Jag upplever att fastetiden har slutat utan att förstå hur det kunde vara möjligt. I jämförelse med andra år var denna fastetid full av intensiva händelser och känslor. En påve, Benedictus XVI, som lämnade sitt ämbete i början av fastetiden och en ny påve, Franciskus I, som valdes mot slutet, riktade uppmärksamheten totalt mot både den gamla och den nya påven. Hur som helst var alla ögon riktade på hur tidningarna och de sociala medierna följde påvarnas väg ut från och in till Vatikanen.
Det är bra att den påvliga entusiasmen börjar inta naturliga nivåer inom katolska kyrkan och både kyrkofolk och präster samlas mera runt den högtid man kommer att fira i veckan. I Sankta Eugenia församling skärps fokus på passionsberättelserna. I engelska mässan lästes berättelsen om Jesu lidande och död och efter mässa gav ungdomsgruppen en föreställning på samma tema. Man gick inte ut utan att vara rörd av skådespelarnas övertygande insats, liksom av själva temat.
Årets fasta kom med en ny fasteduk som visar fyra bord där olika grupper av människor samlas och bilden hålls ihop av korset. Det sättet att framställa sociala grupper och specifika sociala problem är inte någon främmande estetisk inriktning för mig. Årets fasteduk i Eugenia kan jag associera med den socialrealism som jag växte upp med på Kuba.
När vi närmar oss påskens triduum, hoppas jag att det för många, och även för mig, blir en möjlighet för en djupare förening med vår Herre. Jag hoppas på att våra själar och förstånd stärks för att bejaka sanningen och komma in i firandet av påskmysteriet med hopp att kunna växa som människor och i att visa empati, respekt och solidaritet med andra människor, d.v.s. växa i kärleken.
