Bön och musik: låt oss glädja oss åt minnet av den lysande stunden

 

Den 12 november ägde en liten konsert rum i den gamla delen av den katolska domkyrkan i Stockholm. Elisabeth v. Waldstein ledde både Pueri Cantantes Cathedralis och Chorus Cathedralis Holmiensis, och fader Bertil Roslund ledde betraktelsen och bönen. Initiativet är bra därför att man kan både vara med i en stund av skönhet i form av musik och samtidig en bönestund. Katolska kyrkans katekes uttrycker sig om musik på följande sätt:

Sånger och musik fyller sin uppgift som tecken på ett ännu mer betecknande sätt därigenom att de är ”närmare förknippade med den liturgiska handlingen”, i enlighet med tre viktiga kriterier: de skall ge ett vackert uttryck åt bönen, de skall främja församlingens enhälliga deltagande i gudstjänst vid vissa bestämda tillfällen och ge gudstjänsten en högtidlig prägel. Sång och musik har på detta sätt del i avsikten med de liturgiska orden och handlingar: Guds ära och de troendes helgelse. (KKK 1157)

Pueri Cantantes Cathedralis, “Ave Maria”, Giulio Caccini (1551 –1618)

Man kan förvänta sig att det inte är sista gången som man fick uppleva så vacker musik och bön. I väntan på information om en ny bönestund med musik låt oss glädja oss åt minnet av den lysande stunden.

P. Roelvink: Vi går i pension!

Vi gå i pension, vi har gjort vårt och det är dags att andra börjar ta över i det ekumeniska arbetet. Det var budskapet från fader Henrik Roelvink i en konfirmationsmässa. Det var under upptagningen i kyrkan av mannen som tar hand om det gemensamma medlemsregistret för katoliker i Sverige, den före detta prästen i svenska kyrkan, Per Englund

 

Å andra sidan ser man inte en rad nya präster som är beredda att ta över. Biskop Anders Arborelius är bekymrad över att prästseminarier i Europa, och inte minst i Sverige, inte klarar av att locka nya kandidater. Det står på den officiella hemsidan för katolska kyrkan: När prästkallelserna blivit färre i Europa är vi beroende av att andra delar av världen sänder präster till oss.

http://www.katolskakyrkan.se/1/1.0.1.0/102/1/?item=art_art-s1/364&group=art_art_grp-s1/1

Var solidarisk med araber som ber bredvid oss i våra kyrkor

På eftermiddagen 14 november organiserades en demonstration mot våldet i Irak, tusentals människor samlades framför riksdagen, vid Myntorget, och marscherade till Kungsträdgården, där improviserades en tribun från vilken riksdagsmän, andra politiker och religiösa ledare genomförde en appell. Den officiella kristna pressen behandlade nyheten på olika sätt, från den frikyrkliga ”Dagen” kom en mycket detaljerade artikel om protesten, redan på söndagen. Den officiösa tidskriften ”Katolskt Magasin” använde en del av sin hemsida för att tala om att tusentals kristna från Irak och grannländerna samlades framför regerings- och riksdagsbyggnaden för att protestera mot de ständiga blodiga attentaten mot kristna i Irak.

Två talare lade denna eftermiddag märke till att de flesta som var där ursprungligen var från Mellanöstern, de frågade efter det stöd som det svenska folket borde ge de kristna från Irak. Fader Björn Göransson, kyrkoherde i Sankt Ansgars församling i Södertälje, uttryckte sin ledsnad över att det inte fanns fler svenskar i demonstrationen, han sade:

“Jag skulle vara tacksam om det kom flera svenskar hit. Här har vi samlat många i Sveriges hjärta, därför att det kungliga slottet ligger lite härifrån, Sveriges hjärta geografisk. Men vi ber och hoppas att svenskarnas hjärta öppnar sig därför att det som händer i Irak måste beröra oss här i Sverige.”  http://nunnorpraster.blogspot.com/2010/11/fader-bjorn-goransson-om-det-skulle-ha.html

Även Mats Pertoft, från Miljöpartiet, beklagade att vi inte var fler från andra grupper än irakiernas egen som fanns representerade i demonstrationen. Han talade också om ursprunget till våldet i Irak, men han förklarade att våldet är orsakat endast av amerikaner och hoppade över att peka ut också de islamiska extremisterna. Man bör betänka att det inte var amerikanska soldater som sprängde sig in i kyrkan utan muslimska irakier.

 

Om miljöpartisten Mats Pertoft var mycket försiktig med att nämna orsakerna till våldet mot kristna i Irak, så överraskade vänsterpartisten Josefin Brink, som sade att terrordådet i den syrisk – katolska domkyrkan i Bagdad, ”Vår fru av Frälsningen” har sina rötter i det folkmord som turkarna begick 1915. Hon talade om att världen inte skall vara blind för vad som händer idag i Irak, på samma sätt som man inte ville se det som pågick i Turkiet 1915.

Den Katolska kyrkan i Sverige som har en stor majoritet utlandsfödda bland sina medlemmar, måste på ett konkret och synligt sätt visa sin solidaritet med trosfränderna från mellanöstern. De är en av de stora grupperna i det katolska stiftet och har även ett viktigt inflytande på det kyrkliga livet i Sverige.

Fader Björn Göransson: “Om det kom flera svenskar hit”

 

Demonstration för de kristna i Irak, Kunsträdgården, 14 november, fader Björn Göransson sade:

“Jag skulle vara tacksam om det kom flera svenskar hit. Här har vi samlar många i Sveriges hjärta, därför att det kungliga slottet ligger lite härifrån, Sveriges hjärta geografisk. Men vi ber och hoppas att svenskarnas hjärta öppna sig därför att det som händer i Irak måste beröra oss här i Sverige.”

fng

German | Myspace Video

Blanca Elena: Att vara katolik i Monterrey, Mexiko

Mexiko är ett av länderna med katolsk majoritet i världen, det har ungefär 100 miljoner invånare. Trots sin katolska majoritet och allt inflyttande som kyrkan har, finns där en historisk konflikt mellan kyrkan och staten som sträcker sig tillbaka till mitten av 1800-talet. Mexiko blev ett självständigt land redan 1821. Idag råder religionsfrihet i landet, men många av de konflikter som drabbar kyrkan i det moderna samhället finns också i Mexiko.

President Benito Juares (1806 – 1872) “Leyes de Reformas, en skiljelinje mellan Staten och Kyrkan.

I Mexiko finns nio ärkestift och tjugofem stift. Men Mexiko är ett paradoxalt land eftersom det har funnits lagar som t.ex. begränsar den religiösa friheten och som har gått emot den katolska kyrkan . “Leyes de Reformas” (Reformernas lagar) är namnet på en grupp mexikanska lagar som bland annat gör det förbjudet att offentligt uppträda i religiös klädedräkt. Den typen av restriktioner har inte funnit i något annat land i hela regionen.

Blanca Elena är en ung mexikansk kvinna som berättar om hur hon själv ser på katolska kyrkan i sitt land. Hon bor i staden Monterrey, hon kommer från en stor katolsk familj, som man idag skulle kalla ”traditionell”, hon är den femte av åtta syskon. I sin tidiga barndom var hon, tillsammans med sin familj, tvungen att byta bostad, en situation som påverkade hennes skolgång eftersom hon blev tvungen att börja i en ny skola varje gång. Den situationen gjorde också att hon inte hittade en församling att bli fast verksam i. Med tiden lyckades familjen etablerade sig, Blanca var elva år och då kunde hon besöka församlingens aktiviteter och grupper regelbundet.

 Blanca Elena i sin församling

I sin församling kunde Blanca gå i undervisning för första kommunion. Hon kunde tillhöra församlingens grupper och finna vänner där. Hon var mycket aktiv i körverksamheten, hon hjälpte till med katekesen, hon var med i församlingens karismatiska förnyelsegrupp, och tonårsgrupper. Hon deltog i andra aktiviteter när tiden tillät, och gjorde sällskap med sin mor till kyrkan för att delta i familjkatekesen.

För Blanca var också de ungdomsgrupper i församlingen som var direkt assisterade av seminaristerna från Monterreys stiftseminarium viktiga. Varje år sändes seminaristerna till församlingarna runt i Monterrey för att utföra pastoralt arbete, särskilt i ungdomsgrupperna. Närvaron av seminaristerna gjorde att grupperna växte i antal och även blev starkare.

Grundskolan blev den statliga för Blanca Elena och från den bevarar hon goda minnen. Skolan, som alla statliga skolor i Mexiko, var en sekulär skola. Hon kommenterar, och det var mycket intressant, att i skolan fick hon aldrig höra något fientligt mot kyrkan eller att någon lärare ställde sig kritisk mot religionen. I de statliga skolorna ges inte någon religionsundervisning.

Det mexikanska skolsystemet reserverar religionsundervisningen för de privata skolorna. Många av de skolorna är drivna av katolska ordnar, men det finns icke-katolska eller icke- religiösa privatskolor. I viss mån ger de skolorna en bättre undervisning än de statliga skolorna.

Monterreys domkyrka

De katolska skolorna har hög status och genom att föräldrarna måste betala för att låta barnen gå i dem skiljer de sig från de statliga skolorna. Att ha sina barn i en privat katolsk institution höjer den sociala statusen för föräldrarna. Föräldrar använder den situationen även för att få en högre grad av acceptans i samhället, ett samhälle där man bland annat måste visa att man är ”100% katolik”.

Det finns också andra motiveringar som gör att föräldrar skickar sina barn till privata katolska skolor, säger Blanca Elena. Många föräldrar trodde att om man skickade sina barn till skolor som leddes av nunnorna eller prästerna, då skulle deras barn blir ”goda katoliker”, men motiveringarna har varierat med tiden, idag tänker många föräldrar annorlunda. Många tänker att om de skickar sina barn till religiösa skolor så får barnen religionsundervisning där och då spara man tid eftersom det inte finns behov att ta barnen till katekesundervisning i kyrkan på söndagarna. Men, det finns också föräldrar för vilka religionen inte spelar någon roll utan de är mera intresserade av på vilken akademisk nivå barnen hamnar i de katolska skolorna.

Andra intressanta informationer om kyrkan i Monterrey som Blanca Elena gav handlar om själva ärkestiftet. Innan de första missionärerna kom till dessa trakter, borde där nomadstammar. De första spanjorerna som kom dit, grundade en stad som döptes till Santa Lucia, men försöket att befolka de trakterna misslyckades på grund av de naturliga fientliga förhållanden som fanns. Det var inte förrän 1596 som Don Diego de Montemayor, med 34 personer grundade staden på nytt, men då kallades den ”Nuestra Señora de Monterrey” (Vår Fru av Monterrey).

Ärkebiskopen i Monterrey, Kardinalen Francisco Robles Ortega

Staden Monterrey är säte för ärkestiftet med samma namn, dess ärkebiskop är monsegnor Francisco Robles Ortega. Till ärkestiftet hör 550 präster, 9 pastorala zoner, 23 dekanat och 201 församlingar. 57 ordensmän och 750 ordens- och kongregationskvinnor. Det finns 93 institutioner i ärkestiftet som drivs av ordnar, kongregationer, det apostoliska livets sällskap, privata och offentliga föreningar för lekmän.

Det finns även en lekmannarörelse i vilken 29 lekmän integrerar sig i 72 organisationer, som arbetar med barn och ungdomar. Deras arbete sträcker sig även till föräldrarna och vuxenkatekes, många gånger i miljöer med sociala problem. Man räknar med fyra och en halv miljoner katoliker i ärkestiftet Monterrey.