Det brukar vara bra väder på processionssöndagen när Spansktalande missionen kommer ut med sina devotionalier och vandrar i procession genom Söders gator. Söndagen den 17 oktober var en sådan dag. Det är en etablerad tradition att spansktalande katoliker varje år går från sina lokaler på Söder till Domkyrkan. Där bärs en enorm bild av Jesus som kallas för ”El Señor de los Milagros” (Miraklernas Herre), bilden representerar den lidande Jesus på korset. Det är ett sätt att vörda vår Herres lidande som härstammar från ett fjärran land, Peru, och som går tillbaka i tiden till 1600-talet. Traditionen säger om bilden av ”El Señor de los Milagros” att den var målad av en svart slav och tavlan tillhörde en religiös sammanslutning som de afrikanska slavarna i Peru grundade. Bilden kom att bli känd efter jordbävningen som skadade nästa alla hus i Lima och El Callao och lämnade efter sig tusentals skadade och döda. Trots att väggen där ”El Señor de los Milagros” målning fanns inte var byggd med kraftiga material klarade den sig från jordbävningen uitan minsta spricka. Traditionen fördes vidare till Sverige med de peruaner som har valt att bosätta sig i landet.
Med i processionen var också en staty av ”El Divino Niño” (det gudomliga barnet), en tillbedjan av Jesusbarnet som också ursprungligen kommer från Sydamerika. I likhet med ”El Señor de los Milagros” växte tillbedjan av ”El Divino Niño” fram i en miljö präglad av fattigdom och förtryck.
2
Det fanns en tredje devotion representerad denna dag, som inte härstammade från någon amerikansk kontext, utan en europeisk. Det är ”den gudomliga barmhärtigheten” som ursprungligen kommer från polackernas land och som har vunnit en plats i den globala kyrkan.
Den spansktalande missionen i Stockholm kan tänkas som en homogen samling men så är långt ifrån fallet. Alla kan känna sig hemma, men samtidig behålla sina enskilda särdrag. Det finns sociala och kulturella skillnader mellan folk som kommer från länder som Peru eller Mexiko eller Argentina eller Colombia, men ändå har alla som deltog något gemensamt: Språket.
För katolikerna är det önskvärt, att samtidig som man förenar sig i tron, också göra det i ett gemensamt språk. Det gäller såväl för dem som har landets språk som modersmål som för dem som kommer och bosätter sig här i Sverige. Det är tron som förenar katolikerna med varandra, men i den särskilda kontexten som de lever, d.v.s. Sverige, borde det också vara språket. I det här fallet är svenskan det element, som tillsammans med tron, skall förena och integrera alla troende i den katolska kyrkan i Sverige.
“El Señor de los Milagros”
Om detta har skrivits i Stockholms katolska stift, biskop Anders Arborelius gav ut ett herdabrev under stiftets jubileumsår 2004 ”Enhet och mångfald” som publicerades av Veritas förlag. Biskop Anders Arborelius vänder sin blick till den situation som gjort att de flesta katoliker i Sverige kommer från andra länder och de katolska församlingarna runt i landet visar en rik variation av både nationaliteter och språk.
Biskopen ser olika fenomen som uppstått i de mångskiftande församlingarna, ett är hur den katolska identiteten ser ut i en sådan mångfald. Den identiteten skall, enligt Anders Arborelius, bero på att katolikerna är levande lemmar i kyrkans gemenskap och som skall spegla den heliga Treenighetens gemenskap. Det finns en dubbelhet i mötet med den andra som kommer från en annan kultur och bär med sig ett annat språk: det är inte alltid lätt men samtidigt är berikande.
En annan punkt som biskopen nämner i sitt herdabrev är betydelsen av språket. Katolikerna har en kallelse att berika svensk kultur och svenskt samhällsliv med sin katolska tro, och på grund av detta borde ett gemensamt språk vara viktigt: Liturgin på svenska är en viktig punkt och katolikerna skall inte vara analfabeter när det gäller det katolska liturgiska och teologiska språket. Det var ett av de viktigaste reflektionstemana under stiftsjubileumsåret: hur kan katolsk och svensk identitet förenas?
Idag, sex år senare blir frågan lika aktuellt, församlingar växer upp överallt i Sverige, men inte homogent svenska utan med stor majoritet utlandsfödda. Katolska församlingar runt i landet är internationella församlingar. Det som man hade upplevt söndagen den 17 oktober 2010 kan väl vara ett exempel på hur en integrationsprocess i stiftet kan ledas. Språket skall vara ramarna för att integrera alla katoliker, utan att det skall ske på bekostnad att den svenska identiteten eller något annan identitet. De språkliga ramarna skall finnas för att främja den skatt som var och en av katolikerna som befinner sig i Sverige bär med sig, och utgör den viktigaste av alla identiteter, den katolska identiteten.
Språket är direkt kopplat till sakramentens firande och därför borde det vara Kyrkans uppgift att, i den mån det är möjligt, integrera de troende i samma språk. Att fira sakramenten har en gemensam karaktär, därför borde det individuella bruket anpassas till den större kontexten. Om det säger Katekesen i sin paragraf 1140:
Det är hela gemenskapen, Kristi kropp, förenad med sitt Huvud, som utför gudstjänsthandlingen. ”Den liturgiska handlingen är inte av privat natur utan gudstjänsthandlingar utförda av kyrkan, vilken är ’enhetens sakrament’, det vill säga det heliga folket enat och ordnat under biskoparna. Därför angår dess handlingar hela kyrkans kropp, de låter den träda fram synligt och inverkar på den, men de berör de enskilda lemmarna på olika sätt, allt efter skillnader i inställning, uppgifter och aktiv deltagande”. Därför måste dessa liturgiska handlingar, när de i enlighet med sin natur firas gemensamt, de troende är närvarande och aktiv deltar i dem, ha en gemenskapskaraktär. Detta gemensamma firande är då att föredra framför en liturgisk handling av mera privat art.”
Den spansktalande katolska missionen är en förebild för det som Katolska kyrkan i Sverige borde sträva efter när det handlar om att integrera människor från olika delar av världen i ett firande av sakramenten. Språket är ett integrationsredskap.
