Samtal med fader Mats Furemalm: Martin Luther, en katolsk historisk gestalt

Martin Luther, den tyske reformatorn, har på ett speciellt sätt påverkat Europas och västvärldens historia. Trots Luthers betydelse, inte minst i det kyrkliga livet, talas det inte så ofta om honom som man borde göra. Den 23 december fick jag tillfälle att träffa fader Mats Furemalm, komminister i S:t Matteus församling, Svenska kyrkan, i Stockholm, för att samtala om Martin Luthers liv, verk och påverkan i kyrkan, inte minst de katolska och ortodoxa kyrkorna, och även i samhället. Vi talade om vad som är det viktigaste hos Luther, han som är en medkristen som brottades med många personliga frågor som förfall i Kyrkan på sin tid. Luther var även upptagen av frågan om hur han skulle leva sitt liv för att uppnå frälsningen, och det är något han har gemensamt med människor i alla tider, som vill leva sin tro på allvar, den helige Franciskus som levde långt före honom hade samma funderingar.

När Luther startade reformen höll medeltidens tänkande på att förändras. Han var själv den som startade reformationen men trots allt detta bekände han sig alltid som katolik. Luther hade inte någon tanke på att utträda ur katolska kyrkan eller skapa någon splittring, men det blev konsekvensen av den rörelse som han startade. Då försökte han gå över till ortodoxin, men det misslyckades.

Under Vaticanun II var Katolska kyrkan tvingad att hantera vissa problem som var konsekvenser av den lutherska reformationen. Vaticanun II nämnde inte Luther i något dekret, men han finns med i bakgrunden till konciliet.

 

Ett språk för evangelisering: Att välja “Dante sällskapet” eller “familjen Simpson”

Evangelisation, d.v.s. att föra vidare Jesu Kristi budskap, det är en av de viktigaste uppgifter som den universella kyrkan har. I varje tid och på varje plats har de kristna haft behov av ett språk och ett sätt att tala med andra människor för att kunna komma ut med budskapet. Kyrkan har varit kreativ vad det gäller tar sig ut till världen med Kristi budskap, det gäller lika mycket utomlands som i Sverige. Den katolska kyrkan i Sverige ser evangelisering en uppgift av stor vikt och därför har man skapat ett stiftsorgan som koncentrerar sig bara på den uppgiften. Det har instiftats en evangeliserings vecka som i år hade sin premiär mellan den 21 och 24 oktober i Angereds församling.

Evangelisering har, enlig katolska Kyrkans katekes, på ett direkt sätt att göra med Kyrkans missionsuppdrag: ”gör alla folk till lärjungar” Matt 28:19 – 20. För missionsuppdraget finns två motivationer: Den första har att göra med den kärlek som Gud har till alla människor och det är i den som de kristna i alla tider har hämtat kraften till sin missionsiver. Aposteln Paulus uttryckte vad denna Guds kärlek innebär i sitt andra brev till korinthierna, kap 5, vers 15: ”Ty Kristi kärlek lämnar mig inget val…” Den andra sätter fokus på sanningen. Den som rättar sig efter vad sanningens Ande driver dem till befinner sig redan på väg till frälsningen. Paulus uttrycker sig om sanningen i sitt brev till Timoteus 2:4: ”Gud vill att alla människor skall räddas genom att de lär känna sanningen.”

Till evangeliseringen och missionen hör också en mycket viktig aspekt, det är språket som kyrkan använder för att kunna framföra sitt budskap. I budskapet inkluderas både trons vittnesmål och de moraliska och etiska värderingar som kyrkan inser och tror vara de rätta. I dagens samhälle framställs religionen, inte minst kyrkan, som fiender till samhället och i många fall även till demokratin. Det gör att när något framförs med ett ”religiöst” eller kyrkligt språk i media kommer budskapet i många fall att fördömas. Den stora frågan till Kyrkan idag är om hur budskapet som Kyrkan fick som befallning att ge till världen skall förmedlas till det moderna samhället. Den antikyrkliga stämningen i massmedierna kan brytas, det finns kreativa idéer som lyckas komma fram i de fientliga massmediernas värld. Ett exempel är Familjen Simpson, en tecknad tv-serie, som har lyckats mycket väl med att presentera värderingar som har mycket med kristendom att göra genom ett ny sätt att tala, med ett helt nytt språk.

 

I Osservatore Romano från 17 oktober 2010, skrev Luca M Possati ”Simpson är katolik”, han talar om Francesco Occettas ”Simpsons och religionen”, Civilitá Cattolica 3848. Utan någon diskussion kan man säga att Matt Groening med sina gula figurer har bidragit till en språklig revolution i skapandet av barnprogram. Det finns inte i historien något annat barnprogram som kan jämföras med Simpson-serien. Samtidigt är den satirisk och sarkastisk gentemot den västerländska och amerikanska livsstilens symboler för att behandla teman som oförmåga att kommunicera, försoning, utbildning och utbildningssystemet, äktenskap och familj, men inte minst politik. Vad som rekommenderas är att inte missa det religiösa budskap som är tydligt återkommande i serien om familjen Simpson. Därför är serien godkänd för barn, och inte bara det, utan den borde rekommenderas eftersom den kan bygga upp kristna värderingar hos barn.

Vad Francesco Occetta gjorde var inte att förklara Simpson som katoliker, lång ifrån det, utan att komma närmare serien och det språk den använder för att tala om värderingar och religion. Han själv talar om att programmen har orsakat en revolution, den har brutit sig in i miljontals familjer som en ny typ av barnprogram. Simpson är inte den typisk Disney-serien som visar klara och bestämda karaktärer: Den onda och den goda. Det är tvärtom hos Simpson, hos dem lever det goda och det onda tillsammans i varje person. Occetta tolkar Simpson utifrån den evangeliska liknelsens horisont: vetet och ogräset som växer tillsammans. Detta sätt att förmedla budskapet tevetittarna gör att många av tittarna kan känna sig identifiera med den gula familjen. Det nya ”talesättet” har varit så framgångsrikt att Oxford English Dictionary har introducerat ett nytt ord, Homer Simpsons karaktäristiska ”D’oh”.

Men vad är det egentligen familjen Simpson gör? Francesco Occetta säger att Simpson är ett av dem få program för barn och ungdomar där kristen tro, religionen och frågor om Gud är återkommande teman. Det förmedlas ett trosperspektiv: Familjen Simpson ber alltid en bön före måltiden, och de kommer till kyrkan varje söndag för att delta i söndagsgudstjänsten. Familjen Simpson strävar efter kristna värderingar och lyckas i stort sätt ganska bra. Familjen som institution sätts i centrum och hela tiden upprepas vikten av de moraliska och etiska värderingarna.

Vad Simpson lär ut är av stor vikt för Kyrkan i vår tid, trots att media ställer sig fientliga mot Kyrkan och religionen, finns det en möjlighet att komma fram med kristna värderingar i massmedierna. Men evangelisationen eller missionen är inte endast för dem som sitter utanför kyrkan eller som inte vet något om Kristus och evangeliet, den riktar sig även till dem som är inne i Kyrkan. Kyrkfolket behöver påminnas om Kristi budskap och om moraliska och etiska kristna värderingar om och om igen, och de på andra sidan kyrkogrindarna har behov av ett språk som de kan förstå.

Det finns en strävan efter att balansera språket med vilket man kan tala om det transcendentala i ett kontextuellt sammanhang, särskilda kontexter som den enskilda kristna församlingen kan befinna sig i. Det finns tusentals exempel som man kunde citera, ett av dem är förbönerna den 11 juli 2010, i Sankta Eugenia församling. Förbönernas innehåll togs från viktiga nyheter i dagstidningarna, det var ett sätt att tala till församlingen om konkreta situationer i samhället och världen som behöver förböner. Ett ny språk och ett nytt sätt att tala om den kristna tron.

Språket kan användas inom de liturgiska ramarna för de särskilt invigda i Katolska kyrkan. Det är ett sätt att tala om evangeliets budskap för de invigda, men detta språk fungerar inte alltid utanför kyrkans portar. Diskursen kan låta alldeles främmande för både en del av samhället och även för en stor del av den Katolska kyrkans medlemmar. Språket kan även uppfattas främmande på grund att det tar fram ett antal aspekter av den kristna religionen med aggressiva beskrivningar av andra kristna, särskilt andra katoliker. Det spårar ur från det som i princip kunde ha som mål evangelisering och fördjupning av den kristna tron.

En miljon exempel kan tas upp i den här artikeln, men det finns en som kasta ljus över just denna situation. Fem dagar efter att det i Sankta Eugenia kyrka lästes förböner med hjälp av händelser som beskrevs i dagenpressen, kom en artikel med en mycket aggressiv kritik. En hemsida som kallas ”Dantes nyheter”, som utges av skrivs av medlemmar av Dantesällskapet, använder sig av sitt digitala utrymme för att förolämpa och smutskasta de människor som var med och firade gudstjänst i Sankta Eugenia, och det enda argument som framförs är att liturgin inte är i deras smak. Detta våldsamma sätt att tala om andras sätt att be och att uttrycka sin andlighet är svårt att förstå både i en normal katolsk kontext och utanför Kyrkan.

Ingenting av det som sagts bidrar till en dialog som kan främja evangelisation inom Kyrkan. Situationen kan förvärras när det krävs att normala katoliker skall tvingas att tala ett språk som talar mer om vackert broderade sutaner och mindre om evangeliets budskap. Men den situationen kan förstås utifrån ”Dante sällskapets” starka känslor av att liturgin skall firas så perfekt som möjligt, liksom en ballettföreställning. Men det måste någonstans finnas en förståelse för ”Dantes sällskaps” sätt att uttrycka sitt okontrollerade känslosvall om andras sätt att uttrycka och fördjupa sig i det evangeliska budskapet.

 

Efter två tusen år har inte Kyrkan lyckats med att tala om evangeliets budskap med ett enda språk, mångfald i enhet har varit identitetsmarkör under hela historien. Märkligt är nu att de som hade förespråkat en enhetlig Kyrka har fördömts som ”heretiker”, och följden av deras språkbruk var inte att evangeliets budskap spred sig i samhället utan en splittring som skakade Kyrkan. Samhället måste få höra evangeliets budskap och det måste ske i en dialog, och för den dialogen behövs ett språk som är adekvat för att samhället skall förstå vad evangeliets budskap innebär. I Kyrkan behövs olika språk för att folk skall fördjupa sig i evangeliets budskap, det är en nödvändighet eftersom Kyrkan har en stor kulturell, social och etnisk mångfald. I katolska Kyrkan borde alla sätt att uttrycka tron och att fördjupa sig i evangeliets budskap respekteras. ”Dantes sällskap” kan anses ha donatistisk tendens med inneslutande drag, deras uppfattning om hur man borde komma ut med evangeliets budskap kan fördjupa de fördomar som finns om kristen tro och inte minst om Katolska kyrkan. Det bidrar till att utmåla evangeliets budskap mycket mer avskräckande för det sekulära samhället.

Det är av stor vikt hur Kyrkan talar till både samhället och de kristna om de kristna moraliska och etiska värderingarna. Kyrkan måste tänka på att mottagaren i många fall ser mycket mer olika ut än Kyrkan själv föreställer sig den. Familjen Simpson visar mycket klart att många ute i samhället, men också inom Kyrkan, vill höra Kristi budskap på sitt eget språk. Det kristna etiska och moraliska budskapet borde inte stängas in i kyrkorna, dolt av fina broderade albor och prästkläder eller bakom en dimma av känslor och rökelse. I stället skall kyrkornas dörrar vara öppna och man bör tala på så sätt att samhället, på andra sidan gatan, kan höra och förstå vad Kyrkan säger.

Bön och musik: låt oss glädja oss åt minnet av den lysande stunden

 

Den 12 november ägde en liten konsert rum i den gamla delen av den katolska domkyrkan i Stockholm. Elisabeth v. Waldstein ledde både Pueri Cantantes Cathedralis och Chorus Cathedralis Holmiensis, och fader Bertil Roslund ledde betraktelsen och bönen. Initiativet är bra därför att man kan både vara med i en stund av skönhet i form av musik och samtidig en bönestund. Katolska kyrkans katekes uttrycker sig om musik på följande sätt:

Sånger och musik fyller sin uppgift som tecken på ett ännu mer betecknande sätt därigenom att de är ”närmare förknippade med den liturgiska handlingen”, i enlighet med tre viktiga kriterier: de skall ge ett vackert uttryck åt bönen, de skall främja församlingens enhälliga deltagande i gudstjänst vid vissa bestämda tillfällen och ge gudstjänsten en högtidlig prägel. Sång och musik har på detta sätt del i avsikten med de liturgiska orden och handlingar: Guds ära och de troendes helgelse. (KKK 1157)

Pueri Cantantes Cathedralis, “Ave Maria”, Giulio Caccini (1551 –1618)

Man kan förvänta sig att det inte är sista gången som man fick uppleva så vacker musik och bön. I väntan på information om en ny bönestund med musik låt oss glädja oss åt minnet av den lysande stunden.

P. Roelvink: Vi går i pension!

Vi gå i pension, vi har gjort vårt och det är dags att andra börjar ta över i det ekumeniska arbetet. Det var budskapet från fader Henrik Roelvink i en konfirmationsmässa. Det var under upptagningen i kyrkan av mannen som tar hand om det gemensamma medlemsregistret för katoliker i Sverige, den före detta prästen i svenska kyrkan, Per Englund

 

Å andra sidan ser man inte en rad nya präster som är beredda att ta över. Biskop Anders Arborelius är bekymrad över att prästseminarier i Europa, och inte minst i Sverige, inte klarar av att locka nya kandidater. Det står på den officiella hemsidan för katolska kyrkan: När prästkallelserna blivit färre i Europa är vi beroende av att andra delar av världen sänder präster till oss.

http://www.katolskakyrkan.se/1/1.0.1.0/102/1/?item=art_art-s1/364&group=art_art_grp-s1/1

Var solidarisk med araber som ber bredvid oss i våra kyrkor

På eftermiddagen 14 november organiserades en demonstration mot våldet i Irak, tusentals människor samlades framför riksdagen, vid Myntorget, och marscherade till Kungsträdgården, där improviserades en tribun från vilken riksdagsmän, andra politiker och religiösa ledare genomförde en appell. Den officiella kristna pressen behandlade nyheten på olika sätt, från den frikyrkliga ”Dagen” kom en mycket detaljerade artikel om protesten, redan på söndagen. Den officiösa tidskriften ”Katolskt Magasin” använde en del av sin hemsida för att tala om att tusentals kristna från Irak och grannländerna samlades framför regerings- och riksdagsbyggnaden för att protestera mot de ständiga blodiga attentaten mot kristna i Irak.

Två talare lade denna eftermiddag märke till att de flesta som var där ursprungligen var från Mellanöstern, de frågade efter det stöd som det svenska folket borde ge de kristna från Irak. Fader Björn Göransson, kyrkoherde i Sankt Ansgars församling i Södertälje, uttryckte sin ledsnad över att det inte fanns fler svenskar i demonstrationen, han sade:

“Jag skulle vara tacksam om det kom flera svenskar hit. Här har vi samlat många i Sveriges hjärta, därför att det kungliga slottet ligger lite härifrån, Sveriges hjärta geografisk. Men vi ber och hoppas att svenskarnas hjärta öppnar sig därför att det som händer i Irak måste beröra oss här i Sverige.”  http://nunnorpraster.blogspot.com/2010/11/fader-bjorn-goransson-om-det-skulle-ha.html

Även Mats Pertoft, från Miljöpartiet, beklagade att vi inte var fler från andra grupper än irakiernas egen som fanns representerade i demonstrationen. Han talade också om ursprunget till våldet i Irak, men han förklarade att våldet är orsakat endast av amerikaner och hoppade över att peka ut också de islamiska extremisterna. Man bör betänka att det inte var amerikanska soldater som sprängde sig in i kyrkan utan muslimska irakier.

 

Om miljöpartisten Mats Pertoft var mycket försiktig med att nämna orsakerna till våldet mot kristna i Irak, så överraskade vänsterpartisten Josefin Brink, som sade att terrordådet i den syrisk – katolska domkyrkan i Bagdad, ”Vår fru av Frälsningen” har sina rötter i det folkmord som turkarna begick 1915. Hon talade om att världen inte skall vara blind för vad som händer idag i Irak, på samma sätt som man inte ville se det som pågick i Turkiet 1915.

Den Katolska kyrkan i Sverige som har en stor majoritet utlandsfödda bland sina medlemmar, måste på ett konkret och synligt sätt visa sin solidaritet med trosfränderna från mellanöstern. De är en av de stora grupperna i det katolska stiftet och har även ett viktigt inflytande på det kyrkliga livet i Sverige.

Fader Björn Göransson: “Om det kom flera svenskar hit”

 

Demonstration för de kristna i Irak, Kunsträdgården, 14 november, fader Björn Göransson sade:

“Jag skulle vara tacksam om det kom flera svenskar hit. Här har vi samlar många i Sveriges hjärta, därför att det kungliga slottet ligger lite härifrån, Sveriges hjärta geografisk. Men vi ber och hoppas att svenskarnas hjärta öppna sig därför att det som händer i Irak måste beröra oss här i Sverige.”

fng

German | Myspace Video

Blanca Elena: Att vara katolik i Monterrey, Mexiko

Mexiko är ett av länderna med katolsk majoritet i världen, det har ungefär 100 miljoner invånare. Trots sin katolska majoritet och allt inflyttande som kyrkan har, finns där en historisk konflikt mellan kyrkan och staten som sträcker sig tillbaka till mitten av 1800-talet. Mexiko blev ett självständigt land redan 1821. Idag råder religionsfrihet i landet, men många av de konflikter som drabbar kyrkan i det moderna samhället finns också i Mexiko.

President Benito Juares (1806 – 1872) “Leyes de Reformas, en skiljelinje mellan Staten och Kyrkan.

I Mexiko finns nio ärkestift och tjugofem stift. Men Mexiko är ett paradoxalt land eftersom det har funnits lagar som t.ex. begränsar den religiösa friheten och som har gått emot den katolska kyrkan . “Leyes de Reformas” (Reformernas lagar) är namnet på en grupp mexikanska lagar som bland annat gör det förbjudet att offentligt uppträda i religiös klädedräkt. Den typen av restriktioner har inte funnit i något annat land i hela regionen.

Blanca Elena är en ung mexikansk kvinna som berättar om hur hon själv ser på katolska kyrkan i sitt land. Hon bor i staden Monterrey, hon kommer från en stor katolsk familj, som man idag skulle kalla ”traditionell”, hon är den femte av åtta syskon. I sin tidiga barndom var hon, tillsammans med sin familj, tvungen att byta bostad, en situation som påverkade hennes skolgång eftersom hon blev tvungen att börja i en ny skola varje gång. Den situationen gjorde också att hon inte hittade en församling att bli fast verksam i. Med tiden lyckades familjen etablerade sig, Blanca var elva år och då kunde hon besöka församlingens aktiviteter och grupper regelbundet.

 Blanca Elena i sin församling

I sin församling kunde Blanca gå i undervisning för första kommunion. Hon kunde tillhöra församlingens grupper och finna vänner där. Hon var mycket aktiv i körverksamheten, hon hjälpte till med katekesen, hon var med i församlingens karismatiska förnyelsegrupp, och tonårsgrupper. Hon deltog i andra aktiviteter när tiden tillät, och gjorde sällskap med sin mor till kyrkan för att delta i familjkatekesen.

För Blanca var också de ungdomsgrupper i församlingen som var direkt assisterade av seminaristerna från Monterreys stiftseminarium viktiga. Varje år sändes seminaristerna till församlingarna runt i Monterrey för att utföra pastoralt arbete, särskilt i ungdomsgrupperna. Närvaron av seminaristerna gjorde att grupperna växte i antal och även blev starkare.

Grundskolan blev den statliga för Blanca Elena och från den bevarar hon goda minnen. Skolan, som alla statliga skolor i Mexiko, var en sekulär skola. Hon kommenterar, och det var mycket intressant, att i skolan fick hon aldrig höra något fientligt mot kyrkan eller att någon lärare ställde sig kritisk mot religionen. I de statliga skolorna ges inte någon religionsundervisning.

Det mexikanska skolsystemet reserverar religionsundervisningen för de privata skolorna. Många av de skolorna är drivna av katolska ordnar, men det finns icke-katolska eller icke- religiösa privatskolor. I viss mån ger de skolorna en bättre undervisning än de statliga skolorna.

Monterreys domkyrka

De katolska skolorna har hög status och genom att föräldrarna måste betala för att låta barnen gå i dem skiljer de sig från de statliga skolorna. Att ha sina barn i en privat katolsk institution höjer den sociala statusen för föräldrarna. Föräldrar använder den situationen även för att få en högre grad av acceptans i samhället, ett samhälle där man bland annat måste visa att man är ”100% katolik”.

Det finns också andra motiveringar som gör att föräldrar skickar sina barn till privata katolska skolor, säger Blanca Elena. Många föräldrar trodde att om man skickade sina barn till skolor som leddes av nunnorna eller prästerna, då skulle deras barn blir ”goda katoliker”, men motiveringarna har varierat med tiden, idag tänker många föräldrar annorlunda. Många tänker att om de skickar sina barn till religiösa skolor så får barnen religionsundervisning där och då spara man tid eftersom det inte finns behov att ta barnen till katekesundervisning i kyrkan på söndagarna. Men, det finns också föräldrar för vilka religionen inte spelar någon roll utan de är mera intresserade av på vilken akademisk nivå barnen hamnar i de katolska skolorna.

Andra intressanta informationer om kyrkan i Monterrey som Blanca Elena gav handlar om själva ärkestiftet. Innan de första missionärerna kom till dessa trakter, borde där nomadstammar. De första spanjorerna som kom dit, grundade en stad som döptes till Santa Lucia, men försöket att befolka de trakterna misslyckades på grund av de naturliga fientliga förhållanden som fanns. Det var inte förrän 1596 som Don Diego de Montemayor, med 34 personer grundade staden på nytt, men då kallades den ”Nuestra Señora de Monterrey” (Vår Fru av Monterrey).

Ärkebiskopen i Monterrey, Kardinalen Francisco Robles Ortega

Staden Monterrey är säte för ärkestiftet med samma namn, dess ärkebiskop är monsegnor Francisco Robles Ortega. Till ärkestiftet hör 550 präster, 9 pastorala zoner, 23 dekanat och 201 församlingar. 57 ordensmän och 750 ordens- och kongregationskvinnor. Det finns 93 institutioner i ärkestiftet som drivs av ordnar, kongregationer, det apostoliska livets sällskap, privata och offentliga föreningar för lekmän.

Det finns även en lekmannarörelse i vilken 29 lekmän integrerar sig i 72 organisationer, som arbetar med barn och ungdomar. Deras arbete sträcker sig även till föräldrarna och vuxenkatekes, många gånger i miljöer med sociala problem. Man räknar med fyra och en halv miljoner katoliker i ärkestiftet Monterrey.