Patrick Lindenfors
Jag har haft Patrik Lindenfors. som kontakt på Facebook sedan länge och med honom har jag haft många intressanta samtal om tro, etik, moral och livsåskådningsfrågor. Det faktum att han är ateist har gjort mig uppmärksam och en del av hans synpunkter har givit mig, som troende, en del att tänka igenom. Det jag mest funderat över har att göra med den process som får någon att bli ateist. I den religiösa kontexten hör man många gånger talas om ateister som blir religiösa, men om utvecklingen i motsatt riktning hör man ganska lite. Min nyfikenhet har fått mig att intervjua Patrik Lindenfors. Intervjun ägde rum för några dagar sedan och resultatet kan ni läsa här nedan.
German Diaz: Hur förklarar du vad ateism är?
Patrik Lindenfors: Ateism är att inte tro på någon gud. (Ateism är alltså ingen tro, utan själva frånvaron av tro.)
GD: Hur har din väg till ateismen sett ut? Kan du berätta lite om din bakgrund? Fanns det någon religiös tro i din familj och hur såg den utveckling u som ledde fram till din ateistiska uppfattning?
PL: Min familj är ljumt kristen på ett väldigt svenskt sätt. Men eftersom den grundskola jag skulle gått på var utsatt för ett pedagogiskt experiment (fri uppfostran) så satte min mamma mig i S:t Eriks Katolska skola, en klosterskola med nunnor som lärare. Jag har därför en gediget katolsk grundskoleutbildning och var därmed troende som barn och tonåring.
När jag slutade på skolan drev jag ifrån kristendomen en del och tänkte inte så mycket på saken förrän jag flyttade till Indien. Där träffade jag på Hinduism, Buddhism och Jainism och blev helt trollbunden. De indiska religionerna var något helt annat än vad mina nunnor berättat för mig ("Avgudadyrkan!"). Indiska religioner hade svar på frågor som jag inte ens tänkt på att de går att ställa. Var finns själar innan man föds? Det är faktiskt en lika intressant fråga som var man tar vägen när man dör. Kristendomen har inte ens frågan! Varför finns det ondska och lidande i världen? Inom kristendomen har man problem med det här (teodicéproblemet) eftersom den kristne Guden är allsmäktig och god. Så är det inte inom Hinduismen där det finns både onda och goda gudar.
De indiska religionerna är på en del sätt helt överlägsna den kristna traditionen - det är därför Dalai Lama blivit inbjuden att tala på en neurovetenskaplig konferens, men inte påven. Samtidigt är de indiska religionerna så uppenbart falska, för inte finns det där myllret av gudar på riktigt. Men jämförelsen var nu gjord och jag började förlora min kristna tro.
Min tro försvann helt den dagen jag skulle förklara skillnaden mellan protestantism och katolicism för en jainist. Jainister är strikta vegetarianer, och när jag förklarade att katoliker menar att man faktiskt äter Jesus kött och dricker hans blod vid nattvarden så såg han på mig - med avsmak. Han kunde inte hjälpa sin min. Det fick de sista fjällen att falla från mina ögon. Vad var det för konstig tro jag växt upp i egentligen? Äta sin Gud?
Aktiv ateist blev jag efter att ha debatterat skapelsen med kreationister på internet. Efter några gånger när jag upptäckt att de faktiskt ljög för att försvara sin tro började jag se hur mycket blind tro kan ställa till med. Det är inte bara kreationism. Katolska kyrkan säger till exempel att homosexuella inte ska få leva ut sin kärlek, trots att den kärleken är privat och inte drabbar någon annan. Katolska kyrkan är emot kondomer trots den nytta dessa gör för fattiga människor när de vill hålla ner sin familjestorlek och skydda sig från sjukdomar. Katolska kyrkan är emot stamcellsforskning trots att det finns så många sjukdomar som förmodligen kommer att kunna botas genom den forskningen. Allt det här ter sig väldigt empatilöst. En bra etik för mig är en sådan etik som minskar lidandet i världen. Kyrkans etik verkar mest gå ut på att följa regler som kyrkan slagit fast, utan tanke på konsekvenserna för de människor som drabbas av dem.
GD: Hur ser din vardagsateism ut? Finns det något som hjälper dig att reflektera eller växa i din livsåskådning? Är det något du läser, någon handling du utför eller reflektion du går in i?
PL: Eftersom ateism bara är avsaknad av tro så är det ingen speciell handling som åtföljer detta. Det är bara något jag låter bli. Däremot är jag väldigt intresserad av olika religioner, så jag läser många böcker om detta. Min nästa bok på läslistan handlar till exempel om hur man bedömer riktigheten i den historiska informationen som finns i Nya Testamentet. En del är ju myter (Johannes uppenbarelse), annat är bara påhittat (att man behövde återvända till sin härkomstort vid folkräkningar på det sätt som Josef och Maria sägs ha behövt göra), men vissa saker är historiskt korrekta (Pontius Pilatus existens). Vad är vad? Och hur vet man det? Boken är skriven av en av världens mest framstående bibelforskare. Sådant gillar jag att läsa, trots att jag är ateist.
GD: Kan man grunda sina värderingar i en ateistisk åskådning och hur går det till? Kan du ge några exempel?
PL: Nej, man kan inte grunda sin livsåskådning på ateism allena. Det är ungefär som att försöka idrotta genom att inte spela fotboll. Man måste hitta något annat att hänga upp sina värderingar på. För mig har min ateism lett fram till insikten att vi människor bara har varandra att lita till. Så vi måste grunda våra värderingar på allmänmänskliga överväganden. Därför är jag aktiv i Humanisterna. Förutom att vi bråkar när religionen klampar in i politiken (som nog är det som syns mest) försöker vi även framhålla sekulärhumanistiska värderingar. FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna är en utgångspunkt vi ofta använder. Den är inte perfekt, men en bra början för diskussioner. För mig handlar etik om diskussioner och överväganden, det är inget vi får från ovan. Etik är inte en gång för alla låst utan något som förändras. Allas vår gemensamma uppgift är att se till att den förändras till det bättre.
GD: Hur ser du, som ateist, på religionernas framtid?
PL: Jag tror att religioner uppfyller många skilda behov för många olika människor, så vi kommer aldrig att bli av med dem. En del tycker deras religion är viktigt för deras värderingar, andra tycker deras religion är viktig för att förklara världen. Ytterligare andra ser det sociala sammanhanget som centralt, eller andliga upplevelser, eller ritualer, mystiken, de vackra lokalerna, trösten, myterna, ja vad som helst. Alla dessa fenomen finns att tillgå även utanför religionerna, men religioner har onekligen lyckats åstadkomma en ganska aptitlig helhetslösning. Inget för mig, men jag förstår varför andra kan välja att höra dit. Så jag tror att religioner kommer att åtfölja människor länge än. Däremot tror jag de kommer att bli mer och mer en privatsak. Allt eftersom vi möter fler religioner än kristendomen kommer det att bli omöjligt för kristendomen att hålla fast vid den privilegierade position den har idag. Så fler religioner i samhället, men mer privat religiositet, det är min förutsägelse. Sen hoppas jag på att fler och fler kommer att se igenom tron på det övernaturliga och lämna religionen helt bakom sig. Men det är mer en förhoppning än något jag tror kommer att hända.
