Från S:t Eriks Katolska skola till ateist: Intervju med Patrik Lindenfors

 

Patrick Lindenfors

Jag har haft Patrik Lindenfors. som kontakt på Facebook sedan länge och med honom har jag haft många intressanta samtal om tro, etik, moral och livsåskådningsfrågor. Det faktum att han är ateist har gjort mig uppmärksam och en del av hans synpunkter har givit mig, som troende, en del att tänka igenom. Det jag mest funderat över har att göra med den process som får någon att bli ateist. I den religiösa kontexten hör man många gånger talas om ateister som blir religiösa, men om utvecklingen i motsatt riktning hör man ganska lite. Min nyfikenhet har fått mig att intervjua Patrik Lindenfors. Intervjun ägde rum för några dagar sedan och resultatet kan ni läsa här nedan.

German Diaz: Hur förklarar du vad ateism är?

Patrik Lindenfors: Ateism är att inte tro på någon gud. (Ateism är alltså ingen tro, utan själva frånvaron av tro.)

GD: Hur har din väg till ateismen sett ut? Kan du berätta lite om din bakgrund? Fanns det någon religiös tro i din familj och hur såg den utveckling u som ledde fram till din ateistiska uppfattning?

PL: Min familj är ljumt kristen på ett väldigt svenskt sätt. Men eftersom den grundskola jag skulle gått på var utsatt för ett pedagogiskt experiment (fri uppfostran) så satte min mamma mig i S:t Eriks Katolska skola, en klosterskola med nunnor som lärare. Jag har därför en gediget katolsk grundskoleutbildning och var därmed troende som barn och tonåring.

När jag slutade på skolan drev jag ifrån kristendomen en del och tänkte inte så mycket på saken förrän jag flyttade till Indien. Där träffade jag på Hinduism, Buddhism och Jainism och blev helt trollbunden. De indiska religionerna var något helt annat än vad mina nunnor berättat för mig ("Avgudadyrkan!"). Indiska religioner hade svar på frågor som jag inte ens tänkt på att de går att ställa. Var finns själar innan man föds? Det är faktiskt en lika intressant fråga som var man tar vägen när man dör. Kristendomen har inte ens frågan! Varför finns det ondska och lidande i världen? Inom kristendomen har man problem med det här (teodicéproblemet) eftersom den kristne Guden är allsmäktig och god. Så är det inte inom Hinduismen där det finns både onda och goda gudar.

De indiska religionerna är på en del sätt helt överlägsna den kristna traditionen - det är därför Dalai Lama blivit inbjuden att tala på en neurovetenskaplig konferens, men inte påven. Samtidigt är de indiska religionerna så uppenbart falska, för inte finns det där myllret av gudar på riktigt. Men jämförelsen var nu gjord och jag började förlora min kristna tro.

Min tro försvann helt den dagen jag skulle förklara skillnaden mellan protestantism och katolicism för en jainist. Jainister är strikta vegetarianer, och när jag förklarade att katoliker menar att man faktiskt äter Jesus kött och dricker hans blod vid nattvarden så såg han på mig - med avsmak. Han kunde inte hjälpa sin min. Det fick de sista fjällen att falla från mina ögon. Vad var det för konstig tro jag växt upp i egentligen? Äta sin Gud?

Aktiv ateist blev jag efter att ha debatterat skapelsen med kreationister på internet. Efter några gånger när jag upptäckt att de faktiskt ljög för att försvara sin tro började jag se hur mycket blind tro kan ställa till med. Det är inte bara kreationism. Katolska kyrkan säger till exempel att homosexuella inte ska få leva ut sin kärlek, trots att den kärleken är privat och inte drabbar någon annan. Katolska kyrkan är emot kondomer trots den nytta dessa gör för fattiga människor när de vill hålla ner sin familjestorlek och skydda sig från sjukdomar. Katolska kyrkan är emot stamcellsforskning trots att det finns så många sjukdomar som förmodligen kommer att kunna botas genom den forskningen. Allt det här ter sig väldigt empatilöst. En bra etik för mig är en sådan etik som minskar lidandet i världen. Kyrkans etik verkar mest gå ut på att följa regler som kyrkan slagit fast, utan tanke på konsekvenserna för de människor som drabbas av dem.

GD: Hur ser din vardagsateism ut? Finns det något som hjälper dig att reflektera eller växa i din livsåskådning? Är det något du läser, någon handling du utför eller reflektion du går in i?

PL: Eftersom ateism bara är avsaknad av tro så är det ingen speciell handling som åtföljer detta. Det är bara något jag låter bli. Däremot är jag väldigt intresserad av olika religioner, så jag läser många böcker om detta. Min nästa bok på läslistan handlar till exempel om hur man bedömer riktigheten i den historiska informationen som finns i Nya Testamentet. En del är ju myter (Johannes uppenbarelse), annat är bara påhittat (att man behövde återvända till sin härkomstort vid folkräkningar på det sätt som Josef och Maria sägs ha behövt göra), men vissa saker är historiskt korrekta (Pontius Pilatus existens). Vad är vad? Och hur vet man det? Boken är skriven av en av världens mest framstående bibelforskare. Sådant gillar jag att läsa, trots att jag är ateist.

GD: Kan man grunda sina värderingar i en ateistisk åskådning och hur går det till? Kan du ge några exempel?

PL: Nej, man kan inte grunda sin livsåskådning på ateism allena. Det är ungefär som att försöka idrotta genom att inte spela fotboll. Man måste hitta något annat att hänga upp sina värderingar på. För mig har min ateism lett fram till insikten att vi människor bara har varandra att lita till. Så vi måste grunda våra värderingar på allmänmänskliga överväganden. Därför är jag aktiv i Humanisterna. Förutom att vi bråkar när religionen klampar in i politiken (som nog är det som syns mest) försöker vi även framhålla sekulärhumanistiska värderingar. FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna är en utgångspunkt vi ofta använder. Den är inte perfekt, men en bra början för diskussioner. För mig handlar etik om diskussioner och överväganden, det är inget vi får från ovan. Etik är inte en gång för alla låst utan något som förändras. Allas vår gemensamma uppgift är att se till att den förändras till det bättre.

GD: Hur ser du, som ateist, på religionernas framtid?

PL: Jag tror att religioner uppfyller många skilda behov för många olika människor, så vi kommer aldrig att bli av med dem. En del tycker deras religion är viktigt för deras värderingar, andra tycker deras religion är viktig för att förklara världen. Ytterligare andra ser det sociala sammanhanget som centralt, eller andliga upplevelser, eller ritualer, mystiken, de vackra lokalerna, trösten, myterna, ja vad som helst. Alla dessa fenomen finns att tillgå även utanför religionerna, men religioner har onekligen lyckats åstadkomma en ganska aptitlig helhetslösning. Inget för mig, men jag förstår varför andra kan välja att höra dit. Så jag tror att religioner kommer att åtfölja människor länge än. Däremot tror jag de kommer att bli mer och mer en privatsak. Allt eftersom vi möter fler religioner än kristendomen kommer det att bli omöjligt för kristendomen att hålla fast vid den privilegierade position den har idag. Så fler religioner i samhället, men mer privat religiositet, det är min förutsägelse. Sen hoppas jag på att fler och fler kommer att se igenom tron på det övernaturliga och lämna religionen helt bakom sig. Men det är mer en förhoppning än något jag tror kommer att hända.

Vår fru av Karmels firande i den spansktalande katolska missionen i Stockholm

Fader Christian, spansktalande missionens rektor.
Den spansktalande katolska missionen öppnade sina lokaler igår, den 16 juli , för att fira Vår Fru av Karmel med en högmässa. Den högtidliga gudstjänsten samlade ett 50-tal personer i ett ganska trångt utrymme. Men gemenskap, tradition och tro övervann den rumsliga bristen. För de chilenska katolikerna är detta en viktig dag eftersom Vår Fru av Karmel är Chiles skyddshelgon. Chile är ett land som är väl representerat bland katolikerna i Sverige.

Efter mässan fanns en inbjudan till alla deltagare att stanna och ha en liten samvaron. Det underströk den glädje som sådana religiösa högtider ger upphov till i de amerikanska länderna. De kulturella betingelserna markerar både gudstjänsten och samvaron. Här lyfts fram en fråga: vad ligger gränsen mellan det som är kulturellt och det som är  religiöst?

Det finns ett starkt band mellan den spansktalande missionen och karmelitorden, som  startade venerationen av Vår Fru av Karmel. Tre karmelitsystrar från Mexiko och en från Peru stödjer det karitativa och pastorala arbetet bland de spansktalande katolikerna.

En katolsk vallfärd till Birka i S:t Ansgars spår

 

S:t Benedictus-kretsen arrangerade årets vallfärd runt Sankt Ansgars Birka idag 11 juli. Tjugotvå personer samlades först vid Ansgars kors på Birka för att därifrån starta en pilgrimsvandring cirka 1,3 km till sankt Ansgarskapellet. I kapellet firades den heliga eukaristin, den leddes av två präster, fader Ingvar Fogelkvist var huvudcelebrant och fader Franz Schneider koncelebrant.

Fader Ingvar Fogelkvist predikade om betydelsen av Ansgars ankomst till Birka för folken i Svealand. Den händelsen förändrade historien förvandlade Birka från en vikingarnas handelsplats till den första etablerade kristna församlingen i historien i de trakterna. Det var början till den kristna civilisationen som började ta över den barbariska.

En annan sak som fader Ingvar Fogelkvist pekade på var den helige Benedictus av Nursia betydelse för Europa. Benedictus är Europas skyddshelgon och har en enorm betydelse för den europeiska civilisationens utveckling. Fader Fogelkvist påpekade att det idag finns en fara i att man glömmer det kristna arvet i Europa, som kan leda till att Europa kan  förloras in identitet.

Trots att det var en liten skara pilgrimer speglade den det svenska stiftets mångfald i miniatyr. Många nationaliteter var representerade. I Sverige speglas den globala katolska kyrkan genom att det finns katoliker från världens nästa alla hörn. Tänker man idag på katolicismen i Sverige måste man räkna med att den mest är en utländsk påverkan. Ja, kan man säga, på samma sätt som på Ansgars tid.

På vägen tillbaka, och för att avsluta vallfärden, kunde en del av pilgrimerna dela några stunder tillsammans. Vi satt vid ett bord i en liten trädgård alldeles vid Adelsö kyrka, och där ordnades en fin picknick. Det var en möjlighet för att kunna dela våra erfarenheter från vallfärden.

p Rainer Carls: Jesus, dina liknelser stämmer inte

Förra söndagen, 17 juni 2012, var jag på Högmässan i S.ta Eugenia kyrka, pater Rainer Carls S.J. celebrerade och predikade. Evangelieläsningen var denna dag hämtad från Markusevangeliet 4: 26-34, liknelsen om den växande sådden. Pater Carls ställde i sin predikan relevanta frågor, som t.ex. hur vi ska förstå de liknelser Jesus berättar: stämmer inte Jesu liknelser?

Katolska kyrkan och Nationaldagen i Sverige

Idag, 6 juni, firades Nationaldagen även i kyrkan, en särskild gudstjänst ägde rum i Sankta Eugenia kyrkan kl 9:30, pater Erwin Bischofberger var celebrant. Han höll ett kort tal vid inledningen av gudstjänsten som var bra att lyssna till. Pater Bischofberger talade om de tre medborgarskap som varje katolik har. Det första har att göra med vår tillhörighet till kyrkan, Katolska kyrkan, det andra är det som gör oss till medborgare i en stat, idet land vi lever i, och det tredje, det som gör oss till medborgare i Guds rike. De andra medborgarskapen är tillfälliga och förbereder oss för medborgarskapet i himlen.

Pater Bishopsberger uppmanade till bön för det land vi lever i, Sverige. Ett land som för några katoliker är det gamla hemlandet och för andra det nya. Och i det här landet lever vi och utvecklas som katoliker utan att drabbas av förtryck eller förföljelse. Som pater Bischofberger påpekade, det finns länder där denna utveckling inte är möjlig och där de kristna lever under svåra förhållanden, även riskerar sina liv när de utövar sin tron.

I den Katolska domkyrkan i Stockholm firades en gudstjänst, kl 11:00, med anledning till Nationaldagen. Efter det öppnades kyrksalens portar för att bjuda på en lite mottagning där man sjöng den svenska nationalsången. Där upprepades samma budskap, att be för det land som vi som katoliker lever i.

Benedictus XVI och marxismen på Kuba

 

                Foto: Radio Nuevitas

Benedictus XVI hade ett mycket kontroversiellt svar till journalisterna i Mexiko några timmar innan han landade på Kuba. Många uppfattade hans svar som en direkt referens till Kuba. Han sade att: ”Det är i dag uppenbart att marxistisk ideologi, såsom den utformats, inte längre svarar mot verkligheten.” Kubanska regeringens svar till Benedictus liknade inte det traditionella i sådana fall. Den kubanska utrikesministern talade alltför vänligt om Benedictus.

Vad sade egentligen Benedictus XVI i sitt uttalande?  Benedictus uttryckte inte i första hand ett politiskt budskap, trots att svaren till journalisterna tolkades som politiska. Han konstaterade hur marxismen förhåller sig till vår värld idag.

För att kunna förstå vad Benedictus XVI ville uttrycka borde man göra en distinktion i svaret.  När Benedictus talar om ”den marxistiska ideologin” och ”så som den har utformats” kan man förstå detta som en enda sak. Men, det finns två mönster här i det Benedictus menar ”marxistisk ideologi” och i ”så som den har utformats”. I den första, ”den marxistiska ideologin” talar Benedictus om essensen i den marxistiska ideologin. Den andra, som talar om hur den ideologin ”har utformas”, blir ett svar på hur dåtidens problematik bemästrats i olika samhällen.

Benedictus XVIs uttalande talade mycket om den situation som den kubanska regimen har: Det ideologiska tomrummet som den kommunistiska processen befinner sig i. När det påvliga flygplanen landade på Santiago de Cuba upplevdes av många som om Benedictus XVI skulle komma för att ta något eget i besittning. Man undrade om det inte var en kommunistisk stat  man såg. Många förställde sig att Benedictus, tillsammans med biskopskonferensen på Kuba, skulle ta över Departamento de Orientación Revolucionaria, den ideologiska avdelningen för Kubas kommunister.

Det kommunistiska systemet är inte sig likt  längre. Förändring kan upptäckas t.ex. i språket som den kubanska regering använder i svaret till Benedictus påstående om marxismen. I det svaret utelämnades den revolutionära retorik som många gånger använts för att angripa Katolska kyrkan. I den fokuserar man på religionsfrågan på Kuba som en klasskamp.  Men märkligt är att den retoriken lever kvar i Sveriges, exempel på det är en artikel som den svenska ambassadören i Vatikanen, Ulla Gudmundson, har skrivit om Benedictus XVI:s besök till Kuba: Guds man i Havanna – påven på Kuba.

Hon beskrev spänningarna mellan kommunisterna och kyrkan på följande sätt: att “landets vita över och medelklass var de samhällsskikt som bar upp katolicismen”. Att “Katolska kyrkan associeras med kontrarrevolutionära krafter” och att det bidragit kraftigt till att misskreditera katolska kyrkan inför kommunisterna. Associeringen med ”’kontrarevolutionära krafter’ bidrog naturligtvis kraftigt till att misskreditera den katolska kyrkan i Castroregimens ögon”. Hon använder som källa en av Kubas Vatikanambassadörer för att bekräfta den bilden av kyrkan på Kuba. Artikel publicerades i tidskriften Signum 3/2012 och i Utrikesdepartamentets hemsida .

Ulla Gudmundsons sätt att formulera sig kan diskuteras, framför allt när historien talar om att de flesta präster, biskopar och nunnor utvisades från Kuba med tvång. Också, påståendet om att det som bar den Katolska kyrkan på Kuba var överklassen håller inte. Det fanns ledande präster som inte tillhörde de högre sociala klasserna, många kommer från bonde- och arbetarklass. Agustin Roman, Miamis hjälpbiskop, och Eduardo Boza Masvidal är klara exempel.

Det kommunistiska systemet finns idag inte på Kuba i sin klassiska form, men  kan fortfarande omforma en del av det kubanska samhället. Men då, kan man väl fråga sig vad har Benedictus XVI:s besök till Kuba och hans ord om marxismen för betydelse?
Kuba är inte det enda land som upplever stark förändring och vars marxistiska system ändå överlever. Kina är ett exempel, landet har infört marknadsekonomi trots att de statliga totalitära strukturerna lever kvar.

För att kunna förstå Benedictus XVI:s agenda på Kuba och varför han talade på detta sätt om marxismen bör man se på vilken roll religionen spelar på Kuba. Man kan dra en parallell med det som händer i dagens Ryssland, där religionen har utformat samhället på samma sätt som marxismen gjorde under Sovjettiden. Regimen behöver en ideologin som kan samla folket, marxismen, så som utformades när Fidel Castro tog över makten, svarar inte mot regimens behov, inte heller samhällets.

Det som kan hända eller möjligen har hänt är att den kubanska regimen vill förändra sig för att kunna behålla sin ställning. Det är möjligt att båda systemen, det kinesiska och det ryska ,kan införas. För Katolska kyrkan blir det inte något nytt och det verkar som om Kyrkan och staten på Kuba kan vara nära den situation som Katolska kyrkan hade under Franco i Spanien. Kyrkan kommer att spela en avgörande roll i förändringen av det kubanska samhället, när marxismen, så som den har utformats, inte svarar mot det kubanska samhällets verklighet.

Hur sekulariserade är vi?: Interreligiös samtal i sta Eugenia församling

Sekulariseringen var ett tema för en serie föreläsningen i sankta Eugenia församlingen under våren, serie som avslutade med en kväll som samlade företrädare för olika religioner: Hur sekulariserade är vi? Att tro i en sekulariserad värld. I panel deltog: Dominic Triest, jesuit pater i sankta Eugenia kyrkan; Anwahr Ahrahb kanslichef för ”Svenska muslimer för fred och rättvisa”; Birgitta Winberg, präst i Svenska kyrkan, verksam i Centrum för religionsdialog; Mukunda, från Harikristna rörelse i Sverige. Panelens moderator var Katrin Laine.

Frågorna som panel debatterade rörde hur var och en uppfattade sekularisering från sina respektive religioner. Hur uppfattade dem mötet mellan religionen och sekulära samhälle. Publiken deltog med sina frågor och synpunkter.

Jag kunde stanna bara den första delen av aktiviteten, fick en bra bild av hur sekularisering uppfattas från religionens sida. Men det känds som om det skulle fattas något i panelen. Jag tror att en företrädare för sekularisering skulle ge en mera klart bild av hur är vi sekulariserade. Risken är att om alla kommer överens någorlunda bra om samma fråga, så får man en bild av sig själv. Mera kontrast och ifrågasättande till religionens egen bild skulle inte vara dålig.