“Dantes nyheter” kränker katoliker i Sverige

Idag fick jag veta att mitt arbete om förbönerna i Sankta Eugenia har övertagits av en blogg som heter ”Dantes nyheter”. Jag gick till denna blogg och såg att min bild och min video hamnat i en pamflett som på ett förnedrande sätt talade om Sankta Eugenia församling.

                      Man kan tänka sig varifrån “Dantes nyheter” hämtar sin inspiration när de kränker de andra som inte är så liturgiskt renläriga som de.

Jag tycker det är beklagligt att texten inte har någon hänvisning till namnet på min blogg, ingen får reda på vad det material som publicerats i ”Dantes nyheter” ursprungligen handlar om . Det ges endast en liten länk till min blogg, så liten att den endast kan ses med förstoringsglas. Något författarnamn anges inte heller.

Jag fattar inte hur den okända författaren kan säga att förbönerna inte sällan kan vara ideologiskt färgade, när hela denna pamflett är en spya som anklagar andra katoliker för att inte vara renläriga. Dessa spyor är betydligt mer ideologiskt färgade. Det katolska stiftets ledning borde ta ansvar och kontrollera den där talibanliknande radikalistgruppen som kan vara en fara för mångfalden i den katolska familjen i Sverige.

Om sakristian: samtal med pater Klaus Dietz s.j.

Sakristian är en del av kyrkorummet och en central plats i det liturgiska livet, men hur mycket vet vi egentligen om den? Kanske bara att präster och ministranter tågar in i kyrkan därifrån och att folk går ditin för att jaga prästerna eller för att lämna blommor till altaret eller någon staty av ett helgon eller Jungfru Maria. I avsikt att få mer information om vad en sakristia är för något, kontaktade jag pater Klaus Dietz S.J., som är kyrkoherde i S:ta Eugenia församling och ställde några frågor, som han vänligen besvarade.

German Diaz: Vad är sakristian för något?

p. Klaus Dietz: Ordet Sakristia kommer från med latin ”sacer”, sakral, helig – alltså en plats som hänger ihop med det heliga. Sakristian var i början väl bara ett skåp eller en vrå i kyrkrummet. Sedan blev det ett eget rum. De stora domkyrkorna har ibland en sakristia som är en praktfull stor sal. Detta rum befinner sig vanligtvis i närheten av koret så att föremål och personer lätt kan flyttas/flytta sig dit.

I Sveriges medeltida kyrkor byggdes en egen sakristia ofta ett århundrade efter själva kyrkan, vanligtvis på 1300-talet, samtidigt med vapenhuset. Senare konstruerades både kyrkan och sakristian samtidigt.

GD: Vilka funktioner har sakristian i en kyrka?

p.KD: Sakristian är både (1) förvaringsrum för alla föremål som används i gudstjänsterna och (2) platsen där personerna förbereder sig på sina insatser, främst präster, diakoner och ministranter som tar på sig speciella liturgiska dräkter.

I en vanlig sakristia finns ett skåp med liturgiska dräkter: albor (den vita tunikan som påminner om dopdräkten) och mässhakar i grön, vit, röd, violett och ibland svart och sällan rosa färg, beroende på firningsämnet. Till mässhaken hör en passande stola, ett brett band som läggs över axlarna. Diakonernas mässhake och stola har ett speciellt snitt. Dessutom förvaras där korkåpor, svarta talarer och vita korta röklin. Ministrantkläderna i olika format brukar finnas i ett annat skåp eller rum.

I lådor förvaras olika vita textilier: humerale (skulderduk), kalkduk (för att rengöra kalken), lavadoduk (för att torka händerna) och cingulum (gördeln som sammanhåller alban). En annan låda (ibland kylskåp) innehåller hostior (oblater) och vin (vanligtvis vitt lättvin, ibland söta starkviner); dessutom behövs vatten i en karaff eller vattenkran.

Av glas är små kannor för vin och vatten samt en skål för handtvagningen.

I säkert förvar i ett kassaskåp förvaras föremål av ädelmetall: kalk, hostieskål, rökelsekar, aspergil (för vigvattenbestänkning) och monstrans (en sorts metallstjärna i vars mitt den förvandlade hostian - det invigda nattvardsbrödet – placeras för högtidlig tillbedjan).

På hyllor står de böcker som hör till gudstjänstfirandet. Dessutom behövs lådor eller hyllor för alla de små redskap som hör till en sådan arbetsplats.

GD: Vilka är sakristians praktiska funktioner?

p.KD:

# präster, diakoner och ministranter klär på sig i liturgiska dräkter

# man samtalar om uppläggningen av gudstjänsten

# sakristanen sköter ordningen av allt som finns där, sätter upp psalmtavlorna, förbereder blomsterdekorationen och sköter kyrktvätt (om alla dessa uppgifter inte sker på annan plats)

GD: Vem är ansvarig för sakristian?

p.KD: Det har väl alltid funnits någon som spontant eller på uppmaning har hjälpt till med förberedelsen av gudstjänsterna. Sedan växte ansvaret och uppgifterna, en person lärde sig av erfarenhet och/eller genom prästernas instruktioner innebörden av uppgiften. Beroende på församlingens situation förblev sakristanen volontär eller fick en anställning.

Ansvaret för sakristian ligger hos kyrkoherden men han brukar delegera mycket, så att ofta en huvudsakristan kan inbjuda och instruera volontärer som hjälpsakristaner.

En sakristan kan vara allt från enkel assistent till liturgisk specialist. Det är idealet att han/hon vet mycket om kyrkoåret och gudstjänsterna, om skötsel av textilier (renhet, konsthistoria, miljö), om dekoration av blommor och annan utsmyckning, om beställning av vin och hostior samt eventuellt av nya föremål för kyrkan.

En sakristan bör åstadkomma en anda av stillhet och samling som smittar av sig i sakristian till dem som ska agera i gudstjänsten. Hans/hennes uppträdande i kyrkorummet, främst koret, påverkar också dem som redan eller fortfarande befinner sig i kyrkan.

Det är alltid önskvärt att en sakristan och dess medarbetare blir väl informerade före tillsättningen och att de får regelbundet någon form av andlig och kunskapsmässig fortbildning.

SLIT NER CRUCIFIX!!!

Jag har blivit uppmärksam på debatten om krucifix, att man i Italien och Spanien skulle ta bort krucifixen från de statliga skolorna. Problematiken med krucifix har inte stannat bara i statliga skolor, man talar också om att Sveriges flagga och även 17 andra europeiska flaggor skulle ändras på grund av korssymbolen. Det finns några europeiska länder där statsymbolerna är starkt förknippade med kristendomen.

Jag kommer från ett land där de religiösa symbolerna togs bort från det offentliga rummet, Kuba, och inte bara skolor utan även alla allmänna platser. Samhället skulle vara fritt från religiösa symboler. Religionssymbolerna ersattes av de kommunistiska symbolerna som representerade den nya religionen.

I Europa vill man bygga ett samhälle fritt från religion och det är inte något nytt i historien, utan är en tanke som har sina rötter i den franska revolutionen och dess arvtagare bland moderna ideologier, framförallt leninismen som i hög grad likande de franska jakobinerna. Fientlighet mot religionen i sin tur expanderad världen över tack vare den kommunistiska ideologin, bland annat. Det som kännetecknade den kommunistiska ideologin var just hatet mot religionen.

Jag själv har levande mina minnen av hur förhållandet var mellan religionen och den statliga skolan. Det var totalt förbjudet att bära eller visa något religiöst föremål, bild, bok eller något annat. Ja, att tala om religion eller visa det minsta spår av någon form av tro överhuvudtaget var sataniskt.

Hatet mot religion förkroppsligades också genom ett systematiskt förtryck av religiösa samfund och enskilda troende. På 60- och 70-talet straffades tusentals människor, enbart på grund av sin tro genom att sitta fängslade i de arbetsläger som Castroregimen hade byggt, ofta tillsammans med kriminella.

Kommunisterna trodde att man genom omskolning kunde skapa den nya människa som Che Guevara drömde om. Det var i på början av 90-talet som fientligheten mot religionen började dämpas något. Det hade sin grund i den stora kris som Sovjetunionens upplösning hade medfört, och som gjorde att kubaner åter började söka till kyrkorna eller de andra inhemska religionerna.

Idag talas mycket i Europa att statliga institutioner, som skolor, skall vara ”ickekonfessionella”. Det är riktigt, men, vad menas med det? Staten skall vara ickekonfessionell, och det gäller även ickekonfessionell i förhållande till ideologier eller politiska partier, inte endast ickekonfessionell när det gäller religion. Det är t.ex. statens uppgift att se till att alla barn skall ha möjlighet att skaffa sig en utbildning som sedan kan hjälpa dem i vuxen ålder att komma in på arbetsmarknaden och skaffa sig ett jobb och en karriär. Staten är också garant för välstånd i samhället genom att se till att de mest svaga i samhället får del av den rikedomen som den nationella industrin skapar. Det är statens uppgift att de som inte har resurser och är i behov av sjukvård skall få tillgång till läkare, behandling och medicin. På samma sätt också att skapa en trygg miljö för de äldre, att barn från familjer med låga inkomster beskyddas, ha omsorg om familjerna. Det är grundtanken för varför staten skall vara ”ickekonfessionell”.

Utifrån statens behov av neutralitet, om man kan säga så, kan man förklara att i statliga skolor skall det inte finnas några religiösa symboler, eller bättre sagt, det skall inte finna några ”konfessionella” symboler överhuvudtaget.

När jag ser situationen i t.ex. de franska statliga skolorna när det talas om ”ickekonfessionella” skolor, tänker jag på hur det fungerade i de statliga skolorna på Kuba. Jag minns när jag var i första klass och började lära mig att läsa och skriva. Då fanns det i min klass en flicka som kom från en from katolsk familj. Vid något tillfälle hade hon visat de andra barnen en bild av Maria. När fröken såg vad som pågick blev hon blek av skräck och efter några sekunder började hon reagera. Hon befallde flickan att stoppa bilden in i sin väska och sade att hon inte skulle ta med sig några sådana saker till skolan igen. Varför reagerade fröken på så sätt? Det var frågan som i tysthet gick genom hela klassrummet, vi visste inte riktigt vad det hade för betydelse men vi anade att det hade att göra med att religion var något förbjudet.

Risken idag är att skolan inte kan skilja mellan att vara en ”ickekonfessionell” statlig skola och individerna. Jag kommer så nära min erfarenhet i den kubanska statliga skolan när jag hör att det finns barn som tvingas att ta av sig ett kors, en slöja, en kippa eller en turban. Det är tragiskt att den situationen återupprepas i ett så kallat fritt land. Men, skolverket skall vara konsekvent och inte tillåta andra konfessionella symboler, d.v.s. politiska eller ideologiska. Men, om det skall vara så att skolan bestämmer att inte tilllåta de religiösa eller konfessionella symbolerna, borde den vara konsekvent och inte tillåta att barn, ungdomar, eller lärare bär på sig Che Guevara t-shirt eller andra symboler från andra ideologier. 

Pionjärer på en statlig skolan på Kuba. Vad är skillnad med andra religioner?

Det är viktigt att man inte missar att två saker blandas ihop, konfessionella symboler i skolan och individens rätt att bära en konfessionell symbol. Det finns massor med oklarheter som inte får någon förklaring och bara gagnar extremister. Men, vem skulle stå bakom så mycket förvirring? Det inte så svårt att se en dold agenda som vill få bort all religion från samhället och då det inte kan förverkligas strävar man efter ett “religionsneutralt” samhälle. Vill man förstå vad som menas med ett religionsneutralt samhälle, så skall man först se vad det ett ”sexuellt neutralt samhälle” innebär, eftersom att dessa båda neutraliteter har med varandra att göra.

Vad för slags samhälle vill de sociala ingenjörerna bygga ? Om man följer krucifixdebatten får man en liten föraning om vad som kan komma, ett religionsneutralt samhälle. Det är ännu ingen som har kunnat förklara denna obegripliga tanke och den är lika svårförklarlig som tanken om det könsneutrala samhället. För att kunna förstå hur det religiösa har att göra med det sexuella, måste de som är involverade i den problematiken förstå de starka band som binder samman den religiösa aspekten av människan med det sexuella och det reproduktiva. Att föreställa sig ett religionsneutralt samhälle är orimligt, och om man inte tror det, då är det bara att läsa i media om debatten kring krucifixförbud i Europa. 

Debatten om krucifixförbud och om religiösa symboler i statliga skolor kan ha en positiv sida för katolikerna och de andra kristna samfund som är inblandade. Det är en situation som inbjuder till att komma ut i det offentliga rummet och visa samhället vad de kristna står för och vilka värderingar den kristna religionen har, och inte minst vad krucifixen innebär för de kristna. I ett land som Kuba ville staten ta bort krucifixen och andra religiösa symboler inte bara i det offentliga rummet, utan också från hemmet och även från individen i en inre och yttre dimension, men om dessa symboler har överlevt är det tack vare att de troende istället för att försvara ett krucifix hängande i en statlig skola, alltid visade och levde korsets betydelse och budskap.

Förbönerna från dagens tidning

Förbönerna får en central plats i söndagens liturgi, som man bäst känner till som högmässan. För det mesta skapas förbönerna från ett redan bestämt schema som kan anpassas beroende på den kontext och situation som högmässan firas i. Förbönerna i S:ta Eugenia kyrka idag gjorde ett lyckat försök att närma församlingen till den verklighet som är aktuell i kyrkan, Sverige och världen. Förbönsämnena togs från dagens tidning.

Förböner 110710

German | MySpace Video

Antikatolsk vision av Kuba i svenska media

Hur kan man upptäcka de antikatolska fördomarna här i Sverige? De kommer fram, inte minst i medierna, och har ett sofistikerat ansikte. Den 9 juli i tv-programmet ”Gomorron Sverige” var journalisten och utrikeskommentatorn Eva Elmsäter inbjuden, hon talade om den process som nu äger rum på Kuba och frisläppandet av politiska fångar. Hon fick bland annat frågan om EU-länderna har samma hållning när det gäller Kuba.

Enligt Eva Elmsäter finns det en delad hållning inom EU-länderna när det gäller Kubafrågan. Hon talar om att det finns ”den nordiska falangen” å ena sidan som inkluderar Sverige, Tyskland och andra länder som har högre krav på respekt för mänskliga rättigheter. Å den andra sidan står Spanien som har varit med i förhandlingarna om fångarna men där den katolska kyrkan står bakom. Den spanske utrikesministern har varit på plats för att underlätta förhandlingarna. Spanien vill gärna att Europa ändrar sin ståndpunkt och utvecklar sina ekonomiska förbindelser med Kuba.

Spaniens utrikeminister Miguel Ángel Moratinos hälsa kardinalen Jaime Ortega Alamino.

Vad är det Eva Elmsäter egentligen sade? Även om det är vackert utsmyckat är det inte svårt att se den religiösa konnotationen, vad kan man annars syfta på med ”den nordiska falangen” med Sverige och Tyskland om inte den lutherska världen som står i konfrontation mot Spanien, som lider under den katolska kyrkan. Det budskap som sänds ut här har som syfte att visa att en falang av länder med luthersk bakgrund ställer moraliska krav på den kubanska regeringen medan det katolska Spanien söker ekonomisk vinning.

Det står klart att det första som Elmsäter missar är att Spanien inte längre är Francos Spanien, det är Zapateros Spanien, i vilket den katolska kyrkans roll är en annan än den som hon försiktigtvis vill antyda. I det dagens Spanien är Katolska Kyrkan och regeringen oförsonliga fiender, hur kan man då tro att Katolska Kyrkan ligger bakom den spanske utrikesministerns agerande? Å andra sidan måste vi se att den s.k. ”nordiska falangens” intressen på Kuba inte bara handlar om mänskliga rättigheter, den ekonomiska aspekten väger tungt, inte minst för Sverige. Man kan läsa på den svenska ambassadens i Havanna hemsida att de ekonomiska och handelspolitiska relationerna mellan Kuba och Sverige är begränsade men har potential. Förra året, då Sverige var EU:s ordförandeland fanns ett par svenska företag på plats på mässan (Ericsson och Swedish Mining and Tunnelling Group).

Det är svårt för många att förstå den ledande roll som katolska kyrkan på Kuba har fått på sistone. Det gäller lika mycket den radikala anticastristiska rörelsen och inte minst den traditionella antikatolicismen, vare sig det handlar om den vänsterfärgade i Spanien eller den lutherska som Eva Elmsäter, mycket försiktigt, vill skapa genom talet om den”nordiska falangen”.

Samtal mellan staten och kyrkan på Kuba: samvetsfångarna kommer att friges

Idag kommer en information från biskopsämbetet i Havanna i vilken ges nyheten om att alla politiska fångar och samvetsfångarna från den svarta våren 2003 och som finns kvar kommer att släppas. År 2003 fängslades 75 icke-våld oppositionella och journalister. Det har blivit frukten av ett samtal mellan kyrkan och staten på Kuba. Det är också tack vare medling av den Europeiska Unionen och den spanska regeringen. Vi hoppas att det kommer att vara ett steg för en bättre framtid för Kubas folk.

                Kardinal Ortega tilsammans med kubanska katoliker i Stockholm, oktober 2000

Här nedan kan man läsa en översättning av brevet från Havannas biskopsämbete.

Idag, 7 juli, vid middagstid, mötte kardinalen Jaime Ortega Alamino, ärkebiskop av Havanna, Kubas president Raul Castro. I mötet deltog Spaniens utrikesminister Miguel Angel Moratinos och Kubas utrikesminister Bruno Rodriguez Parrilla. Några timmar tidigare hade kardinalen haft ett arbetsmöte med Moratinos och Rodriguez Parrilla.

Vid detta tillfälle talades om den process som började den 19 maj när Raul Castro mottog ordföranden i Cubas Biskopskonferenser, monsegnor Dionisio Garcia Ibáñez och kardinalen Jaime Ortega. Fram tills nu har samtalen fått som resultat att en fånge frigivits och att 12 andra förflyttats nära sina hemorter.

                    Från demonstration framför riksdags kanseliet, våren 2003

Idag fortsatte processen då kardinal Ortega informerades om att sex fångar kommer att flyttas närmare sina hemorter och att fem andra blir släppta och kommer att kunna resa till Spanien.

                     Demonstration i Sergelstorget, Stockholm, 18 mars 2004

De kubanska myndigheterna informerade också om att de 47 fångar som finns kvar av de 75 som häktades 2003, kommer att befrias och skall kunna resa utomlands. Denna åtgärd kommer att vara avslutad inom en tidsperiod av tre eller fyra månader från idag.

Denna process har tagit hänsyn till vad fångarnas familjer tidigare har rekommenderat till kardinal Ortega.

Orlando Márquez Hidalgo

Havanna 7 juli 2010

Abortfrågan: att öppna förnuftet i en kyrkbänk

Under ett av mina besök på Stadsbiblioteket fick jag se en bok som behandlar abortproblematiken: ”Den svårlösta konflikten,” Veritas förlag, Stockholm 2009. Det är klart att en bok om abort nästa alltid måste handla om en kampglöd för eller emot abort, det är i alla fall vad man tror. Positionerna står fasta och man ägnar sig sällan åt en förnuftig debatt. 

Abortdebatten är idag så polariserad att den därför, för det mesta, inte lämnar utrymme för en rationell debatt, d.v.s. att kunna se detaljerna i problematiken från olika perspektiv. Ett klart exempel som visar hur det kan gå i den här debatten är det XXIV Kvinnomötet i staden Tucuman, Argentina, där det uppstod en våldsam konfrontation mellan deltagare i kvinnomötet och den katolska kyrkan i den staden. Den 10 oktober 2009 marscherade tusentals kvinnor på gatorna och krävde rätt till fri abort och anklagade kyrkan bl.a. för att vara machocentrerad. Kyrkan för sin del svarade med unga män som läste rosenkransen utanför kyrkorna.

Gatorna i Tucuman, Argentina, 2009, kamp mellan troende katoliker och radikala feminister.

En bok som uppenbart handlar om abort har man inte något behov av att läsa, därför att man kan förutsätta innehållet i den. Har den ett kristet innehåll vet man vad det står: att tro på att människan har ett unikt värde, grundad i att människan är skapad till Guds avbild. De kristna stimuleras till att ta moraliska frågor på större allvar på grund av den kommande Guds dom. Att det står i Bibeln att Gud ser och älskar det ofödda människolivet, särskild citeras psalm 139 , Lukas evangeliet kap 1:43 där Maria besöker sin kusin Elizabeth och profeten Jeremia kap 1:4 – 5, där Gud berättar för Jeremia att Han kände honom redan då han var i moderlivet. Eller om författaren är vad man kallar för feminist, som anklagar de kristna för att vara antiabortgrupper som för sin kamp med religiöst nit, t.ex. Eller, att de själva försvarar kvinnors rätt till självbestämmande över sin egen kropp och rätten till fri abort, och även de sexuella och reproduktiva rättigheterna.

Jag såg några kända namn och därför blev jag lite nyfiken att öppna boken och se vad de skrivit. Jag måste säga att jag har blivit mycket överraskad av bokens innehåll. Boken är ett resultat av ett samarbete i vilken man försöker behandla abortfrågan från olika utgångspunkter: filosofi, medicin, litteratur, juridik, psykologi . Personer som medverkar i boken är: Anna Dunér, författare och skribent, Sture Gustafsson, f.d. radioproducent, sakkunning i Statens Medicinska – etiska råd, Kerstin Hedberg Nyqvist, sjuksköterska och lektor vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala Universitet, Glenn Haegerstam, med. dr. Karolinska Institutet, Erwin Bishopsberger teolog och katolsk präst, Margareta Kieffer, teol kand och handledarutbildare i psykoterapi, Gunilla Lindmark, professor emerita i Internationell Kvinno- och Mödrahälsovård vid Akademiska sjukhuset, Anders Piltz, katolsk präst, Tomas Nordlölf, legitimerad psykolog verksam inom psykologkliniken för somatisk vård och rehabilitering vid Karolinska Universitetssjukhuset  och Jan Perselli, fil dr i temat Hälsa och samhälle och som disputerat med en avhandling om fostersynen i svensk rätt. Alla författarna har en kristen grundsyn.

Man ska, enlig min uppfattning, börja med att läsa bokens sjätte kapitel: ”Att se det ofödda barnet” av Kerstin Hedberg. Hon har arbetat med förtidigt födda barn och därför kan man följa henne i hennes berättelse om hur ett förtidigt fött barn följer nästa samma utveckling som om det varit kvar i moderlivet. Detta är en utveckling som har varit föremål för forskning och som har bevisat att fostret utveckla personliga egenskaper redan före födseln.

Den moderna tekniken är för Kerstin Hedberg ett annat sätt att få kunskap om detaljerna om utvecklingsprocessen hos fostret. Ultraljudsundersökning ger både föräldrar och vårdspecialister en bild av fostret, men den garanterar inte till 100 % att fostrets liv respekteras. Även om den bl.a. visar att mellan veckan 8 till 16 i graviditeten utvecklas kroppsdelar och rörelse hos fostret. Fram till vecka 26 har det konstateras att fostrets sinnen utvecklas, det kan känna bland annat smak och doft från det som mamman äter. Hörsel konstateras och fostret kan känna igen vokalerna, tecken på ett fungerande minne.

Fostret visar också att det kan känna smärta. Det finns inte i någon annan del av boken en rörande beskrivning av fostrets egenskaper som i denna. Hedberg förklarar hur fostret tidigare har framställts som inte tillräckligt färdigt för att känna smärta, men forskning har visat att det är tvärtom, fostret känner smärta. Det finns inte en specifik tidpunkt då smärtupplevelser uppstår, men man kan se de olika komponenterna i smärtsinnet som omogna, men inte inaktiva.

Det finns ett mål med fostrets utveckling. Hedberg menar att det genereras en bindning och en anknytning som uttrycker sig på olika sätt. Information samlas hos fostret och används efter födelsen för att skapa en nödvändig relation till sin mamma för att kunna överleva.

Det personliga är ett annat perspektiv som behandlas i boken. Anders Piltz, präst i katolska kyrkan, fokuserar på att den som mest drabbas i en genomförd abort är den som fattar beslut och inte fostret i första hand. Abortens problematik skakar det mest sårbara och intima i människan, och här pekar Piltz på den sexuella dimensionen i människan, som inte diskuteras offentligt för det mesta.  Andra frågor som uppstår tillsammans med abortproblematiken är jämställdheten, misstänksamhet mellan könen och makt över kvinnor. Men Piltz visar också att människosyn är grund till abortfrågan. Det finns två grundsyner, en betraktar människor efter sin funktionalitet och en andra ser människan som ett subjekt med rättigheter. 

Det finns svårigheter i att möta dem som är för abort och inleda ett samtal med dem. Det blir ännu svårare och mer konfliktfyllt om de tillhör den könsbaserade ideologin som har som ideologisk princip att fostret är en del av kvinnan lika mycket som vilken annat organ som helst. Konsekvenser är att man förnekar det individuella i fostret och därav följer att man inte erkänner det som en person. Glenn Haegerstam gör en intressant insats i boken och förklarar varför det inte är ett hållbart argument. Det är så att graviditeten och förlossningen i allra högsta grad berör kvinnas kropp, men inte att fostret är en del av kvinnans kropp, eftersom de inte är samma person. Om man försäkrar att fostret är en del av kvinnas kropp, måste fostret då ha med sig samma egenskaper som kvinnan. Men följande exempel som Haegerstam tar fram visar det motsatsen: En äggcell från en färgad kvinna befruktad med sperma från en färgad man, implanterad hos en vit kvinna utvecklas till ett färgat barn. Det är därför att fostrets utveckling bestämmes utifrån var det växer och utvecklas.

Det är viktigt att se att det som står i bibeln inte är det enda argumentet som finns för att möta abortförespråkarnas argument, utan man måste också ta del av vad vetenskapen har att säga. Det kan vara lite svårt att bemöta argumentet att fostret är en del av kvinnans kropp enbart utifrån bibeln. Svaret är faktiskt att det påståendet varken är logiskt eler vetenskapligt hållbart, som Haegerstam säger. Men, varför är det så? Svaren ligger inte i vinden utan i förnuftet.

Det som är intressant i boken är de nya perspektiv som öppnas för abortdebatten. Bibeln eller rosenkransen är inte tillräckliga argument för att möta abortförespråkarnas krafter. Krafter som har en klar fientlighet mot religion i sin politiska och ideologiska grundsyn. Kyrkan måste våga öppna sina portar och gå över gatan till medborgarhuset och ta initiativ och gå i dialog med samhället. Men då borde kyrkan inte bara bära med sig rosenkransen, utan de argument som behövs för att visa att abort är orationellt och inte vetenskapligt och att abort står emot de värden som inte bara Kyrkan utan det moderna samhället säger sig stå för: ”Rätt till liv och personlig frihet.”

Boken borde läsas av alla i Kyrkan som har med själavård, undervisning och socialarbete att syssla. Läsaren kan fördjupa sig bl.a. i hur tragisk en abort är för dem som är inblandade i den, kvinnorna, männen, familjerna och hela samhället.  Den ökar möjligheten att hjälpa kvinnor som kommer till kyrkan och söker försoning och helande efter att ha gå igenom en abort.

Lars Erik Gardells avskedpredikan

Den 31 januari höll Lars Erik Gardell, komminister i S:t Matteus församling, Stockholms stift, sin avskedspredikan. Lars Erik är en sådan präst som alla älskar på något sätt, han ställer alltid upp när någon behöver hjälp. I församlingen har han arbetat i mer än 30 år. Han bär med sig en stor erfarenhet som präst och en stor kunskap, saker som han inte behåller bara för sig själv utan alltid vill dela med sig av till dem som är intresserade. Jag personligen har av honom fått den vägledning som behövs för att börja den komplexa resan genom den mångfaldiga teologiska världen.

L.E. Gardell

German | MySpace Video

När jag kom till Sverige

Jag råkade gå förbi huset där Caritas låg 1994, Bolindersplan 2 i centrala Stockholm, där många flyktingar som jag fick hjälp: välkomnande till det nya landet på ett mänskligt sätt, en del av sina materiella behov tillgodosedda, juridisk orientering och många andra saker som är svåra, i alla fall i min situation, att glömma. Allt som en flykting kunde få i det huset kunde ändå inte jämföras med de viktigaste skatter som man får när man kommer till Sverige, jag menar alla de människor som förblir ens vänner och den gemenskap som uppstår i den kristna kontexten.

                                               Bolindersplan 2, första balkongen, där fanns Caritas verksamhet 1994

Med tiden blev min situation som många andra kubaners: hotad att utvisas till Kuba, vad det kan innebär kan säkert många föreställa sig. Det var en svår tid för mig, men samtidigt en av de finaste perioderna av mitt liv, jag hade runt omkring mig så många människor som ställde upp till min hjälp med så mycket kärlek. Så småningom fick jag mitt”frihetsbrev,” som jag skulle kalla det permanenta uppehållstillståndet.

Min reflektion sedan många år handlar om friheten, om det finns frihet för den enskilda individen. Ja, kanske finns inte den frihet som vi många gånger föreställer oss av , men på något sätt måste den finnas. Den friheten måste vara beroende av andra människor i lika hög grad som den beror på mig själv.

Jag måste säga att jag ville leva i ett fritt samhället och själv vara fri. Tack vare alla de människor som har hjälpt mig att gå den svåra vägen till friheten är jag en fri människa idag. Det är också mitt ansvar att ställa mig till förfogande för att hjälpa andra som söker sin frihet, alla de som ännu inte är fria.

Detta ansvar har två perspektiv, en är att göra sin röst hörd när de som har makten förtrycker, trakasserar och begår övergrepp mot dem som är underordnade och försvarslösa. Den andra är att vara solidarisk mot dem som jag möter i mitt liv och som strävar efter att vara fria, på samma sätt som de som jag mött har varit solidariska mot mig.

I alla fall, det är viktigt hålla minnet levande och alltid komma ihåg hur det var då i början och hur det kom sig att det blev som det är idag.