måndag 3 januari 2011

Consubstantiation – transubstantiation och en ekumenisk dialog om sakramenten: Intervju med Josef Söjdin

 

Josef Sjödin är prästkandidat för Strängnäs stift, han kommer i år att vigas till präst i Svenska kyrkan. Han lät mig göra en intervju med honom som hade som huvudtema sakramenten.

Germán Díaz: Josef, du har skrivit din kandidatexamen i år, din uppsats som handlade om sakrament, vad kan du säga om ditt arbete, vad var det som gjorde att du valde att behandla detta tema?

Josef Sjödin: För mig som person så har sakramenten alltid varit viktiga i min relation till Gud. I samband med mitt dop och min konfirmation vid 15 års ålder stärktes min personliga relation till den treenige Guden, något som kom att påverka hela mitt liv. Sedan dess har jag alltid tyckt om att gå till den heliga mässan även om jag inte alltid har förstått (eller förstår) vidden av det mysterium som händer när vi får ta emot Kristi kropp och blod till syndernas förlåtelse. Även bikten har betytt mycket för mig så jag antar att man skulle kunna säga att min spiritualitet som sådan är väldigt sakramental. Visserligen är den personliga bönen och Guds ord viktigt för mig men det skulle vara svårt att ha en levande relation till Gud utan sakramenten.

Dessutom tillhör jag en tradition inom Svenska kyrkan som arbetat väldigt mycket med teologin kring sakramenten men som också är väldigt ekumeniskt orienterad. Därför blev det naturligt för mig att skriva mitt examensarbete om Svenska kyrkans syn på sakramentens antal utifrån ett ekumeniskt perspektiv.

IMG_9222

GD: Martin Luther definierade under reformationens lopp vad ett sakrament är för något, kan du beskriva Luthers tanke om sakrament? Och idag, hur kan man se på Luthers uppfattning om sakramenten?

JS: För det första så skulle jag mena att det är viktigt att göra en distinktion mellan den historiska personen Martin Luther och Svenska kyrkans kyrkolära. Föreställningen att Svenska kyrkan är bunden vid Martin Luthers personliga intentioner och åsikter är tyvärr ganska vanlig men bekännelsemässigt fel. När Svenska kyrkan beskriver sig som evangelisk-luthersk vilket hon officiellt har gjort sedan början på 1980-talet så står inte det epitetet i relation till personen Martin Luther utan till den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530. Det är en text som är författad av Luthers medarbetare Philip Melanchton och som antogs av den svenska kyrkoprovinsen vid Uppsala möte år 1593. Utöver denna text så har Svenska kyrkan också andra officiella dokument varav några är skrivna av den historiska personen Martin Luther. Dessutom finns det andra svenska texter författade på 1500- 1800- och 1900-talen.

Att studera personen Martin Luthers sakramentssyn är då något som primärt blir intressant inom ramen för det kyrkohistoriska studiet och inte inom ramen för en nutida ekumenisk sakramentsteologisk diskussion. Om man istället utifrån en svensk-kyrklig utgångspunkt vill bedriva en nutida sakramentsteologisk reflektion med bakgrund av den ekumeniska dialogen så blir studiet av svenska kyrkan officiella lärodokument mera intressant.

Vid ett närmare studium av Svenska kyrkans lärodokument så märker man ganska tidigt att det i ett sakramentsteologiskt avseende är ganska stor skillnad mellan de dokument som är författade av Martin Luther och de dokument som är författade av Philip Melanchton. Den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530 är skriven med intentionen att försvara allmännelig (katolsk) kristen tro och omnämner bl.a. predikoämbetet, dopet, bikten, Eukaristin men definierar aldrig vad ett sakrament är och fixerar aldrig sakramentens antal. I den augsburgska bekännelsens apologi, för Melanchton en fördjupad reflektion kring sakramenten och dess antal, och nämner totalt elva saker som kan kallas för sakrament. Melanchton menar således att man kan räkna på olika sätt men att det viktiga inte är vad vi kallar saker och ting utan att vi bibehåller det som Gud instiftat.

Medan Melanchton i apologin har en öppen förståelse av sakramentsbegreppet och knyter det till något som Gud har instiftat och är kopplat till Guds löften så driver ett annat bekännelsedokument som heter 1878 års katekesutveckling en annan linje. Katekesförklaringen är författad av bl.a. Ebbe Gustav Bring och menar att sakramenten utgörs av något som är instiftat av Kristus själv och som genom ett jordiskt ting meddelar en osynlig nåd. Utifrån detta resonemang erkänner denna text enbart två sakrament; dopet och eukaristin. I de av svenska kyrkan antagna dokument som är författade av Martin Luther så återfinns ingen djupare sakramentsteologisk reflektion av betydelse för frågan om vad ett sakrament är eller hur många de är.

IMG_9223
GD: Katolska Kyrkans Katekes nämner sakrament som, bland annat, en nödvändighet för förening mellan Gud och människan, men också för de troende sinsemellan. Martin Luther uttrycker sig angående sakrament att det är ett yttre tecken för en osynlig verklighet som kommer från Gud. Sakramentets kraft kommer från Gud och det förverkligas genom tron av den som tar emot det. Däremot har Calvin uppfattningen om att sakramentet inte är någon väg till nåden, men påminner om nåden som Gud har skänkt till dem som har blivit frälsta. En annan uppfattning har reformatorn Ulrich Zwingli, för honom är sakrament ett tecken för tro i Jesus Kristus och även ett socialt tecken. Och eftersom den Helige Ande inte behöver en rit som verktyg, är sakramentet inte mer än en representation av en andlig verklighet.
Om de olika kristna samfunden har sådana olika uppfattningar vad det gäller sakrament, och att den kristna enhet förutsätter också en enad sakramentssyn, hur borde de kristna då arbeta för att lyckas med den synliga enheten?

JS: För det första så tror jag att vi efter 1900-talets ekumeniska arbete bör gå in i en ny fas. Tidigare har vi mig veterligen mest diskuterat sakfrågor och försökt hitta gemensamma nämnare hos varandra. Det är något som har gjorts med goda resultat och i sammanhanget är dialogdokumenten mellan Evangelical Lutheran Church of America och den romerska biskopskonferensen i USA vid namn The Eucharist as sacrafice ifrån 1967 och Eucharist and ministry ifrån 1970, är värda att nämnas. Även dialogdokumentet Nattvarden - Herrens måltid som författades av Lutherska världsförbundet och enhetssekretariatet bör betraktas som en milstolpe.

Men jag tror att vi måste våga gå djupare och diskutera hur vi egentligen konstruerar teologi. Först när vi förstår hur man inom andra traditioner konstruerar teologi kan vi egentligen komma tillrätta med sakfrågorna. Vi vet att vi tycker olika, men vet vi alla gånger varför vi tycker olika? Förhoppningsvis så kan nästa fas i det ekumeniska arbetet utgöras av att vi börjar diskutera sådana saker som teologisk metod för att kunna få en mera övergripande förståelse vilket kan leda till ett fördjupat samtal.

Men när det gäller själva sakfrågan i det här fallet sakramentsteologin så tror jag tyvärr att själva användningen av ordet sakrament är så historiskt laddat att det kan vara svårt att börja där. Ofta är det ju så att orden får en laddning och kan därför försvåra samtalet. Vi kanske ska börja i frågan kring hur det liturgiska livet egentligen ser ut. Många kristna kyrkor och samfund förvaltar bikt, äktenskap, konfirmation och vigning/ordination m.m. utan att benämna dessa ting som sakrament. Om vi börjar diskussionen i det konkreta handlandet så fastnar vi inte i historiskt laddade ord och kan kanske nå längre.

Luther

GD: Martin Luthers lära om eukaristin, consubstansiation och den katolska, transubstansiation, rör sig i många aspekter mycket nära varandra. Finns det en chans att de traditionerna kan enas i uppfattningen om eukaristins sakrament och vilka vägar kan leda dit?

JS: Både consubstansiationsläran och transubstantiationsläran är författade utifrån att man accepterar den aristotelisiska filosofins terminologi och förståelse av tillvaron. Båda lärorna använder sig av begreppen accidens och susbstans, och skillnaden är i princip minimal. Frågan är huru vidare det egentligen är fruktbart att använda sig av aristotelisk filosofi när vi bedriver ekumenisk teologi idag. Jag skulle hävda att den aristoteliska filosofin kanske inte är den bästa utgångspunkten för dagens dialog. Utifrån en svensk-kyrkligt utgångspunkt så har vi inga som helst problem med att använda termen förvandling för att beskriva hur Kristus blir närvarande i elementen. Ett normerande exempel på detta hittar vi i augsburgska bekännelsens apologi där Melanchton själv använder begreppet förvandling. Vi kanske skulle kunna börja ett fruktbart samtal där?