under tiden på Pastoralinstitutet.

                     Erik Lindstrand vid Nathan Söderblom

GD: Vad är Strängnäs stift för något?

EL: Strängnäs stift är ett av de äldsta stiften inom Svenska kyrkan och grundades förmodligen under 1000-talet av missionärer från Tyskland. Det omnämns i Florensdokumentet, som är en uppräkning av de svenska stiften från 1120-talet som finns i Vatikanen. Stiftet är alltså grundat som ett katolskt stift, till en början under ärkestiftet Hamburg-Bremen, och senare under Lunds ärkestift. Då den svenska kyrkoprovinsen fick eget ärkestift i Uppsala på 1160-talet kom Strängnäs att höra dit. Och så är det ju än idag. De kända helgonen och missionärerna Ansgar och Eskil kom båda till det område som skulle bli Strängnäs stift, den förra på 800-talet, den senare på tidigt 1000-tal. Strängnäs stift var en rik byggd med aktivt klosterväsende under den katolska tiden. Exempelvis fanns Nordeuropas enda Johanniterkloster i Eskilstuna, som ligger i stiftet.

Reformationen i Sverige genomfördes uppifrån och hade till en börjar bara stöd från kungen och ett antal svenska teologer som utbildats i Tyskland nära reformatorerna. Därför tog det mycket långt tid att genomföra reformationen i Sverige. I Stockholm var reformationen genomförd redan på 1530-talet, men en reformatorisk bekännelse antogs inte officiellt förrän på kyrkomötet i Uppsala 1593. Brottet med påven kom förstås tidigare. Men det var otydligt, och länge fanns både reformatoriska biskopar och de som fått pallium av påven sida vid sida.

I Strängnäs fanns under perioden både reformationsivrare och de som ville hålla sig till Rom. Under sent 1500-tal var oron stor i Strängnäs stift då Kung Johan III försökte förstärka det katolska inflytande i Sverige, medan hans bror, som var Hertig i det område som täcker Strängnäs stift, var kalvinist. Mötet i Uppsala 1593 var ett resultat av att Johan III:s son Sigismund, som bekände sig till katolicismen, blivit kung. Då reagerade prästerskapet, och många andra, för nu hade de reformatoriska idéerna fått fotfäste. Så från och med nu, om inte förr, blev Strängnäs stift ett stift med Luthersk-evangelisk bekännelse, och de katolska och kalvinistiska idéerna började långsamt att försvinna.

Svenska kyrkans struktur och praxis kom dock inte att bli fullt så reformatorisk som Uppsala möte bestämt. Likt anglikanerna kom Svenska kyrkan så småningom att inta en mellanställning mellan katolskt och reformatoriskt. Svenska kyrkans episkopala struktur liknar idag anglikanernas, och ärkebiskopen i Uppsala är primus inter pares.

Strängnäs stift är idag ett av de mindre stiften i Svenska kyrkan och täcker Södermanlands och Örebro län. De större städerna är Örebro, Eskilstuna, Södertälje och Nyköping. Av hävd ligger domkyrkan i Strängnäs, den är uppförd under katolsk tid, mellan 1200 och 1300-talets mitt och kan betraktas som en gotisk katedral. Stiftet präglas i västra delen av kyrklighet som står utanför Svenska kyrkan (Baptister, missionskyrkliga och så vidare.). Detta påverkar stiftet. I den Östra delen är kyrkligheten generellt låg vilket brukar förklaras av att det är ett område som tidigt hade många industrier och ett utvecklat statarsystem. Arbetarrörelsen blev därför stark och det medförde en skepsis mot kyrkan, som till viss del fortfarande finns kvar. I den östra delen av stiftet finns ibland en så stor skepsis att präster som är aktiva där vittnar om att man måste vinna tillbaka förtroendet för kyrkan person för person. I Strängnäs stift finns också en stor andel med sitt ursprung utanför Sverige och Europa, vilket ger en speciell religiös karta. Exempelvis är Syrisk-ortodoxa kyrkan stor i stiftet, särskilt i Södertälje. Det finns också många muslimer i området. Det känns utmanande, men också väldigt roligt att gå in i Strängnäs stifts kyrkliga miljö, och jag tror att vi har mycket att lära av de människor med en annan gudstro än oss själva som vi kan möta inom stiftet.

GD: Du är ordförande i Strängnäs stifts studentförening för prästkandidater. Skulle du kunna berätta för oss vad det är för något?

EL: Föreningar för prästkandidater i vid lärosätena i Lund och Uppsala har funnits länge och Strängnäs stiftsgrupp (stiftsgrupp har länge varit begreppet), har en ca 150-årig historia. Föreningen fick dock sin nuvarande form efter en ombildning förra året. Stiftsgrupperna är framför allt till för studiesociala aktiviteter under prästkandidaternas studietid, med inriktning mot det pastorala och teologiska. I Strängnäs stiftsgrupp har vi mässfirandet som centrum. I gruppen lär vi känna varandra och oss själva. Vi erbjuder föreläsningar och samtal av olika slag och denna termin kommer vi att erbjuda föredrag om att vara Kyrka på Internet och ett samtal om kyrkoårets liturgiska aspekter. Vi gör också studiebesök, denna termin hos dominikansystrarna i Stockholm och på Historiska museet. Gruppen kan också fungera som en samlad röst i kontakten med stiftet, och stiftet utser efter gruppens förslag en kaplan som är knuten till gruppen. Kaplanen är celebrant då mässan firas och ett bollplank för studenterna under studietiden.

Gruppen är främst avsedd för prästkandidater för Strängnäs stift, men alla som tror att de kan få ut något av våra aktiviteter är välkomna. Man är också välkommen till gruppen sporadiskt även om man inte är medlem. Därför kommer det ibland prästkandidater för andra stift, teologstudenter som inte är prästkandidater, diakonkandidater och andra till våra träffar.

Jag brinner för den ekumeniska frågan och tror att det är en av de viktigaste frågorna för de olika kristna samfunden. Hur vi kan förstå varandra och vad som förenar och skiljer oss åt är intressant och viktigt att fundera över. Särskilt tror jag att gräsrotsnivån är viktig, och därför tycker jag att det är viktigt och bra att Strängnäs stiftsgrupp har ett samarbete med Newmaninstitutets studentkår. Genom det kan prästkandidater från olika traditioner lära känna varandra, och det tror jag är det viktigaste för att kunna förstå varandra. Därför besöker vi också dominikansystrarna i Stockholm denna termin.

Jag tror att de flesta kristna traditioner har något att säga om den treenige Guden som är värt att beakta, och att vi måste ha respekt för varandra. Jag har stor respekt för de gamla kyrkotraditionerna, de romerska katoliker och de ortodoxa, där närheten till traditionen är tydligare än i många reformatoriska sammanhang. Därför tycker jag att det är intressant att komma i kontakt med och lära känna det katolska prästseminariet och prästseminaristerna, här i Sverige och i övriga länder. Därför besöker jag också gärna katolska och ortodoxa församlingar runt om i landet och utomlands då jag får möjlighet.

GD : Hur ser ut din egen utveckling som prästkandidat och vad kommer att hända med dig i framtiden?

EL: Det kristna kallet innebär att ständigt försöka närma sig Gud och fördjupas i sin tillit till den Treenige, att lita på att Anden leder och att Sonen försonar. Och att låta detta synas i allt. Det är inte lätt, men det är heller inte meningen. Som präst, och redan som prästkandidat, har man ett kall att leva evangeliet och vara en förebild. Det är ett uppdrag att växa in i allt mer.

Rent praktiskt har jag knappt tre år kvar till vigningen i Strängnäs. Nu läser jag Pastoralteologi på Pastoralinstitutet i år, sedan kvarstår ett år med exegetik och en D-uppsats i kyrkohistoria, samt ett halvår till på Pastoralinstitutet. Jag brinner för att komma ut i en församlig, men jag har också en akademisk ådra, så vi får se hur framtiden efter vigningen ser ut!

Dag Sandahl: mellan dekadens och evangelium i Svenska kyrkan

Den förra lördagen 28 augusti 2010 fick jag inbjudan till en kyrkodag i Stockholm, samordnad av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse i Kungsholms kyrkan. Mötet hade som tema ”Folkkyrkan och det ockuperade folkyrkobegreppet”. Programmen hade tre föredrag som leddes av Docent Teol dr Dag Sandahl, Biskopen, teol dr Ragnar Persenius och Fil dr Daniel Alvunger.

Jag hade inte tid för att sitta med under hela programmet men jag kunde i lugn och ro och lyssna på den första föreläsningen, som var Dag Sandahls och som fått namnet ”Sempre avanti – alltid framåt! Ett verkligt folkkyrkoprogram.”

Jag har hört om Dags Sandahl tidigare och känner till hans bok ”Jesus” men hade inte haft möjlighet att se och höra honom i en föreläsning. Inte många föreläsare kan hålla åhörare vakna och intresserade av vad som sägs, men Sandahl lyckas med att behålla sin publiks uppmärksamhet. Han har en mycket särpräglat sätt att manövrera sitt tal, som en erfaren sjöman sitt skepp, och lyckas med att komma fram med det han vill förmedlar.

Dag Sandahl 1

German | MySpace Video

Vad Dag Sandahl talade om är hur Olaus Petri är rätt arvtagare till Ansgar och den heliga Birgitta. Om det uppdrag som statkyrkan misslyckades med, att kristna det svenska folket och om hur frikyrkorörelsen istället lyckades. Hur föddes denna folkyrkotanke i Svenska kyrkan och hur har den utvecklats till ett slags ”civil religion” idag? Hur Svenska kyrkan har isolera sig själv på ett ekumeniskt plan och hur det har blivit så att religionsvetenskapen har övertagit den plats som egentligen tillhör teologin. Hur ser krisen ut i Svenska kyrkan och hur har begreppet ”folkkyrkan”politiserats?

Dag Sandahl 2

German | MySpace Video

I kyrkodagens programblad gav mig hänvisning och information om vad Folkkyrkan betyder för något. Jag hade hört namnet tidigare men visste inte vad för slags rörelse den var.

Dag Sandahl 3

German | MySpace Video

Jag läste en kort beskrivning, Folkkyrkan är en rörelse som uppstått som svar på frikyrklighetens angrepp. De handlar också om Kyrkans nära koppling till svenska folket som inte uppfattades som ett problem utan som en Guds gåva.

I bladet beskrives också att folkkyrkobegreppet har blivit mer politiserat, och rörelsen handlar inte mer om hur Svenska kyrkan förstår sin kallelse utan om hur hon vill förstå sig själv; vad hon är som kyrkan. Konsekvensen anses vara att Svenska kyrkan idag är mer ”svensk” än kyrka, en spegelbild av ett sekulariserat folk, där samma folk besitter läroauktoriteten, också i praktiken, genom det politiskt tillsatta kyrkomötet. Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse kommer att bjuda på andra samlingar kring folkyrkan och kallelsen till kyrklig förnyelse.

I programmet fanns också Mässa i Kungsholms kyrka, med biskop emeritus Björn Fjärstedt. Kyrkodagen slutade med Vesper, i vilken ärkebiskop emeritus Gunnar Weman predikade.

Birgittaklostrets invigning i Havanna enligt Fidel Castros tidningar

                       Dörren till Birgittasystrarnas kapell i Havanna. foto Alberto Hernández.

För några dagar sen fick jag höra och se några bilder från Birgittasystrarna i Havanna. Det är alltid så, att när det kommer intressant information om Kuba, så vill jag dela den med mina vänner som är intresserade av Kuba. Havanna och Birgittasystrarna väcker alltid stort intresse och när de lägges tillsammans kommer jag automatiskt att tänka på den 8 mars 2003 då den kubanska kommunist ledaren Fidel Castro och generalabbedissan Tekla Familglietti invigde ett Birgittinkloster i Havanna. Invignings ceremoni var fylld av mycket starka känslor, och vidrörde vid de mest djuplodande känslorna i den kubanska själen: den kommunistiska ideologin, och den katolska kristendomen.

                                 Interiör, foto Alberto Hernández.

Alla ögon runt om i världen var riktade mot Havanna och pressen fångade händelserna, stora rubriker tog plats i många av de katolska tidningarna runt om i världen. Fidel Castros kommunistiska media gick inte heller de förbi händelserna och gav många detaljer av det som hände i invigningen av moder Teklas Famigliettis kloster. Här i Sverige skrevs i den till regimen i Havanna vänligt sinnade tidningen, svensk – kubansk förening, också om kloster invigningen.

                    Interiör, foto Alberto Hernández.

”Granma”, det officiella kommunistiska partiets dagstidning publicerade den 9 mars 2003 en rad detaljer från invigningen. Här ges detaljerna av Fidel Castros tal, han sade att kontakterna mellan Tekla Famiglietti och honom började långt före kloster invigningen. Famiglietti reste till Kuba under fyra tillfällen, mellan maj 2001 och november 2002. Under den tiden, vann Famiglietti mångas vänskap, men Fidel Castro nämnde inte vilka dem var.                      Vid ingången, foto Alberto Hernández.

Den kubanska kommunist ledaren sade om Tekla Famiglietti att hon inte hade någon kontrarevolutionär tanke bakom sitt kloster invigning. Det var därför hon fick ett stort motstånd utanför Kuba, men Famiglietti fick stöd för sina planer i Vatikanen och även från de kubanska myndigheterna.

                                       Kapellet, foto Alberto Hernández.

Granma gav också en skildring av byggnads detaljer, den kostade runt fyra miljoner kubanska pesos, tre miljoner i kubanska pesos och den andra i hårdvaluta. Huset har en yta på 4382 kvadrat meter och 250 män deltog i arbetet. Tekla Famiglietti uttryckte sin vilja om att allt byggmaterial skulle vara kubanskt, och hon fick det, gratis av Fidel Castro.

Tekla Famigliettis tal publicerades också i tidningen Granma, rubriken var: ”Jag har många och grundliga motiv för att uttrycka min hjärtligt  tacksamhet till president och för mig bror, dom Fidel Castro, och hans samarbetare.” Famiglietti underströk i sitt tal att tack vare komendant Fidel Castros generositet och hjälp skulle det inte vara möjligt att inviga hennes kloster. Famiglietti tackade till alla som vad med i hennes projekt och mot slutet av sitt tal vände hon sig till Fidel Castro och sade: ”Querido Comandante Fidel Castro, esta es también su Casa,”. (Kära kommandante Fidel Castro, det här är också ditt hem).

                                      Kapellet med syster, foto Alberto Hernández.

Här måste man göra en paus för att förklara att frasen är en bekännelse av lojalitet till Fidel Castro. Ibland syns i några hem på Kuba ett anslag som lyder: ”esta es tu casa, Fidel” och det betyder att familj håller 100 % på vad Fidel Castro säger och gör.

                                    “Det här är ditt hem, Fidel”

I Granma kan man läsa också att några dagar före kloster invigning, den 22 februari 2003, ägde ett möte i Mexiko rum för att stödja Fidel Castros regim. I delstaten Zacatecas, samlades omkring 500 personer i en VIII Mexikanska national träff för solidaritet med Kuba. I mötets högtidliga öppnande talade birgittin ordens general vikarie Elisa Famiglietti, i vilket hon nämnde ett brev från general abbedissan Tekla Famiglietti.

                         Kapellet, foto Alberto Hernández.

Också ”Fidel Castro pressen” i Sverige skrev om kloster invigningen. I tidskriften ”Kuba” som ges ut av pro Fidel Castro gruppen, svensk – kubansk förening, talade man om Tekla Famiglietti. I nummer 2, år 2003, står det skrivet:

Han lovprisade Birgittaordens abbedissa Tekla Famigletti. Tillsammans med katoliker från Mexiko och USA har hon engagerat sig i kampen mot USAs ekonomiska krigföring, och besökt Kuba flera gånger. Fidel Castro hyllade också hennes trosfränder, inte minst katolska kyrkan i Mexiko och ärkebiskopen i Guadalajara för deras hängivna medmänsklighet, och rakryggade kamp mot det överhängande krigshotet från USA.

Kubas katolska kyrka högsta ledning var inte representerd där. Kommunist partiets tidning på Kuba talade inte om det, men däremot tidskriften Kuba gjorde en referens till det.

Med all denna uppställning, väckte det särskild uppmärksamhet att varken ärkebiskopen eller någon annan kubansk biskop deltog i invigningen. Kubanska biskopskonferensen skickade ut ett pressmeddelande efter invigningen och dementerade utländska medier som antytt att officiella företrädare för katolska kyrkan på Kuba skulle ha medverkat. De klargjorde att den inte på något sätt medverkat vid restaureringen av den byggnad som blivit birgittinerkloster, och inte heller medverkat vid invigningen eller välsignelsen. Ansvariga för Birgittaordens närvaro på Kuba är enbart påven och Fidel Castro, enligt de kubanska biskoparna. http://www.svensk-kubanska.se/tidskriften/pdf/kuba_nr2_03.pdf

                            Gatan där klostret ligger, foto Alberto Hernández.

Efter sju år på Kuba har Birgittasystrarna beblandat sig med den kubanska verkligheten på samma sätt som många andra ordnar har gjort. Birgittasystrarna är där älskade för sin hängivenhet och kärlek. Men man har också har i minnet, dagen som Tekla Famiglietti kramade Fidel Castro.

Belkis Cuza-Malé, som var gift med den kubanska oliktänkande författaren Herberto Padilla, kallade Tekla Famiglietti legendariskt för ”Santa Tekla de la Habana Vieja” (Heliga Tekla av Havanna gamla stad) en parodi till ”Santa Camila de la Habana Vieja”, (Heliga Camila från Havanna gamla stad) en teater pjäs av José Ramón Brene, (kubansk dramaturg). Habana Vieja är det kvarter som klostret ligger på, för några år sen var det ett slum område. Pjäsen skildrar förändringar som kom med revolutionen 1959, den återspeglar fientlighet mot religionen. I pjäsen är huvudperson, Camila, en santeria praktikant, en blandning av afrikansk naturreligion och katolicism. I slutet av pjäsen kommer kommunistisk indoktrinering att liknas med Camila, och hon lämnar alla sina afrokubanska gudar bakom sig för att följa vad Fidel Castro än ville göra med henne.

                     Birgittasyster från Havanna i kapellen, foto Alberto Hernández.

Bortsett från det som man kan läsa i ”Fidel Castro pressen”, här i Sverige och på Kuba, borde man göra en distinktion mellan ledning och institution eller regimen och folket. Man kan inte hitta ett ögonblick som Birgittasystrarna inte har varit till hjälp eller varit överösande generösa. Som när man kommer till något av deras kloster här i Sverige i Falun eller Djursholm och upptäcker deras varma generositet, eller den dagen som man upplever en inre glädje bara av att komma till ett av deras hus. Man kan vara säker på att Birgittasystrarna är så även på Kuba. Det samma gäller för det kubanska folket, för dem som befinner sig på Kuba, och för dem som lever i diasporan. De liknar Birgittasystrarna genom att vara generösa och står alltid till hjälp när det behövs. Efter många år av dialektisk materialistisk totalitarism, är man glad att oasen av andlighet börjar expanderas, också med Birgittasystrarnas ankomst till Havanna.

Stockholms längsta bokbord: Gud finns nog inte

 

                         Stockholms bokbords budskap?

Det årliga bokbordet firade 20 år under Stockholms kulturfestival 2010. Den 15 augusti, kl 11:00 öppnades bokbordet på Drottninggatan, det fanns 500 bord färdiga för att sälja alla tänkbara böcker. Det är utan den minsta osäkerhet böckernas fest som inte ens Internet kan slå. Bokbordet samla många stockholmare som letar efter intressanta böcker eller musik, dvd och mycket mer.

Drottninggatan, Stockholm

Hans Christian Cars, en av de författarna som gör reklam för sina böcker. “Vett och vanvett” 

En promenad genom bokborden avslöjade att säljarna kommer för det mesta från antikvariat. Det går att känna igen de mest kända antikvariatens namn från Stockholm. Det syntes även några författare som gjorde promotion på sina verk, många kända tidskrifter hade sina bord som exempel ”Folket i bild”. Kulturföreningar och skolor fick plats i bokbordet, Svensk – tibetanska skolan, Södertörns högskola, Svensk – Tibetkommittén, Rädda Barnet, Svensk – Afghanskkommittén, Humanisterna, Årstasällskapet för Fredrika Bremet, Amnesti International, bland andra.

     Kommunistpartiet eller det nu kallade vänsterpartiet.

      Det klara politiska budskapet.

De politiska partierna var överrepresenterade, och bland de fanns förstås kommunisterna, som idag kallas vänster, och miljöpartiet. Ett bord ockuperades av ”socialistisk debatt”, en tidskrift som många anser står svenska vänster nära. Saknades representationer från högerkanten, fanns inget bord för moderaterna, folkpartiet eller kristdemokraterna. Fanns inte intresse?

Böcker från en islamisk perspektiv

Religionen var mer eller mindre representera, i ett bord såldes, bland andra, böcker som behandlar olika tema från en islamisks perspektiv. Hans Christian Cars var där med sin bok ”Vett och vanvett” som handlar om religionen i vår tid i Sverige. Cars har en blog med samma namn som sin bok i vilket står han för, bland andra saker, kristendomens tolerans till Islam och Judendomen.

Det mest levande bord i hela Drottninggatan: Humanisterna.

Det klart att Humanisternas förening inte kunde fattas, de var där med sitt lilla bord och gav upphov till livliga och intressant diskussioner. Där debatterades varför Humanisternas förening inte behandlar de politiska ideologierna från förra seklet på samma sätt som de bruka behandlar Kristendomen eller Islam, när den ideologiska fanatismen har varit och är lika mycket irrationell som den religiösa. Det gavs ingen svar.

Amnesty Internationals bord, regnet stoppade inte läsarnas fest.

Troligen kommer det årliga bokbordet att ställas på nytt nästa år. Till nästa år skulle man önska sig att Katolska kyrka kunde ha sin representation, ett lite bord med några av den katolska litteraturen. Världens längsta bokbord är ett perfekt tillfälle för att visa att Katolska kyrkan är en del av det svenska civila samhället det svenska kultur livet.