Systrarna från Daughter of Mary Mother of Mercy kommer ursprungligen från Nigeria och har arbetat i Sverige sedan några år. Ifeoma Lilian Chibiko är med i den kongregationen, hon är mest känd här i Sverige som syster Lilian. Jag fick ett tillfälle att samtala med henne om sin kongregation, hennes vision av Kyrkan i Nigeria, hennes kallelse och kvinnorna situation i Afrika.
8 september är det datum som valdes för att prästviga Pär-Anders Feltenheim till katolsk präst i den katolska domkyrkan i Stockholm. På samma datum infaller firandet av jungfru Marias födelsedag, som anses vara en lämplig dag för vigningar, och inom katolska kyrkan särskilt för diakon- och prästvigning. Ett exempel på hur kyrkan använder den högtiden för att viga sina diakon- och prästkandidater är biskopen i Stockholms katolska stift, Anders Arborelius.
I den lutherska traditionen, liksom i den katolska, har prästerna som huvuduppgifter att leda gudstjänsterna, vara ansvariga för att förrätta dop och vigsel, och även leda begravningsgudstjänster. Prästerna har också ansvar för undervisning och det pastorala arbetet i församlingen, som konfirmations- och trosundervisning. Man kan också tillägga att prästen bär ansvaret för att besöka de sjuka, och för själavård som i de flesta fall måste hållas under tystnadsplikt. Bland annat detta är vad den lutherska och den katolska kyrkan har gemensamt.
De som vigs till diakoner kan ha gemensamma uppgifter med tanke på det sociala och karitativa arbetet. Men den lutherska och den katolska traditionen skiljer sig vad gäller förhållandet till stiftsbiskopen. Den lutherska traditionen lyfter inte upp den speciella relation som diakonen har till biskopen i den katolska traditionen, som en medhjälpare till biskopen. En av sina viktigaste uppgifter har en diakon, i ett katolskt sammanhang, i liturgin, särskilt i den heliga mässan.
Det är inte bara i vigda diakoners uppgifter som skillnaden ligger mellan den lutherska och den katolska traditionen, utan även i hur man uppfattar prästerna och prästämbetet. Det finns en sakramentalitet bakom prästämbetet i en katolsk kontext, den räknas, tillsammans med äktenskapet, i en grupp sakrament som kallas ”tjänande”. Det finns en annan skillnad i den här frågan och det har att göra med hur man förhåller sig till kvinnor i prästämbetet i de båda kyrkorna. Skillnaderna handlar om att man i den lutherska kontexten är mera öppen för att viga kvinnor till präster och att man i en katolsk kontext utesluter kvinnor från ämbetet. Samma villkor gäller för diakonvigning, katolska kyrkan viger inte kvinnor till diakoner.
Det är klart att prästvigningen är, för både kvinnor och män, en stor dag i livet, den vigda prästen har framför sig stora utmaningar i sitt arbete i kyrkan. Det som finns att tillägga är gratulationer till Pär-Anders Feltenheim och önska honom Guds välsignelse och lycka till.
Den 4 september fick jag träffa Eva Brunne, biskop av Stockholm. Några veckor tidigare frågade jag henne om möjligheten att kunna intervjua henne, något som hon bejakade. Under det samtal som uppstod under intervjun behandlade vi olika frågor. Jag valde att fråga henne om hennes ämbete, hur det är att bli vald till biskop, hur hon ser på relationen kyrka – stat och om det karitativa arbetet i hennes stift. Jag frågade hur Svenska kyrkan förhåller sig till invandrarna och deras integration i det svenska samhället och hur man ser på andra kristna samfund och religioner. Slutligen frågade jag henne vad hon förväntar sig att kunna åstadkomma i sitt arbete som biskop av Stockholm.
Den svenska ambassadören i Vatikanen, Ulla Gudmundson, har gett en intervju till Christer Sturmark som publicerades i magasinet SANS, nr 3, 2012, ett magasin för fri tanke som utges av humanisterna i Sverige. Intervjun publicerades under rubriken ”Het vid den Heliga Stolen” där Gudmundson svarade på frågor om hur Katolska kyrkan förhåller sig till homosexualitet, abort och celibat.
I en av frågorna berördes påven Benedikt XVI:s person, Gudmundson gav en mycket positiv bild av honom, som en självkritisk person som erkänner när han har haft fel och att han även kan ändra sig, något som hon tror att ingen påve har gjort tidigare. Det betyder för henne en modernisering av katolska kyrkan, trots att hon uppfattar påven som konservativ. För Gudmunsson är påven Benedikt XVI en strukturerad person, som är "en utpräglad akademiker och intellektuell, inte särskilt empatisk, på gott och ont strukturerad och tydlig i sina uppfattningar". Gudmunsson ser att Benedikt XVI har lättare att ställa sig kritisk och skiljer sig från Johannes Paulus II "som appellerade till folks känslor".
Sturmark har också ställt frågor om kvinnosynen i Katolska kyrkan, ett tema där Gudmunsson uttrycker att hon ställer sig kritisk. Hon tror inte att kristendomen i sig är kvinnofientlig, men det att kyrkan under ”historien modellerats av det sekulära samhället, som ju i många sekler har varit patriarkalt”.
Celibatkravet och samkönade äktenskapet var ett annat ämne som Sturmark berörde med ambassadör Gudmunsson. Hon förklarade att det finns en reformrörelse, särskilt i USA och Västeuropa där man kräver att celibatkravet skall upphävas, men samtidig ser hon ett syfte med celibatet. Hon anser att samhället ser som provocerande att någon av fri vilja väljer bort sitt sexualliv ”för att kunna ägna denna kraft och uppmärksamhet åt en uppgift”. Hon hänvisade till filmen “Gudar och människor” som ett exempel. Hon uppfattar att den katolska grundsynen på sexualiteten vilar i ”att Gud skapade människan till man och kvinnan och att sexualiteten hör hemma i det heterosexuella äktenskapet”. För henne kan denna grundsyn förklaras som ”resterna av en predarwinistisk, aristoteliskt färgad vetenskapssyn”.
Abortförbudet är en annan problematik som Sturmark diskuterade med Gudmunsson. Hon anser det vara "en av de svåraste frågorna" som delar Vatikanen och Sverige. Hon lyfter i sitt svar fram hur båda grundsynerna i frågan om abortförbudet kommit till och på vilket sätt de kommer i kollision. För henne är Katolska kyrkan mycket mer radikal när det gäller abort än militärt våld, men påpekar ett undantag då kan abort accepteras, den har att göra med "om den gravida kvinnas hälsa är i fara".
Jag kan rekommendera läsning av intervjun, om ni har möjlighet att få tag på magasinet. Jag kan tipsa om att SANS finns på Stadsbiblioteket vid Odengatan, Stockholm, på avdelningen för tidningar och tidskrifter i ett av annexen.
Söndagen 19 augusti firades Marias himmelsfärd, Assumptio Mariae i Sankt Jakobs, den Syriskortodoxa katedralen i Södertälje, med en mässa för alla katolska traditioner. Biskop Anders Arborelius var huvudcelebrant, gudstjänsten samlade ett tiotal präster. Biskop Arborelius sade i sitt inledningstal att det var tredje gången Marias upptagning i himlen firades på samma plats, i Sankt Jakobs katedral. Första gången var 2010, då på initiativ att dåvarande kyrkoherden i S:t Ansgars församling, fader Björn Göransson, som sedan länge föreslagit en mässa för katoliker från olika traditioner och riter.
I gudstjänsten märktes det att majoriteten av deltagarna arabisktalande. Prästerna kunde snabbt växla mellan de två språken, svenska – arabiska, så att jag som inte kan mycket arabiska följde gudstjänsten utan några svårigheter. Fader Simon Petrus, den nye kyrkoherden i Sankt Ansgars församling i Södertälje, sammanfattade på arabiska biskopens predikan. Biskop Anders Arborelius uppmärksammade den situation som de orientaliska katolikerna i Sverige lever i med avseende på ungdomarna. Ungdomarna som växer upp i Sverige idag har verkligen svårt att bli kvar i kyrkan och tillhöra Kristus. Biskop Anders anbefallde dessa ungdomar till Marias moderliga beskydd och hjälp, och han hade lagt märke till att det är många i Södertälje som lider av att de unga har försvunnit från Kyrkan. Mot slutet av predikan bad biskop Anders för de kristna i Mellanöstern, han talade om att det är många som idag fruktar den situation som har utvecklat sig i Syrien, han ber till jungfrun Maria för de kristnas beskydd och för alla människor där, och även för fred.
I gudstjänsten avtackades fader Björn Göransson som slutar som kyrkoherde i Sankt Ansgars församling, och hans efterträdare, fader Simon Petrus, välkomnades.
