Världsungdomsdagen i Madrid: mellan agnostiker som inte tröttnar på påven och en vansinnig transvestit

Världsungdomsdagen i Madrid, 11 – 15 augusti, gav mycket att tala om i media, nästan alla tidningar i världen hade sina ögon vända mot den spanska huvudstaden, Madrid. Spanska tidningar var inte något undantag, de fick följa många av det stora mötets detaljer. Överraskande var artikel från förra årets Nobelpristagare i litteratur, Mario Vargas Llosa, som publicerades i tidningen ”El País”, en vänsterinriktad spansk tidning. Vargas Llosa beskriver från sin position som agnostiker och intellektuell liberal den religiösa händelsen i Madrid och ger lite överraskande uppfattningar.

            Mario Vargas Llosa, Aula Magna, Stockholms universitet, maj 2006.

I artikeln, som fått titeln ”Fiestas y Cruzadas” och som på svenska skulle betyda Fester och korståg, fångar  Vargas Llosas  egen upplevelse av Världsungdomsdagen i Madrid och mötet med påven Benedikt XVI. Det finns för Vargas Llosa två sätt att se på den stora händelsen, för det första, som ”El País” beskriver händelsen, den största samlingen av katoliker i Spaniens historia; det andra en vederläggning av förutsägelser om att katolicismen skulle vara på tillbakagång i dagens samhälle, och att Kristi kyrka, ledd av Petrus, trots alla svårigheter och motgångar bevarar sin kraft och vigör.

Benedikt XVI har en särskild betydelse för Vargas Llosa, för honom är den nuvarande påven en av de mest kultiverade och intelligenta påvar som har funnits i Kyrkan på länge, en mycket märklig påve som gör att Vargas Llosa själv, som är en övertygad agnostiker, inte tröttnar på Benedikts encyklikor och böcker.

Varga Llosas överraskar när han som agnostiker skriver i en annan del av artikeln om spänningar mellan kultur och religion. För honom har inte kultur ersatt religionen och det kommer inte heller att ske, men om det skulle ske, blir det för några minoriteter. För de flesta människor, forsätter Vargas Llosa, finner endast svaret eller tror att de finner det i något som han kallar för högre ordning. Den högre ordningen ger människorna mening och fred i deras existens. Det är, understryker Vargas Llosas, genom en transcendens som varken filosofi, litteratur eller vetenskap har kunnat förklara på ett rationellt sätt.

För Vargas Llosa skall den vanliga människan aldrig tolerera förintelse av tron och hoppet om en existens bortom döden, och Vargas Llosa verkar var övertygad om att så länge religionen inte tar över den politiska makten och även förhåller sig oberoende till varandra, då är religionen inte bara laglig utan även nödvändig i ett demokratiskt samhälle.

En transvestit kräver att ungdomar skall försvinna till Afrika, karmelitsystrarna från Stockholm vittnen till händelsen. Foto “El País”

Världsungdomsdagen utvärderas av Vargas Llosa som ett lugnt och glatt stormöte med en trevlig samvaro. En stämning som inte bröts av de demonstrationer mot Världsungdomsdagen i vilka var inblandade anarkister, ateister och olydiga katoliker.  Vargas Llosa räknar också  dit de bärsärkar som kastade kondomer till bedjande flickor. ”El País” publicerade en bild i vilken  man såg några av karmelitsystrarna från spanska katolska missionen i Stockholm, de bar fromma bilder i händerna och betraktade hur en transvestit anföll en grupp ungdomar medan de bad rosenskransen. Enligt ett av systrarnas vittnesmål skrek transvestiten till ungdomarna att Spanien är sekulärt och att det aldrig mer kommer att vara religiöst och att det var bättre att ungdomarna åkte till Afrika där de fattiga finns.

Katolska identiteten i Sverige: språk, konvertit och invandrare

Den katolska identiteten är ett viktigt ämne för katolikerna i Sverige eftersom majoriteten av katolikerna inte har svenskt etniskt ursprung. En skrift som rör den problematiken heter ”Enhet i mångfald”, en samling av sex herdabrev under samma rubrik, skrivna av den nuvarande katolske biskopen, Anders Arborelius, inför stiftsjubileet. Boken gavs ut av bokförlaget Veritas 2004.

Katolska kyrkan i Sverige är en ”integrationsverkstad” enligt biskop Anders Arborelius, som skriver att Kyrkan i Sverige har något att ge ut till samhället: De erfarenheter, som människor av olika nationaliteter i våra församlingar har gjort av att leva och verka tillsammans, skulle kunna bli fruktbara för hela samhället. (herdabrevet ”Kyrkans samhällsansvar”, sidan 23) Katolska kyrkan är det paradigm som Sverige behöver som är grundat i gemensamma värden (sidan 24).

Men, påverkan från andra sidan kyrkogrinden känns i de katolska församlingarna i Sverige. Biskop Anders ställer sig ett antal frågor om individualisering. Han talar om att det har kommit signaler som talar om nyinflyttade och nykonverterade som lider av att hamna utanför grupperna. Biskopen ställer sig två frågor: Känner man sig välkommen i våra församlingar? Är kyrkkaffet bara ett tillfälle att möta landsmän eller likasinnade? (herdabrevet: ”Delaktighet och medansvar” sidan 31)

En av de viktigaste uppmaningar som Katolska kyrkan idag har i Sverige är att få plats för alla i kyrkan och integrera alla i en katolsk identitet. Men, som biskop Anders Arborelius säger, är det inte ett enkelt arbete, framför allt när det gäller att invandrare skall integrera sin katolska tro i den nya kontexten. Han säger: Tyvärr har många lämnat vår katolska gemenskap i Sverige, eftersom de inte har kunna se hur man kan integrera sin katolska tro i den svenska identiteten och verkligheten. (herdabrevet ”Katolska identitet” sidan 11)

På följande sida, nummer 12, i samma herdabrev ”Katolska identitet”, följer en rad samtalsfrågor över temat. Bland dem bjöds att reflektera över om det är dåligt eller bra att invandrade katoliker håller fast deras gamla hemländers form av katolskt liv, och på vilket sätt kan stiftet berikas av de olikheterna. Ett annat tema för reflektion är hur konvertiterna skall integreras i kyrkans gemenskap.

Konvertiterna och invandrarna är de två stora grupper som omformar Katolska kyrkan i Sverige och inte minst den katolska identiteten i landet. Det nationella och etniska ursprunget är en identitetsmarkör i det katolska livet i Sverige.

Katoliker som kommer från andra länder kommer att ses alltid som invandrare. I en intervju som reportern Josefin Lilja gjorde med katolska stiftets prästseminariums rektor, Msgr Göran Degen, i tidningen ”Dagen”, kan ses som ett exempel på hur dessa uppfattningen ser ut. I den beskrivning av situationen i stiftet som Göran Degen gör, framställer han katolikerna utifrån var deras föräldrar kommer ifrån, d.v.s. som invandrare. Degen säger att tredje generationens invandrare lämnar ofta sitt aktiva deltagande i kyrkan. Å andra sidan beskriver artikeln en nyvigd diakon med hjälp av hans nationella tillhörighet: man från Rwanda.(http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=273712)

En annan aspekt av den katolska identiteten i Sverige har att göra med språket. Den förekommer i ”Enhet och mångfald” där biskop Anders Arborelius säger: Vi har en kallelse att berika svensk kultur och svenskt samhällsliv med vår katolska tro, därför måste vi också ha ett gemensamt språk. Även om många av oss brukar delta i mässan på ett annat språk än det svenska, är det viktigt att också delta i liturgin på svenska. Som katoliker är vi förpliktade att helga Herrens dag genom söndagsmässan, oavsett vilket språk den firas på. Det har hänt att jag vid mässans början sagt: ”Herren vare med er” och knapp någon har kunna svara, även om de kunde det vanliga svenska språket ganska bra. Som katoliker i Sverige får vi inte bli analfabeter när det gäller vårt liturgiska och teologiska språk. Alla som följer katekesundervisningen måste få lära sig den typiskt katolska terminologin på svenska, annars kommer de aldrig att kunna tala om sin tro och risken är stor att de hamnar in en schizofren situation. (herdabrevet ”Katolska identitet”, sidan 11)

Biskopens ord är lätta att förstå om man tänker på alla språk som finns inom Katolska kyrkan i Sverige, dominerande språk är tre: spanska, polska och kroatiska. Särskilda mässor firas runt i landet och i de stora församlingarna finner man de nationella grupperna där många får själavård på sitt eget språk eller firar mässorna på den.

Det är alldeles klart att det behövs ett språk för att hålla samman ett stift, annars kommer kyrkan att delas i öar av språk. I Sverige är fallet att svenska språket är det som kan vara garant för den katolska mångfalden i landet.

Men, till den tidigare nämnda situationen kommer det engelska språk att lägga till en lite förvirring. Engelska finns alltid i den kulturella bakgrunden i Sverige, det är ett slagt andra språk i landet och även Kyrkan är påverkad av den kulturella påtryckningen. I ett katolskt kyrkligt sammanhang är ganska vanligt att ett samtal övergår från svenska till engelska, eller att i ett officiellt möte användes de två språken samtidigt, utan att behöva förklara vad som har sagts på engelska. Plötsligt kan det dyka upp en präst som börjar predika på engelska, detta utan tolk, i en högtidsgudstjänst som stiftvallfärden, eller någon högtidlig mässa i domkyrkan, eller någon annan gudstjänst. Engelska får det privilegiet.

Katolska stiftet i Sverige har en särskild utmaning, att vara en enhet i en stor mångfald. Den katolska biskopen Anders Arborelius vill inte ge något svar i ”Enhet och mångfald”, han som har ett stort ansvar som biskop vet vilka frågor som uppstår i Katolska kyrkan i dagens Sverige. Men, man kan fråga sig om det inte redan finns ett svar där problematiken låter sig formuleras. Åtminstone får de som är intresserade av att finna en väg till lösning, veta vad problemet finns. Men en sak är klar, att den katolska identiteten i Sverige av idag måste slåss med språkliga problem och begrepp som "konvertiter" och "invandrare".

Tuve Skånberg: från en sekulär miljö till pastor i missionskyrkan och kristdemokratisk riksdagsledamot

Tuve Skånberg kommer ursprungligen från en sekulär svensk miljö, men i hans liv fanns en tidpunkt som förändrade hans liv. Han vänder sig till kristendomen och blev pastor i missionskyrkan och även politiker i kristdemokratiska partiet. Med honom kunde jag växla några ord som blev följande intervju.

Kan du prata om ditt liv som kristen? Hur var din barndom, har du vuxit upp i en kristen familj, hur var ditt förhållande till tron när du var tonåring och ung vuxen, även idag?

Tuve Skånberg: Jag växte upp i en vanlig, sekulariserad svensk familj under 1960- och 1970-talet, med mycket få kyrkbesök. Det var först när jag gjorde min militärtjänst i tjugoårsåldern som jag på allvar läste bibeln och kom till en personlig kristen tro. Ganska snart började jag läsa teologi i Lund och blev pastor i Missionskyrkan.

När började du förstå att du hade en kallelse att vara politiker och hur var din utveckling som sådan?

Tuve Skånberg: 1990 frågade valberedningen för kristdemokraterna i norra och östra Skåne (som då hette Kristianstads län) om jag kunde tänka mig att kandidera för kristdemokraternas riksdagslista. I opinionsmätningarna låg partiet mycket bra till inför valet 1991. Efter att ha tänkt och bett över saken - och faktiskt först tackat nej - ställde jag mig till förfogande. Sedan dess har jag varit invald i Sveriges riksdag, med undantag för perioden 2006-2010 då jag gjorde ett uppehåll och bland annat var i Los Angeles som gästprofessor i kyrkohistoria. Nu är jag invald för perioden 2010-2014 och sitter som ordinarie ledamot i Konstitutionsutskottet (KU). Det innebär att jag är med och granskar regeringen i KU:s utfrågningar av ministrarna, och jag har ansvar för partiets politik vad gäller grundlagsfrågor.

Varför kan vi tala om ett kristdemokratiskt parti, kan man förena uppenbarelsen i Jesus Kristus med demokratin, på vilket sätt? Vilka  är de viktigaste utmaningar som du anser att partiet har idag i Sverige?

Tuve Skånberg: Kristdemokraterna vill bygga en politik inspirerad av den kristna tron och dess värderingar. Eftersom partiet är demokratiskt uppbyggt betyder det ytterst att medlemmarna röstar fram de rikstingsdelegater som beslutar om och formulerar den kristdemokratiska politiken. Det sker utifrån det Principprogram som antagits, där det tydligt framgår att den kristna etiken är grunden för politiken. Utmaningarna är särskilt att vara trogen mot grundideologin samtidigt som man visar att partiet är relevant och rätt val för många fler än bara de som nu röstar med KD.

Vägen ut ur garderober: den katolska pressen i Sverige

 

I Sverige finns inte i allmänna media något som kan vara representativt för katolikerna, varken en tidning eller en radiostation eller en tv-kanal, ja, någon som utanför kyrkans grindar är katolsk och svensk. De flesta nyheter och kommentarer om Katolska kyrkan som förekommer i svenska medier angriper många gånger Katolska kyrkan. Samtidigt ger allmänna media litet utrymme för  Katolska kyrkan att tala om sig själv, och för det mesta måste Katolska kyrkan försvara sig mot yttre medieangrepp eller gå i svaromål i någon debatt.

Men situationen ser annorlunda ut innanför de kyrkliga grindarna, där finns gott om katolsk media i form av tidskrifter, hemsidor och bloggar.  Det är i dessa kommunikationsmedel som det katolska livet i Sverige bevakas från olika perspektiv.  I den katolska pressen i Sverige ser man tre stora mönster: den officiella pressen, den institutionella pressen och den sociala pressen.

Till den första gruppen hör de media som ägnar sig åt att framföra den officiella uppfattningen i  stiftet, som exempel kan man nämna Katolskt Magasin, som har som principiell uppgift att ge en officiell vision från Katolska kyrkans ledning i Sverige. Katolska Kyrkan är en tidskrift som sändes till katolikerna i Sverige i första hand och även till andra som intresserar sig för vad händer i Katolska kyrkan i Sverige. Till denna officiella mediegrupp hör också tidskriften SUCKEN, som är den katolska ungdomsföreningens (Sveriges Unga Katoliker ”SUK”) officiella publikation, och som sådan sändes till alla medlemmar i landet.

Till den första gruppen kan även räknas Katolsk observatör, en publikation som har funnits sedan länge i Sverige och även har varit församlingsblad il olika församlingar i Sverige. Idag fungerar den som en nättidning och behandlar nyheter och information som har att göra med Katolska kyrkan i hela världen.

I den andra gruppen, den institutionella katolska pressen, ser man i första hand tidskriften Signum. Den ges numera ut av den etablerade katolska institutionen Newmaninstitutet som leds av jesuitorden i Sverige. Tidskriftens innehåll är påverkat av den akademiska miljön, artiklar belyser, från olika perspektiv, olika aspekter av politik, tro, religion och samhälle. I Signum behandlas både teman som har att göra med Sverige och med övriga världen.
Till den här institutionella gruppen kan man även lägga tidskriften Karmel, som utges av karmelitorden i Sverige. Dess innehåll har en direkt koppling till karmelitspiritualiteten och det är dess viktigaste tema.

 
Sista gruppen fångar in ett antal hemsidor och bloggar som inte är direkt förknippat till någon  katolsk organisation i Sverige. De leds av enskilda katoliker som visar intresse för att informera eller debatterar om olika aspekter som har att göra med Katolska kyrkan. De flesta är professionella eller har journalistik som sitt yrke.

Från den gruppen finns två bloggar och en hemsida som är, såvitt jag förstår, de mest representativa. Man kan först nämna Katolskt fönster, ledd av Bengt Malmgren, som skapade en hemsidan som fungerar som en sammanslutning av olika andra digitala platser som han också administrerar. Här förmedlas en del nyheter om Katolska kyrkans liv i Sverige och i världen, och det förmedlas även plats för bön och tidegärd och Mässans dagliga läsningar.

Den andra representativa digitala platsen är en blogg som kallas Katolskakyrkan, administrerad av Charlotte Therese Björnström, som har studerat teologi vid Uppsala universitet. Hon fokuserar på en vänster- och feministisk katolsk vision. Bloggen påverkas av både social aktivism som t.ex. Charlottes startade påskupprop om oförsäkrade sjuka människor, och även hennes vision att  Katolska kyrkan borde öppnas för möjligheten att kvinnor skulle kunna vigas till präster, och att kvinnor skall ha en mer representativ roll i kyrkans högre kretsar.

 
Bitte Assarmo är fil kand i antikens kultur och samhälletliv. Samtidigt är hon skribent och även känd debattör som har nått ut i svenska media. Hon har en blogg under eget namn . Karaktäristiskt för henne är att kunna svara väldigt snabbt på många av de kontroverser eller angrepp som har gjorts mot Kyrkan i Sverige.

Bilden av Katolska kyrkan som finns ute i samhället kan inte förändras om inte katolikerna själva öppnar Kyrkans grind och går ut till samhället. Det ligger i Katolska kyrkans natur att öppna för sig ett utrymme i det civila samhället för att komma fram med Kyrkans budskap. Man vet att Katolska kyrkan väcker starka känslor i det sekulära samhället i Sverige, men det skall ses mest som en möjlighet för att kunna väcka uppmärksamhet.

Resurserna finns redan i Katolska kyrkan, många katoliker med talang för att uttrycka sig i tal och skrift och även med mycket kraft och god vilja. Den andra, den ekonomiska, borde säkert finnas i det rika Sverige. I stiftet prioriteras arbete med äktenskap och familj, interreligiös dialog, evangelisation och för rättvisa och fred, det finns arbetsgrupper och utskott som samordnar detta arbete. Kanske är tiden mogen för att det skall ordnas en arbetsgrupp eller utskott för katolska media. Tanken om att samordna den officiella och den institutionella pressen med de sociala katolska media kan väl bidra till att Katolska kyrkan i Sverige kan öppna en plats för sig bland massmedierna. På det sättet kan man föra fram en annorlunda diskurs som kan visa en nyanserad bild av den Katolska kyrkan i Sverige.

I många katolska stift i Latinamerika spelar pressen en viktig roll i det kyrkliga livet, som ett evangelisationsmedel, och för att komma ut till samhället med Kyrkans budskap och kunskap. Det är därför man i många stift firar helgonet Franz de Sales (1567 - 1622), skyddspatron för journalister och mediamänniskor, med stor vördnad.  Som alla människor som hade en offentlig mission i media försökte han leda människor till det som var det bästa inom dem. Hans skrivarbete hade som mål att informera och leda folket till en närmare relation med Herren. Det är därför som Franz de Sales är journalisternas skyddshelgon.

Media är vägen för katolikerna att komma ut från den garderoben där de varit instängda i århundraden. Marcos Birro, en mediaman, skrev inte för länge sen i Expressen att fördomarna mot Påven i Sverige är så många att han själv inte skulle orka räknar dem. Och han frågar sig om vi troende, och då menar han de kristna,  inte ska våga gå ut ur garderoben, och fortsätta låta andra ha monopol på att sprida fördomar om kyrkan.  Resurserna finns bland katolikerna i Sverige, men en liten vilja att organisera sig för att öppna garderobsdörren måste finnas.

Birgittasystrarnas kongregation firar 100 år: högtidlig vespergudstjänst med procession

 

Idag 15 augusti firades Marias upptagning i himlen men samtidigt var det tillfälle för Birgittasystrarna i Djursholm att fira 100 år som egen kongregation. På programmet fanns en högtidlig vespergudstjänst leds av biskop Anders Arborelius som inledde kvällens bön med  att tala om Birgittasystrarnas viktigaste uppgift. Biskop Anders lyfte fram hur systrarna försöker sprida Guds kärlek och omsorg, och att tack vare systrarna har Birgittas nådegåvor nått många människor. På detta sätt visar det sig hur alla har en uppgift i Guds rike, särskilt Maria Elisabeth Hesselblad, som var den person som man särskilt minns idag.

Mons Anders Arborelius predika

Efter vespern gick man i  procession till Mariagrottan som systrarna har i sin trädgård där man hade en kort andakt med Mariapsalmer. Processionen avslutades vid krucifixet som finns i samma trädgård, inte långt ifrån Mariagrottan.

För att se mera bilder klick mitt på bilden.

Kvällen avslutade med en mycket god måltid som Birgittasystrarna bjöd på efter vespern och processionen. Man kunde, som alltid, uppleva systrarnas gästfrihet och god mat.

Hon bevarade sin katolska tro på Kuba och uppfyllde sin kallelse att bli journalist: intervju med Norka Romero

Intervju med journalisten Norka Romero, katolik, född på Kuba, som berättar om sin katolska uppväxt och sin ungdom i en förändringens tid när Revolutionen segrade. Norka berättar om sin kamp för att bevara sin tro i en tid i historien när religionen förklarades som folkets fiende, och sin väg tillbaka till Kyrkan. En kamp som också var för att förverkliga sitt livs kallelse, att vara journalist.

Hur kommer det sig att en kvinna på Kuba blir journalist?

Under min tonårstid stod den franska filmkonsten på hög nivå, 1964 visades en film om en skum figur, Famtomas, bland skådespelarna fanns en detektiv, en polis och en kvinnlig journalist, modig och orädd, som spelades av den franska skådespelerskan Mylene  Demogeat och hennes arbete innebar att skriva om Famtomas. I min nästan barnsliga värld sade jag mig: jag vill bli journalist . Det var den första kontakt jag hade med de händelser som en journalist får uppleva. Min natur stämmer överens med det som behövs för detta yrke. Jag är mycket kommunikativ och framfusig och detta hjälpte mig mycket i mitt senare arbete som journalist i redaktionen på en nationell tidning.

Senare upplevde jag en fantastisk tid i el Vedado, där en grupp ungdomar tävlade om vem som läste flest böcker, från vilken genre som helst, för att senare debattera dem och försvara mot någon opponent. Jag läste till exempel Georges Sand, klassisk fransk författarinna. Jag  identifierade mig med hennes liv, hennes kärlek till litteraturen, hennes revolutionerande liv. Därefter läste jag "Diario de Amor de Gertrúdis Gómez de Avellaneda" (Gertrúdiz Gómez de Avellanedas dagbok) och "Napoleons och Josefinas brevväxling".  Det var det som avgjorde min väg till journalistiken. Min karriär blev inte riktigt som jag förväntat mig. Jag fick göra ett journalistiskt arbete med mycket självcensur och rigoröst styrt av Departamento América del Comité Central del Partido Comunista (Amerikas avdelning av kommunist partis central kommitté).

Jag arbetade på en nationell tidning i den internationella sektion, jag var tabellredaktör, jag hade upå mitt ansvar en liten sektion om ekonomi och särskild information om (CAME) och skrev även om Sydamerika. Min journalistiska erfarenhet utvecklade jag i den internationella radiostationen Radio Habana Cuba, och i tidningen "Trabajadores" (Arbetare) som redaktör på det internationella området. Jag var även redaktör vid Bioetikcentret Juan Pablo II:s tidskrift. För närvarande arbetar jag på tidningen "LIBRE" i Miami, som riktar sig till den spansktalande publiken.

Vilka är dina minnen från din barndom?

Första gången som jag fick höra om Gud var jag mycket liten. Bredvid min säng hade jag alltid en skyddsängel (Bilden av skyddsängeln tillsammans med barn) och ett kors vid min säng. Jag kommer från en katolsk familj, min mor var föräldralös sedan barndomen och hon blev skickad till skolan "La Milagrosa" (Den undergörande) som drevs av Barmhärtighetssystrarna i Guanabacoa. Min mor hade tre bröder som blev antagna hos Escolapiosfäderna, också i Guanabacoa. Där kom jag att respektera och leva ut tron. Jag stannade i  "La Milagrosa"  fram till 1959, när Revolutionen kom.

Jag kommer alltid att minnas min tid på "La Milagrosa", i maj, jungfru Marias månad, fick alla flickor vita klädningar och klädde sig som änglar, alla flickor ville vara "änglar". Det fanns mycket tillgivenhet för rosenkransen, den lästes för hela skolan i mikrofon och alla följde den i tystnad genom att lyssna till högtalarna.  Jag minns att man även sjöng helgonlitanian och bad Angelus. Särskilt minns jag religionskunskapen, vi hade en nunna som kommer jag alltid att minnas, syster Josefa, som lärde oss om den heliga historien.

Jag minns även mycket tydligt min första kommunion som också ägde rum i min skola "La Milagrosa". Med jubel fick jag ikläda mig en vit klädning som alla andra flickorna. Vi hade små vita handskar och vita slöjor. Jag minns även de vita ljus som man hade för att flickorna skulle bära till första kommunionen. Det var en stund då vi kunde uppfatta Guds närvaro på ett särskilt sätt, vi kände att vi nästan hade Gud lättillgänglig, därför kallade vi honom "Papá Dios" (pappa Gud). För en flicka på sju eller åtta år, som jag var då, har tron olika perspektiv: först tradition och respekt och sen kom jag till en övertygelse. "Papá Dios" såg allt, han skyddade oss, men vi uppfattade honom också som den som kunde straffa oss.

Hur gick det med din tro i en ateistisk och antireligiöst präglad miljö?

1959 upplevde vi på Kuba en stor förändring för hela samhället, allt det gamla som vi kände var borta på några år. För mig var den första förändringen att lämna min kära skola för att integrera mig i en statlig skola, det var en stark upplevelse för mig,inte för att skolan var statlig, utan för det som jag fick uppleva där. Så småningom fick jag studera det som var mitt intresse, journalistik.Då visste jag ännu inte vad det betydde att vara journalist i ett system som kallade sig socialistiskt. Jag fick genomlida en process i vilken min identitet förändrades, inte synliggöra de värderingar som jag fått från min familj, och ha för mig själv, i mitt innersta, övertygelsen om att en skapande Gud finns.

För att komma till universitetet räckte det inte ha bra betyg, utan man måste även uppfylla andra krav, ett av dem var att relatera dig till religion så som systemet förväntade sig. Frågorna om personlig trosuppfattning och religiös tillhörighet upprepades hela tiden i alla intervjuer som jag gick igenom innan jag blev antagen vid journalistskolan i Havannas universitet. Det var inte allt, jag fick också bevisa att jag var revolutionär och att jag var integrerat i allt som Revolutionen begärde: det kontrollerade friviligarbetet och att  tillhöra landets försvarsmilis. Det var så på den tiden att journalistik  inte var ett ämne som alla kunde förvänta sig studera, det kallades för "carreras selectivas" (utvalda studier) bland andra fanns politisk kunskap, socionomi, psykologi och filosofi.

Till slut fick jag studera journalistik och det var samtidigt som jag arbetade. Det var en kurs på universitetet anpassad för arbetare och som passade ganska bra för mig eftersom det var den form som ställde minst krav på mig. Jag gick en mindre smärtsam process eftersom det i mitt fall var direktören för arbetsplatsen som gav mig en direkt rekommendation. Direktörerna hade ett stor ansvar för dem som de skickade till universitetet, eftersom att när de skrev under ett rekommendationsbrev om någon, garanterade direktörerna att den personen var en komplett revolutionär.

Till vissa krav var jag tvungen att anpassa mig. Jag fick inte bära krucifix längre, jag gick hålla tyst om det som var min tro. Jag var tvungen att leva med en dubbel personlighet. Men det var tack vare min mor och alla de värderingar som jag fick av henne som jag kunde klara av denna svåra situation. Men jag behöll min identitet som katolik och kristen. Jag gömde mig på arbetsplatsen och på skolan för att be, min mor hjälpte mig för att döpa min lille son. Jag bad mycket till sankt Johannes Bosco. Min mor höll fast vid Kyrkan och tog aldrig bort bilden av det Heliga hjärtat som fanns i vårt vardagsrum hemma. Min mors tro och styrka kom senare att påverka mina bröder och särskilt mig.

Hur såg din återkomst till Kyrkan ut?'

Min återkomst till Kyrkan var en process som började när jag skrev under en tillåtelse för att min äldsta son, som var 15 år, skulle kunna resa till USA för att förenas med sin far. Det var vad min son ville då. Det som jag hade bestämt om min son fick konsekvenser, jag blev tvungen att lämna mitt jobb på en nationell tidning.

Det var samtidigt som jag började tala oftare med en granne som studerade på San Carlos och San Ambrosios prästseminariet, Havannas ärkestifts seminario mayor (stora seminariet). Vi talade om olika teman. Han visste att min mor var alltid uppmärksamma på allt som hade att göra med Kyrkan. Han bjöd mig en dag att besöka prästseminariet och efter den dagen började jag gå till Mässan oftare.

En dag kom jag till seminaristen och uttryckte min vilja till att tillhöra församlingen i den kyrka som jag brukade gå till Mässan, det var Havannas domkyrka. Bland de många aktiviteter som fanns i den församlingen, fick jag sjunga i kören. Så småningom fick jag träffa en präst med vars hjälp jag kunde inleda en försoningsväg tillbaka till Kyrkan, det var i slutet av 1980- talet. Vägen tillbaka till Kyrkan var, på sätt och vis, ett återvändande till min barndom, där mötte jag åter min tro, brinnande och levande, som bevarats trots all den påtvingade ateismen i mitt vuxna liv.  Jag fick återta min barndoms bilder utan rädsla, jag fick låta min andliga värld återkomma, utan att någon kunde stoppa den, för att behålla den för alltid.

Hur uppfattar du den katolska journalistiken idag?

Om vi talar utifrån ett kubanskt perspektiv ser vi att de katolska journalisterna har ett ansvar som har två linjer, en i vilken journalisterna ska främja det evangeliska budskapet och en annan där journalisterna skall vara konsekventa med sanningen inför folket. Med tanke på det system som finns på Kuba, kan man föreställa sig att det är svårt för en katolsk journalist. I princip finns inte några media som inte tillhör den kubanska staten och journalisternas arbete försvåras när varje journalist måste visa lojalitet för systemet.

Men Kyrkan på Kuba har en viss frihet när det gäller media eftersom det är tillåtet för Kyrkan att ha egna tidningar och tidskrifter. Man kan nämna här att i stiftet Pinar del Rio finns en publikation, "Vitral", som kan ta in artiklar och uppfattningar som tar avstånd från regimens officiella ideologiska linje. Man kan här också nämna tidskriften "Palabra Nueva", som speglar Kyrkans uppfattning om kultur, samhälle, politik, religion, etc. och som har varit forum för debatt kring den officiella linjen.

I Miami är verkligheten en annan, här finns mera resurser och mera frihet än i Kuba, och den katolska pressen är stor. Det finns en radiostation som kubanerna här i södra Florida identifierar sig med, och det är "Radio Paz". Det är klart att den katolska pressen i Miami inte kan jämföras med den i Kuba, med tanke på journalistisk kvalitet och inflytande kan den katolska pressen på Kuba inte överträffas.