Miami: mellan etniska fördomar och religion

När man talar om den nordamerikanska staden Miami, då kommer gärna associationer som ”Miami Vice”, en deckarserie från 1980-talet, med deckarparet som spelades av Philip Michael Thomas och Don Johnson. Det finns en annan person som också väcker anknytningar till Solens stad, den beryktade ”Tony Montana”, som spelades av Al Pachino i filmen ”Scarface” 1983. Båda, filmen och tv-serien sänder en mycket negativ bild av staden Miami, narkotika, brottslighet och mord. Utifrån det perspektivet kan man inte hitta något gott i den staden.

Miamis polis.

Men staden visar andra sidor som inte kommer med i filmer eller tv-serier, kanske därför att det inte säljer att tala om folk som arbetar hårt och kämpar för en bättre framtid för sig själva och de sina, som ibland lever bortom möjligheternas och drömmarnas stad.

Don Boscos kyrkan i the Litle Havana.

Narkotika, brottslighet och mord kan inte vara det representativa för Miami, gör man en rundvandring i staden blir uppenbarligen religionen en av de mest representativa sakerna i Miami. Det är kanske omöjligt, i alla fall arbetsamt, att räkna hur många kyrkor det finns i staden, och om man kan se ett mönster där, då måste man slås av tanken att Miami är en from stad.

Dopfonten i den helige Domenikus katolska kyrkan i Miami.

Det kan räcka att ta sig en tur till de olika kyrkor som finns över hela stan på en söndag, då skall man konstatera att det inte bara finns mycket folk som deltar i gudstjänsterna, utan även att söndagsgudstjänsterna blir många.

Men fromheten är inte, som här i Sverige, reserverad till kyrkorna, kommer man till en vanlig affär så kan man möta många fromma bilder som visar på affärsinnehavarens religiösa tillhörighet. En promenad runt de viktigaste köpcentra i staden blir utbudet av religiösa artiklar uppenbart.

Kvinnor i en santeria ritual 

Jehovas vittnen syns mycket överallt runt i staden, särskild på de platser där det finns många affärer. På de platserna brukar det vara otroligt mycket folk. Det finns inte bara kristna i Miami, även muslimer och buddister. Kanske alla religioner är representerade, men eftersom staden är så stor är det svårt att riktigt bilda sig en uppfattning om den saken..

Kristen Vetenskaps kyrkan 

Lika rikt representerad som kristendomen är också den kubanska santerian, en synkretistisk religion som är en sammanblandning av afrikanska naturreligioner från Västafrika, särskilt Nigeria och den katolska helgonkulten. Denna religion har fått en stor spridning i USA, Latinamerika, Europa och även Sverige, tack vare de kubanska flyktingar som flyr Castroregimen. I Miami känns det att santerian är en del av staden, om man räknar de många botanicas, affärer för santerians artiklar.

Vår Fru av Barmhärtighets kapell, kubanernas andliga centrum i Miami.

Miami är en stad där man också kan bli helig, det är kanske den aspekten, den religiösa, som borde tas fram och därför borde inte ”Scarface” vara representativ för Miami.

Nunnor från Miami

Jehovasvittnet: Är religionen en kraft för fred?

Men ”Scarface” är inte något nytt fenomen, i 1932 kom en film med samma namn och som var grunden till den som skapades 1983, då var det i stället för en kubansk flykting, en italiensk invandrare, spelad av Paul Muni. Så kan kulturen och media skapa eller fördjupa fördomarna mot en viss folkgrupp, och samtidig försumma andra karaktärsdrag i samma grupp, som deras andliga och religiösa liv.

Consubstantiation – transubstantiation och en ekumenisk dialog om sakramenten: Intervju med Josef Söjdin

 

Josef Sjödin är prästkandidat för Strängnäs stift, han kommer i år att vigas till präst i Svenska kyrkan. Han lät mig göra en intervju med honom som hade som huvudtema sakramenten.

Germán Díaz: Josef, du har skrivit din kandidatexamen i år, din uppsats som handlade om sakrament, vad kan du säga om ditt arbete, vad var det som gjorde att du valde att behandla detta tema?

Josef Sjödin: För mig som person så har sakramenten alltid varit viktiga i min relation till Gud. I samband med mitt dop och min konfirmation vid 15 års ålder stärktes min personliga relation till den treenige Guden, något som kom att påverka hela mitt liv. Sedan dess har jag alltid tyckt om att gå till den heliga mässan även om jag inte alltid har förstått (eller förstår) vidden av det mysterium som händer när vi får ta emot Kristi kropp och blod till syndernas förlåtelse. Även bikten har betytt mycket för mig så jag antar att man skulle kunna säga att min spiritualitet som sådan är väldigt sakramental. Visserligen är den personliga bönen och Guds ord viktigt för mig men det skulle vara svårt att ha en levande relation till Gud utan sakramenten.

Dessutom tillhör jag en tradition inom Svenska kyrkan som arbetat väldigt mycket med teologin kring sakramenten men som också är väldigt ekumeniskt orienterad. Därför blev det naturligt för mig att skriva mitt examensarbete om Svenska kyrkans syn på sakramentens antal utifrån ett ekumeniskt perspektiv.

GD: Martin Luther definierade under reformationens lopp vad ett sakrament är för något, kan du beskriva Luthers tanke om sakrament? Och idag, hur kan man se på Luthers uppfattning om sakramenten?

JS: För det första så skulle jag mena att det är viktigt att göra en distinktion mellan den historiska personen Martin Luther och Svenska kyrkans kyrkolära. Föreställningen att Svenska kyrkan är bunden vid Martin Luthers personliga intentioner och åsikter är tyvärr ganska vanlig men bekännelsemässigt fel. När Svenska kyrkan beskriver sig som evangelisk-luthersk vilket hon officiellt har gjort sedan början på 1980-talet så står inte det epitetet i relation till personen Martin Luther utan till den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530. Det är en text som är författad av Luthers medarbetare Philip Melanchton och som antogs av den svenska kyrkoprovinsen vid Uppsala möte år 1593. Utöver denna text så har Svenska kyrkan också andra officiella dokument varav några är skrivna av den historiska personen Martin Luther. Dessutom finns det andra svenska texter författade på 1500- 1800- och 1900-talen.

Att studera personen Martin Luthers sakramentssyn är då något som primärt blir intressant inom ramen för det kyrkohistoriska studiet och inte inom ramen för en nutida ekumenisk sakramentsteologisk diskussion. Om man istället utifrån en svensk-kyrklig utgångspunkt vill bedriva en nutida sakramentsteologisk reflektion med bakgrund av den ekumeniska dialogen så blir studiet av svenska kyrkan officiella lärodokument mera intressant.

Vid ett närmare studium av Svenska kyrkans lärodokument så märker man ganska tidigt att det i ett sakramentsteologiskt avseende är ganska stor skillnad mellan de dokument som är författade av Martin Luther och de dokument som är författade av Philip Melanchton. Den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530 är skriven med intentionen att försvara allmännelig (katolsk) kristen tro och omnämner bl.a. predikoämbetet, dopet, bikten, Eukaristin men definierar aldrig vad ett sakrament är och fixerar aldrig sakramentens antal. I den augsburgska bekännelsens apologi, för Melanchton en fördjupad reflektion kring sakramenten och dess antal, och nämner totalt elva saker som kan kallas för sakrament. Melanchton menar således att man kan räkna på olika sätt men att det viktiga inte är vad vi kallar saker och ting utan att vi bibehåller det som Gud instiftat.

Medan Melanchton i apologin har en öppen förståelse av sakramentsbegreppet och knyter det till något som Gud har instiftat och är kopplat till Guds löften så driver ett annat bekännelsedokument som heter 1878 års katekesutveckling en annan linje. Katekesförklaringen är författad av bl.a. Ebbe Gustav Bring och menar att sakramenten utgörs av något som är instiftat av Kristus själv och som genom ett jordiskt ting meddelar en osynlig nåd. Utifrån detta resonemang erkänner denna text enbart två sakrament; dopet och eukaristin. I de av svenska kyrkan antagna dokument som är författade av Martin Luther så återfinns ingen djupare sakramentsteologisk reflektion av betydelse för frågan om vad ett sakrament är eller hur många de är.

GD: Katolska Kyrkans Katekes nämner sakrament som, bland annat, en nödvändighet för förening mellan Gud och människan, men också för de troende sinsemellan. Martin Luther uttrycker sig angående sakrament att det är ett yttre tecken för en osynlig verklighet som kommer från Gud. Sakramentets kraft kommer från Gud och det förverkligas genom tron av den som tar emot det. Däremot har Calvin uppfattningen om att sakramentet inte är någon väg till nåden, men påminner om nåden som Gud har skänkt till dem som har blivit frälsta. En annan uppfattning har reformatorn Ulrich Zwingli, för honom är sakrament ett tecken för tro i Jesus Kristus och även ett socialt tecken. Och eftersom den Helige Ande inte behöver en rit som verktyg, är sakramentet inte mer än en representation av en andlig verklighet.
Om de olika kristna samfunden har sådana olika uppfattningar vad det gäller sakrament, och att den kristna enhet förutsätter också en enad sakramentssyn, hur borde de kristna då arbeta för att lyckas med den synliga enheten?

JS: För det första så tror jag att vi efter 1900-talets ekumeniska arbete bör gå in i en ny fas. Tidigare har vi mig veterligen mest diskuterat sakfrågor och försökt hitta gemensamma nämnare hos varandra. Det är något som har gjorts med goda resultat och i sammanhanget är dialogdokumenten mellan Evangelical Lutheran Church of America och den romerska biskopskonferensen i USA vid namn The Eucharist as sacrafice ifrån 1967 och Eucharist and ministry ifrån 1970, är värda att nämnas. Även dialogdokumentet Nattvarden - Herrens måltid som författades av Lutherska världsförbundet och enhetssekretariatet bör betraktas som en milstolpe.

Men jag tror att vi måste våga gå djupare och diskutera hur vi egentligen konstruerar teologi. Först när vi förstår hur man inom andra traditioner konstruerar teologi kan vi egentligen komma tillrätta med sakfrågorna. Vi vet att vi tycker olika, men vet vi alla gånger varför vi tycker olika? Förhoppningsvis så kan nästa fas i det ekumeniska arbetet utgöras av att vi börjar diskutera sådana saker som teologisk metod för att kunna få en mera övergripande förståelse vilket kan leda till ett fördjupat samtal.

Men när det gäller själva sakfrågan i det här fallet sakramentsteologin så tror jag tyvärr att själva användningen av ordet sakrament är så historiskt laddat att det kan vara svårt att börja där. Ofta är det ju så att orden får en laddning och kan därför försvåra samtalet. Vi kanske ska börja i frågan kring hur det liturgiska livet egentligen ser ut. Många kristna kyrkor och samfund förvaltar bikt, äktenskap, konfirmation och vigning/ordination m.m. utan att benämna dessa ting som sakrament. Om vi börjar diskussionen i det konkreta handlandet så fastnar vi inte i historiskt laddade ord och kan kanske nå längre.

GD: Martin Luthers lära om eukaristin, consubstansiation och den katolska, transubstansiation, rör sig i många aspekter mycket nära varandra. Finns det en chans att de traditionerna kan enas i uppfattningen om eukaristins sakrament och vilka vägar kan leda dit?

JS: Både consubstansiationsläran och transubstantiationsläran är författade utifrån att man accepterar den aristotelisiska filosofins terminologi och förståelse av tillvaron. Båda lärorna använder sig av begreppen accidens och susbstans, och skillnaden är i princip minimal. Frågan är huru vidare det egentligen är fruktbart att använda sig av aristotelisk filosofi när vi bedriver ekumenisk teologi idag. Jag skulle hävda att den aristoteliska filosofin kanske inte är den bästa utgångspunkten för dagens dialog. Utifrån en svensk-kyrkligt utgångspunkt så har vi inga som helst problem med att använda termen förvandling för att beskriva hur Kristus blir närvarande i elementen. Ett normerande exempel på detta hittar vi i augsburgska bekännelsens apologi där Melanchton själv använder begreppet förvandling. Vi kanske skulle kunna börja ett fruktbart samtal där?

Samtal med fader Mats Furemalm: Martin Luther, en katolsk historisk gestalt

Martin Luther, den tyske reformatorn, har på ett speciellt sätt påverkat Europas och västvärldens historia. Trots Luthers betydelse, inte minst i det kyrkliga livet, talas det inte så ofta om honom som man borde göra. Den 23 december fick jag tillfälle att träffa fader Mats Furemalm, komminister i S:t Matteus församling, Svenska kyrkan, i Stockholm, för att samtala om Martin Luthers liv, verk och påverkan i kyrkan, inte minst de katolska och ortodoxa kyrkorna, och även i samhället. Vi talade om vad som är det viktigaste hos Luther, han som är en medkristen som brottades med många personliga frågor som förfall i Kyrkan på sin tid. Luther var även upptagen av frågan om hur han skulle leva sitt liv för att uppnå frälsningen, och det är något han har gemensamt med människor i alla tider, som vill leva sin tro på allvar, den helige Franciskus som levde långt före honom hade samma funderingar.

När Luther startade reformen höll medeltidens tänkande på att förändras. Han var själv den som startade reformationen men trots allt detta bekände han sig alltid som katolik. Luther hade inte någon tanke på att utträda ur katolska kyrkan eller skapa någon splittring, men det blev konsekvensen av den rörelse som han startade. Då försökte han gå över till ortodoxin, men det misslyckades.

Under Vaticanun II var Katolska kyrkan tvingad att hantera vissa problem som var konsekvenser av den lutherska reformationen. Vaticanun II nämnde inte Luther i något dekret, men han finns med i bakgrunden till konciliet.

 

Ett språk för evangelisering: Att välja “Dante sällskapet” eller “familjen Simpson”

Evangelisation, d.v.s. att föra vidare Jesu Kristi budskap, det är en av de viktigaste uppgifter som den universella kyrkan har. I varje tid och på varje plats har de kristna haft behov av ett språk och ett sätt att tala med andra människor för att kunna komma ut med budskapet. Kyrkan har varit kreativ vad det gäller tar sig ut till världen med Kristi budskap, det gäller lika mycket utomlands som i Sverige. Den katolska kyrkan i Sverige ser evangelisering en uppgift av stor vikt och därför har man skapat ett stiftsorgan som koncentrerar sig bara på den uppgiften. Det har instiftats en evangeliserings vecka som i år hade sin premiär mellan den 21 och 24 oktober i Angereds församling.

Evangelisering har, enlig katolska Kyrkans katekes, på ett direkt sätt att göra med Kyrkans missionsuppdrag: ”gör alla folk till lärjungar” Matt 28:19 – 20. För missionsuppdraget finns två motivationer: Den första har att göra med den kärlek som Gud har till alla människor och det är i den som de kristna i alla tider har hämtat kraften till sin missionsiver. Aposteln Paulus uttryckte vad denna Guds kärlek innebär i sitt andra brev till korinthierna, kap 5, vers 15: ”Ty Kristi kärlek lämnar mig inget val…” Den andra sätter fokus på sanningen. Den som rättar sig efter vad sanningens Ande driver dem till befinner sig redan på väg till frälsningen. Paulus uttrycker sig om sanningen i sitt brev till Timoteus 2:4: ”Gud vill att alla människor skall räddas genom att de lär känna sanningen.”

Till evangeliseringen och missionen hör också en mycket viktig aspekt, det är språket som kyrkan använder för att kunna framföra sitt budskap. I budskapet inkluderas både trons vittnesmål och de moraliska och etiska värderingar som kyrkan inser och tror vara de rätta. I dagens samhälle framställs religionen, inte minst kyrkan, som fiender till samhället och i många fall även till demokratin. Det gör att när något framförs med ett ”religiöst” eller kyrkligt språk i media kommer budskapet i många fall att fördömas. Den stora frågan till Kyrkan idag är om hur budskapet som Kyrkan fick som befallning att ge till världen skall förmedlas till det moderna samhället. Den antikyrkliga stämningen i massmedierna kan brytas, det finns kreativa idéer som lyckas komma fram i de fientliga massmediernas värld. Ett exempel är Familjen Simpson, en tecknad tv-serie, som har lyckats mycket väl med att presentera värderingar som har mycket med kristendom att göra genom ett ny sätt att tala, med ett helt nytt språk.

 

I Osservatore Romano från 17 oktober 2010, skrev Luca M Possati ”Simpson är katolik”, han talar om Francesco Occettas ”Simpsons och religionen”, Civilitá Cattolica 3848. Utan någon diskussion kan man säga att Matt Groening med sina gula figurer har bidragit till en språklig revolution i skapandet av barnprogram. Det finns inte i historien något annat barnprogram som kan jämföras med Simpson-serien. Samtidigt är den satirisk och sarkastisk gentemot den västerländska och amerikanska livsstilens symboler för att behandla teman som oförmåga att kommunicera, försoning, utbildning och utbildningssystemet, äktenskap och familj, men inte minst politik. Vad som rekommenderas är att inte missa det religiösa budskap som är tydligt återkommande i serien om familjen Simpson. Därför är serien godkänd för barn, och inte bara det, utan den borde rekommenderas eftersom den kan bygga upp kristna värderingar hos barn.

Vad Francesco Occetta gjorde var inte att förklara Simpson som katoliker, lång ifrån det, utan att komma närmare serien och det språk den använder för att tala om värderingar och religion. Han själv talar om att programmen har orsakat en revolution, den har brutit sig in i miljontals familjer som en ny typ av barnprogram. Simpson är inte den typisk Disney-serien som visar klara och bestämda karaktärer: Den onda och den goda. Det är tvärtom hos Simpson, hos dem lever det goda och det onda tillsammans i varje person. Occetta tolkar Simpson utifrån den evangeliska liknelsens horisont: vetet och ogräset som växer tillsammans. Detta sätt att förmedla budskapet tevetittarna gör att många av tittarna kan känna sig identifiera med den gula familjen. Det nya ”talesättet” har varit så framgångsrikt att Oxford English Dictionary har introducerat ett nytt ord, Homer Simpsons karaktäristiska ”D’oh”.

Men vad är det egentligen familjen Simpson gör? Francesco Occetta säger att Simpson är ett av dem få program för barn och ungdomar där kristen tro, religionen och frågor om Gud är återkommande teman. Det förmedlas ett trosperspektiv: Familjen Simpson ber alltid en bön före måltiden, och de kommer till kyrkan varje söndag för att delta i söndagsgudstjänsten. Familjen Simpson strävar efter kristna värderingar och lyckas i stort sätt ganska bra. Familjen som institution sätts i centrum och hela tiden upprepas vikten av de moraliska och etiska värderingarna.

Vad Simpson lär ut är av stor vikt för Kyrkan i vår tid, trots att media ställer sig fientliga mot Kyrkan och religionen, finns det en möjlighet att komma fram med kristna värderingar i massmedierna. Men evangelisationen eller missionen är inte endast för dem som sitter utanför kyrkan eller som inte vet något om Kristus och evangeliet, den riktar sig även till dem som är inne i Kyrkan. Kyrkfolket behöver påminnas om Kristi budskap och om moraliska och etiska kristna värderingar om och om igen, och de på andra sidan kyrkogrindarna har behov av ett språk som de kan förstå.

Det finns en strävan efter att balansera språket med vilket man kan tala om det transcendentala i ett kontextuellt sammanhang, särskilda kontexter som den enskilda kristna församlingen kan befinna sig i. Det finns tusentals exempel som man kunde citera, ett av dem är förbönerna den 11 juli 2010, i Sankta Eugenia församling. Förbönernas innehåll togs från viktiga nyheter i dagstidningarna, det var ett sätt att tala till församlingen om konkreta situationer i samhället och världen som behöver förböner. Ett ny språk och ett nytt sätt att tala om den kristna tron.

Språket kan användas inom de liturgiska ramarna för de särskilt invigda i Katolska kyrkan. Det är ett sätt att tala om evangeliets budskap för de invigda, men detta språk fungerar inte alltid utanför kyrkans portar. Diskursen kan låta alldeles främmande för både en del av samhället och även för en stor del av den Katolska kyrkans medlemmar. Språket kan även uppfattas främmande på grund att det tar fram ett antal aspekter av den kristna religionen med aggressiva beskrivningar av andra kristna, särskilt andra katoliker. Det spårar ur från det som i princip kunde ha som mål evangelisering och fördjupning av den kristna tron.

En miljon exempel kan tas upp i den här artikeln, men det finns en som kasta ljus över just denna situation. Fem dagar efter att det i Sankta Eugenia kyrka lästes förböner med hjälp av händelser som beskrevs i dagenpressen, kom en artikel med en mycket aggressiv kritik. En hemsida som kallas ”Dantes nyheter”, som utges av skrivs av medlemmar av Dantesällskapet, använder sig av sitt digitala utrymme för att förolämpa och smutskasta de människor som var med och firade gudstjänst i Sankta Eugenia, och det enda argument som framförs är att liturgin inte är i deras smak. Detta våldsamma sätt att tala om andras sätt att be och att uttrycka sin andlighet är svårt att förstå både i en normal katolsk kontext och utanför Kyrkan.

Ingenting av det som sagts bidrar till en dialog som kan främja evangelisation inom Kyrkan. Situationen kan förvärras när det krävs att normala katoliker skall tvingas att tala ett språk som talar mer om vackert broderade sutaner och mindre om evangeliets budskap. Men den situationen kan förstås utifrån ”Dante sällskapets” starka känslor av att liturgin skall firas så perfekt som möjligt, liksom en ballettföreställning. Men det måste någonstans finnas en förståelse för ”Dantes sällskaps” sätt att uttrycka sitt okontrollerade känslosvall om andras sätt att uttrycka och fördjupa sig i det evangeliska budskapet.

 

Efter två tusen år har inte Kyrkan lyckats med att tala om evangeliets budskap med ett enda språk, mångfald i enhet har varit identitetsmarkör under hela historien. Märkligt är nu att de som hade förespråkat en enhetlig Kyrka har fördömts som ”heretiker”, och följden av deras språkbruk var inte att evangeliets budskap spred sig i samhället utan en splittring som skakade Kyrkan. Samhället måste få höra evangeliets budskap och det måste ske i en dialog, och för den dialogen behövs ett språk som är adekvat för att samhället skall förstå vad evangeliets budskap innebär. I Kyrkan behövs olika språk för att folk skall fördjupa sig i evangeliets budskap, det är en nödvändighet eftersom Kyrkan har en stor kulturell, social och etnisk mångfald. I katolska Kyrkan borde alla sätt att uttrycka tron och att fördjupa sig i evangeliets budskap respekteras. ”Dantes sällskap” kan anses ha donatistisk tendens med inneslutande drag, deras uppfattning om hur man borde komma ut med evangeliets budskap kan fördjupa de fördomar som finns om kristen tro och inte minst om Katolska kyrkan. Det bidrar till att utmåla evangeliets budskap mycket mer avskräckande för det sekulära samhället.

Det är av stor vikt hur Kyrkan talar till både samhället och de kristna om de kristna moraliska och etiska värderingarna. Kyrkan måste tänka på att mottagaren i många fall ser mycket mer olika ut än Kyrkan själv föreställer sig den. Familjen Simpson visar mycket klart att många ute i samhället, men också inom Kyrkan, vill höra Kristi budskap på sitt eget språk. Det kristna etiska och moraliska budskapet borde inte stängas in i kyrkorna, dolt av fina broderade albor och prästkläder eller bakom en dimma av känslor och rökelse. I stället skall kyrkornas dörrar vara öppna och man bör tala på så sätt att samhället, på andra sidan gatan, kan höra och förstå vad Kyrkan säger.

Bön och musik: låt oss glädja oss åt minnet av den lysande stunden

 

Den 12 november ägde en liten konsert rum i den gamla delen av den katolska domkyrkan i Stockholm. Elisabeth v. Waldstein ledde både Pueri Cantantes Cathedralis och Chorus Cathedralis Holmiensis, och fader Bertil Roslund ledde betraktelsen och bönen. Initiativet är bra därför att man kan både vara med i en stund av skönhet i form av musik och samtidig en bönestund. Katolska kyrkans katekes uttrycker sig om musik på följande sätt:

Sånger och musik fyller sin uppgift som tecken på ett ännu mer betecknande sätt därigenom att de är ”närmare förknippade med den liturgiska handlingen”, i enlighet med tre viktiga kriterier: de skall ge ett vackert uttryck åt bönen, de skall främja församlingens enhälliga deltagande i gudstjänst vid vissa bestämda tillfällen och ge gudstjänsten en högtidlig prägel. Sång och musik har på detta sätt del i avsikten med de liturgiska orden och handlingar: Guds ära och de troendes helgelse. (KKK 1157)

Pueri Cantantes Cathedralis, “Ave Maria”, Giulio Caccini (1551 –1618)

Man kan förvänta sig att det inte är sista gången som man fick uppleva så vacker musik och bön. I väntan på information om en ny bönestund med musik låt oss glädja oss åt minnet av den lysande stunden.

P. Roelvink: Vi går i pension!

Vi gå i pension, vi har gjort vårt och det är dags att andra börjar ta över i det ekumeniska arbetet. Det var budskapet från fader Henrik Roelvink i en konfirmationsmässa. Det var under upptagningen i kyrkan av mannen som tar hand om det gemensamma medlemsregistret för katoliker i Sverige, den före detta prästen i svenska kyrkan, Per Englund

 

Å andra sidan ser man inte en rad nya präster som är beredda att ta över. Biskop Anders Arborelius är bekymrad över att prästseminarier i Europa, och inte minst i Sverige, inte klarar av att locka nya kandidater. Det står på den officiella hemsidan för katolska kyrkan: När prästkallelserna blivit färre i Europa är vi beroende av att andra delar av världen sänder präster till oss.

http://www.katolskakyrkan.se/1/1.0.1.0/102/1/?item=art_art-s1/364&group=art_art_grp-s1/1

Var solidarisk med araber som ber bredvid oss i våra kyrkor

På eftermiddagen 14 november organiserades en demonstration mot våldet i Irak, tusentals människor samlades framför riksdagen, vid Myntorget, och marscherade till Kungsträdgården, där improviserades en tribun från vilken riksdagsmän, andra politiker och religiösa ledare genomförde en appell. Den officiella kristna pressen behandlade nyheten på olika sätt, från den frikyrkliga ”Dagen” kom en mycket detaljerade artikel om protesten, redan på söndagen. Den officiösa tidskriften ”Katolskt Magasin” använde en del av sin hemsida för att tala om att tusentals kristna från Irak och grannländerna samlades framför regerings- och riksdagsbyggnaden för att protestera mot de ständiga blodiga attentaten mot kristna i Irak.

Två talare lade denna eftermiddag märke till att de flesta som var där ursprungligen var från Mellanöstern, de frågade efter det stöd som det svenska folket borde ge de kristna från Irak. Fader Björn Göransson, kyrkoherde i Sankt Ansgars församling i Södertälje, uttryckte sin ledsnad över att det inte fanns fler svenskar i demonstrationen, han sade:

“Jag skulle vara tacksam om det kom flera svenskar hit. Här har vi samlat många i Sveriges hjärta, därför att det kungliga slottet ligger lite härifrån, Sveriges hjärta geografisk. Men vi ber och hoppas att svenskarnas hjärta öppnar sig därför att det som händer i Irak måste beröra oss här i Sverige.”  http://nunnorpraster.blogspot.com/2010/11/fader-bjorn-goransson-om-det-skulle-ha.html

Även Mats Pertoft, från Miljöpartiet, beklagade att vi inte var fler från andra grupper än irakiernas egen som fanns representerade i demonstrationen. Han talade också om ursprunget till våldet i Irak, men han förklarade att våldet är orsakat endast av amerikaner och hoppade över att peka ut också de islamiska extremisterna. Man bör betänka att det inte var amerikanska soldater som sprängde sig in i kyrkan utan muslimska irakier.

 

Om miljöpartisten Mats Pertoft var mycket försiktig med att nämna orsakerna till våldet mot kristna i Irak, så överraskade vänsterpartisten Josefin Brink, som sade att terrordådet i den syrisk – katolska domkyrkan i Bagdad, ”Vår fru av Frälsningen” har sina rötter i det folkmord som turkarna begick 1915. Hon talade om att världen inte skall vara blind för vad som händer idag i Irak, på samma sätt som man inte ville se det som pågick i Turkiet 1915.

Den Katolska kyrkan i Sverige som har en stor majoritet utlandsfödda bland sina medlemmar, måste på ett konkret och synligt sätt visa sin solidaritet med trosfränderna från mellanöstern. De är en av de stora grupperna i det katolska stiftet och har även ett viktigt inflytande på det kyrkliga livet i Sverige.