Queera arketyper i Bibeln: Interreligiös samtal i en svensk kontext

Stockholms stora synagoga

Queera arketyper är något som primärt relateras till det sekulära livet, men det finns element i religionen som kan tolkas som queera arketyper. Och det var just om det, om de queera arketyperna i religionerna, som en panel skulle samtala under den senaste Prideveckan i Stockholm.

Den 3 augusti ägde denna diskussion rum under rubriken: Är David och Jonathan och Rut och Noemi queera arketyper? Där skulle behandlas hur ofta David och Jonathan (Ur bibelns Samuel 1) och Rut och Noemi (I bibelns Ruts bok) behandlas som queera arketyper, och komma fram till om dessa båda exempel håller för granskning. I panelen deltog Rabbi David Lazar, från stora synagogan i Stockholm, Jenny Dobers, pastor i svenska missionskyrkan, Karin Tillberg, präst i Svenska kyrkan, och Yael Feiler som var panelens moderator. Platsen där panelen möttes var Pride Park (Skogsscenen), Tantolunden, Södermalm. (Mot slutet av artikel kan man lyssna på hela konferensen)

Foton från panelen

Vad som menas med queera arketyper i Torah har att göra med hur man tolkar de bibliska berättelserna, i panelen berörde man hur Bibeln är öppen för att i varje tid erbjuda nya tolkningar. Detta innebär att det finns en öppenhet för den queera tolkningen som ett nytt sätt att läsa Bibeln.

Genusperspektivet behandlades också i samtalet, från panelen sades att det finns vissa bibliska berättelser som alltid återkommer och ett exempel finns i barnbibeln. I den förmedlas alltid historien om den förlorade sonen och det bortsprungna fåret, medan berättelserna som har en kvinna huvudrollen, som t.ex. kvinnan som tappar ett mynt, sällan tas upp. Man skulle lägga in flera kvinnliga förebilder i en kontext där den manliga förebilden oftast tar över. Man skulle skapa en kanon med flera kvinnor i och ha en öppenhet för en tolkning som inte med självklarhet är traditionellt heterosexuell.

Vad det gäller queera arketyper i Nya testamentet finns de inte på samma sätt som i exemplet med David och Jonatan. Men för den så kallade transexuella rörelsen finner i Apostlagärningarna en arketyp i den etiopiska eunucken. Hos David och Jonatan och Rut och Noemi i Gamla testamentet ses i vissa texter en öppning för att tolka dem som en homosexuell relation. I dessa tolkningar finns grunden för att tolka personer i berättelsen som queera arketyperna.

Karin Tillberg, präst i Svenska kyrkan

Från panelen framgick också att att man i varje tid har tolkat och ampassat bibelberättelsernas tolkning till den kontext man lever i. Men det är inte något nytt för hur har bibliska berättelser tolkats och anpassats under historiens gång. Befrielseteologins marxistiska tolkningar och den fundamentalistiska bokstavliga tolkningen är några exempel.

Ordet queer syftar inte endast på homosexualitet, i panelen talade man om de olika andra betydelser som ordet har. Ordet är en adjektiv som användes för att tala om att någon är homosexuell men också för att beskriva att något är udda eller underlig. Queera arketyper behöver inte hänvisa till en homosexuell relation, som i Noemis och Ruts exempel. Den som är queer i den bibliskberättelsen är att den finns inte en som likar den i Bibeln.

Samtalet runt queera arketyper i Torah intressant i det att man lyssna på vilken argumentation stödjer att uppfattningen om queera arketyper i Tora. Men det som saknades var andra uppfattningar i panelen, som kunde bjudas till diskussion och debatt, och på så sätt för en mera generell uppfattning om det problematik.

Här kan man lyssna på hela konferensen:

 

Den fromma Miami: Kristus konungs högtid enligt den gregorianska riten

 

Under de dagar jag befann mig i södra Florida fick jag ett erbjudande att fira söndagsmässan enligt den gregorianska liturgin. Den 28 oktober kom jag till Shrine of Saint Philomena på 1621 S.W. 6th Street, i Miami.

Jag överraskades av att man där firade Kristus konungens högtid, jag trodde att prästen hade gått förbi de söndagar som finns kvar till slutet av det liturgiska året, det datum då man brukar fira festen. Sen fick jag veta att det inte var något fel, men enligt kalendern som följs i den romerska ritens extraordinarie form, som också kallas för gregoriansk eller tridentinsk mässa, firades Kristus konungens högtid den dagen.

Det är inte första gången jag deltar i en gregoriansk mässa, tidigare deltog jag i en gudstjänst ledd av monsignor Cavallin, tidigare domkyrkans domprost. Den gången fick jag inte riktigt grepp om vad den gregorianska mässan är för något. Mässan firades vid Marias altare i den gamla delen av Domkyrkan, jag fick inte något förklaring till vad som hände. Men i Miami var förhållandena annorlunda, jag var bjuden till gudstjänsten av folk som jag känner och som förklarade för mig vad som hände och varför.

Denna församling skulle man väl kalla konservativ, de som tillhör församlingen uppfattar sig själva som konservativa. Det finns saker som jag tycker var positiva, som t.ex. de rigorösa reglerna som i Shrine Sancta Philomena finns vad det gäller sättet att kläda sig för att komma in i kyrkorumet. Redan i ingången möter besökaren en skylt där står förklarat med vilken klädsel det är otillåtet att komma in i kyrkan.

Jag såg många kvinnor och även flickor som bar slöja i kyrkan, det som man kallar mantilla. Jag har vid olika tillfällen sett kvinnor som bär slöja i kyrkan även här i Sverige. Det påminner mig om min gamla mormor när hon, när jag var barn, tog mig med på sina besök i kyrkorna i La Habana Vieja, den gamla delen av Havanna, .

Mässan i Shrine Sancta Philomena slutade med en procession i vilken församlingen bar ut det heliga sakramentet . Processionen gick runt några kvarter, en bit på den kända Calle 8, i de ledendariska kvarteren Little Havana. Folket sjöng med stor iver på latin, engelska och spanska. Man passerade en lokal där det pågick en frikyrklig gudstjänst, deras sånger blandades med våra, och efter några hundra meter  kom vi tillbaka till kyrkan.

Här i Sverige finns idag en etablerad gregoriansk mässa, den firas regelbundet på olika platser i stiftet. Om man går in på stiftets hemsida finner man platser på vilka den gregorianska liturgin firas, de är Eskilstuna, Göteborg, Jonsered, Karlstad, Lund, Stockholm och Växjö.

Religion och presidentvalkampanjen i USA: en intervju med kubansk-amerikanske politikern Eladio José Armesto

                             Eladio José Armesto

Under mitt besök i Miami fick jag d. 29 oktober tillfälle att intervjua den kubansk-amerikanske politikern Eladio José Armesto. Han tillhör det demokratiska partiet och är ordförande i Floridas demokratiska förbund. Jag kunde ställa några frågor till honom: om den roll religionen spelar i presidentvalkampanjen i USA; om anklagelser som riktats mot president Obama att han är muslim eller favoriserar muslimer; om vilket inflytande kristendomen har på valkampanjen och hans åsikt om den Amerikanska Biskopskonferensens ställningstagande i valkampanjen.

Man kan inte förbigå religionens betydelse i USA:s valkampanjer. Eladio José Armesto förklarar varför anklagelserna mot president Obama om att favorisera muslimer eller att han själv är muslim är obefogade. Armesto beskriver hur den Amerikanska Biskopskonferensen pekar på medborgarnas samhälleliga ansvar och hur de kristna ska se till att informera sig och vara aktiva i det offentliga livet och politiken.

Predikan av biskop Anders Arborelius: Allt som vi inte gör i tro är synd, enligt Sankta Teresa av Avila

Predikan av biskop Anders Arborelius om Tron i Sankta Eugenia kyrkan, 12 oktober 2012.

p Rainer Carls SJ talar om bön och apostolat

Trons år startade med en föreläsning om bön i Stockholm. Den 11 oktober på kvällen, bjöd Böneapostolatet in till en kväll med p Rainer Carls SJ som talade på temat Bön och apostolat i Stora salen, S:ta Eugenia kyrka.

”Fader vår”, en av de viktigaste bönerna i kyrkan, analyserades av p Carls och han lyfte fram de viktiga tankar som bönen innehåller. Han talade även om var vi som troende har grunden till vår bön. Hur mycket behandlar de troende Gud som en fixare och ber på ett egocentriskt sätt? Hur kan en människa be och samtidig foga sig efter Guds vilja.

Böneapostolatets historia berördes av p Rainer Carls, en historia som går tillbaka till1820- talet, när rörelsen startade i ett jesuitseminarium i Frankrike. Med tiden påtog sig jesuiterstudenterna uppgiften att be för påvens böneintentioner, något som Böneapostolatet fortfarande gör varje månad.

Det finns också en referens till den nya evangelisationen och traditionen i kyrkan. P Rainer Carls illustrerade bilden av traditionen i kyrkan med Antony de Melos historia om den bundna katten i Indien.

Sankta Birgitta aktuellt för Svenska kyrkan: intervju med pater Örjan Blom

 

Intervju med Örjan Blom, kaplan i Societas Sanctae Birgittae . Han berättar om Societas historia och Birgitta betydelse för kyrkan idag. Örjan talar även om behov att förändrar Svenska kyrkan idag och hur Birgitta kan vara förebilden.

Syster Lilian har inte lämnat världen för att bli nunna

 

Systrarna från Daughter of Mary Mother of Mercy kommer ursprungligen från Nigeria och har arbetat i Sverige sedan några år. Ifeoma Lilian Chibiko är med i den kongregationen, hon är mest känd här i Sverige som syster Lilian. Jag fick ett tillfälle att samtala med henne om sin kongregation, hennes vision av Kyrkan i Nigeria, hennes kallelse och kvinnorna situation i Afrika.

Prästvigningarna i en svensk kontext: det lutherska och det katolska sättet

Pär-Anders Feltenheim på väg till vigningen.

8 september är det datum som valdes för att prästviga Pär-Anders Feltenheim till katolsk präst i den katolska domkyrkan i Stockholm. På samma datum infaller firandet av jungfru Marias födelsedag, som anses vara en lämplig dag för vigningar, och inom katolska kyrkan särskilt för diakon- och prästvigning. Ett exempel på hur kyrkan använder den högtiden för att viga sina diakon- och prästkandidater är biskopen i Stockholms katolska stift, Anders Arborelius.

I det gamla prästseminariet Koinonia.

I den lutherska traditionen, liksom i den katolska, har prästerna som huvuduppgifter att leda gudstjänsterna, vara ansvariga för att förrätta dop och vigsel, och även leda begravningsgudstjänster. Prästerna har också ansvar för undervisning och det pastorala arbetet i församlingen, som konfirmations- och trosundervisning. Man kan också tillägga att prästen bär ansvaret för att besöka de sjuka, och för själavård som i de flesta fall måste hållas under tystnadsplikt. Bland annat detta är vad den lutherska och den katolska kyrkan har gemensamt.

De som vigs till diakoner kan ha gemensamma uppgifter med tanke på det sociala och karitativa arbetet. Men den lutherska och den katolska traditionen skiljer sig vad gäller förhållandet till stiftsbiskopen. Den lutherska traditionen lyfter inte upp den speciella relation som diakonen har till biskopen i den katolska traditionen, som en medhjälpare till biskopen. En av sina viktigaste uppgifter har en diakon, i ett katolskt sammanhang, i liturgin, särskilt i den heliga mässan.

Två unga kvinnor vigda till präst i den lutherska katedralen i Stockholm.

Det är inte bara i vigda diakoners uppgifter som skillnaden ligger mellan den lutherska och den katolska traditionen, utan även i hur man uppfattar prästerna och prästämbetet. Det finns en sakramentalitet bakom prästämbetet i en katolsk kontext, den räknas, tillsammans med äktenskapet, i en grupp sakrament som kallas ”tjänande”. Det finns en annan skillnad i den här frågan och det har att göra med hur man förhåller sig till kvinnor i prästämbetet i de båda kyrkorna. Skillnaderna handlar om att man i den lutherska kontexten är mera öppen för att viga kvinnor till präster och att man i en katolsk kontext utesluter kvinnor från ämbetet. Samma villkor gäller för diakonvigning, katolska kyrkan viger inte kvinnor till diakoner.

Det är klart att prästvigningen är, för både kvinnor och män, en stor dag i livet, den vigda prästen har framför sig stora utmaningar i sitt arbete i kyrkan. Det som finns att tillägga är gratulationer till Pär-Anders Feltenheim och önska honom Guds välsignelse och lycka till.

Jag fick träffa Eva Brunne, biskop av Stockholm, och ställa frågor till henne

Den 4 september fick jag träffa Eva Brunne, biskop av Stockholm.  Några veckor tidigare frågade jag henne om möjligheten att kunna intervjua henne, något som hon bejakade. Under det samtal som uppstod under intervjun behandlade vi olika frågor. Jag valde att fråga henne om hennes ämbete, hur det är att bli vald till biskop, hur hon ser på relationen kyrka – stat och om det karitativa arbetet i hennes stift. Jag frågade hur Svenska kyrkan förhåller sig till invandrarna och deras integration i det svenska samhället och hur man ser på andra kristna samfund och religioner.  Slutligen frågade jag henne vad hon förväntar sig att kunna åstadkomma i sitt arbete som biskop av Stockholm.

Ulla Gudmundson svarar på Christer Sturmarks frågor om homoäktenskap och abortförbud i Vatikanen

Den svenska ambassadören i Vatikanen, Ulla Gudmundson, har gett en intervju till Christer Sturmark som publicerades i magasinet SANS, nr 3,  2012, ett magasin för fri tanke som utges av humanisterna i Sverige. Intervjun publicerades under rubriken ”Het vid den Heliga Stolen” där Gudmundson svarade på frågor om hur Katolska kyrkan förhåller sig till homosexualitet, abort och celibat.  

I en av frågorna berördes påven Benedikt XVI:s person, Gudmundson gav en mycket positiv bild av honom, som en självkritisk person som erkänner när han har haft fel och att han även kan ändra sig, något som hon tror att ingen påve har gjort tidigare. Det betyder för henne en modernisering av katolska kyrkan, trots att hon uppfattar påven som konservativ. För Gudmunsson är påven Benedikt XVI en strukturerad person, som är "en utpräglad akademiker och intellektuell, inte särskilt empatisk, på gott och ont strukturerad och tydlig i sina uppfattningar". Gudmunsson ser att Benedikt XVI har lättare att ställa sig kritisk och skiljer sig från Johannes Paulus II "som appellerade till folks känslor".

Sturmark har också ställt frågor om kvinnosynen i Katolska kyrkan, ett tema där Gudmunsson uttrycker att hon ställer sig kritisk. Hon tror inte att kristendomen i sig är kvinnofientlig, men det  att kyrkan under ”historien modellerats av det sekulära samhället, som ju i många sekler har varit patriarkalt”.

Celibatkravet och samkönade äktenskapet var ett annat ämne som Sturmark berörde med ambassadör Gudmunsson.  Hon förklarade att det finns en reformrörelse, särskilt i USA och Västeuropa där man kräver att celibatkravet skall upphävas, men samtidig ser hon ett syfte med celibatet. Hon anser att samhället ser som provocerande att någon av fri vilja väljer bort sitt sexualliv ”för att kunna ägna denna kraft och uppmärksamhet åt en uppgift”. Hon hänvisade till filmen “Gudar och människor” som ett exempel.  Hon uppfattar att den katolska  grundsynen på sexualiteten vilar i ”att Gud skapade människan till man och kvinnan och att sexualiteten hör hemma i det heterosexuella äktenskapet”. För henne kan denna grundsyn förklaras som ”resterna av en predarwinistisk, aristoteliskt färgad vetenskapssyn”.

Abortförbudet är en annan problematik som Sturmark diskuterade med Gudmunsson. Hon anser det vara "en av de svåraste frågorna" som delar Vatikanen och Sverige. Hon lyfter i sitt  svar fram hur båda grundsynerna i frågan om abortförbudet  kommit till och på vilket sätt de kommer i kollision. För henne är Katolska kyrkan mycket mer radikal när det gäller abort än militärt våld, men påpekar ett undantag då kan abort accepteras, den har att göra med "om den gravida kvinnas hälsa är i fara".

Jag kan rekommendera läsning av intervjun, om ni har möjlighet att få tag på magasinet. Jag kan tipsa om att  SANS finns på Stadsbiblioteket vid Odengatan, Stockholm, på avdelningen för tidningar och tidskrifter i ett av annexen.

Biskop Anders Arborelius: Ungdomarna som växer upp i Sverige idag har verkligen svårt att bli kvar i kyrkan

Söndagen 19 augusti firades Marias himmelsfärd, Assumptio Mariae  i Sankt Jakobs, den Syriskortodoxa katedralen i Södertälje, med en mässa för alla katolska traditioner. Biskop Anders Arborelius var huvudcelebrant, gudstjänsten samlade ett tiotal präster. Biskop Arborelius sade i sitt inledningstal att det var tredje gången Marias upptagning i himlen firades på samma plats, i Sankt Jakobs katedral. Första gången var 2010, då på initiativ att dåvarande kyrkoherden i S:t Ansgars församling, fader Björn Göransson, som sedan länge föreslagit en mässa för katoliker från olika traditioner och riter.

I gudstjänsten märktes det att majoriteten av deltagarna arabisktalande. Prästerna kunde snabbt växla mellan de två språken, svenska – arabiska, så att jag som inte kan mycket arabiska följde gudstjänsten utan några svårigheter. Fader Simon Petrus, den nye kyrkoherden i Sankt Ansgars församling i Södertälje, sammanfattade på arabiska biskopens predikan. Biskop Anders Arborelius uppmärksammade den situation som de orientaliska katolikerna i Sverige lever i med avseende på ungdomarna. Ungdomarna som växer upp i Sverige idag har verkligen svårt att bli kvar i kyrkan och tillhöra Kristus. Biskop Anders anbefallde dessa ungdomar till Marias moderliga beskydd och hjälp, och han  hade lagt märke till att det är många i Södertälje som lider av  att  de unga har försvunnit från Kyrkan. Mot slutet av predikan bad biskop Anders för de kristna i Mellanöstern, han talade om att det är många som idag fruktar den situation som har utvecklat sig i Syrien, han ber till jungfrun Maria för de kristnas beskydd och för alla människor där, och även för fred.

I gudstjänsten avtackades fader Björn Göransson som slutar som kyrkoherde i Sankt Ansgars församling, och hans efterträdare, fader Simon Petrus, välkomnades.

Body World: En kontroversiell utställning i Sverige

Jag läste här om dagen att den kontroversiella utställningen Body Worlds kom till Sverige och skall visas till den 25 november 2012, i Tomtit, Södertälje. Body World visar upp mänskliga organ och kroppar, med det vill man främja kunskapen om "kroppen, anatomi och hälsa". Anatomen Gunther von Hagens leder Body World, han studerade medicin och specialiserade sig i anatomi, i Heidelbergs universitet i Tyskland. Kroppar och kroppsdelar som ingår i utställningen kom genom frivilliga donatorer.

Det finns många som har visat intresse för utställningen men den har också väckt starka känslor. Kritiken går framför allt ut på att utställningen är öppen även för barn. Jag läste i en artikel i Svenska Dagbladet från i juli, Marie Wedins, läkarförbundets ordförande, åsikt. Hon menar att ta barn till utställningen är fel eftersom att barnet inte kan försvara sig mot det som det ser. Men, alla är välkomna till utställning, på hemsidan finns en rekommendation till föräldrar att vara lyhörda för barnets upplevelser, därför att barnet inte tar in att det är riktiga kroppar som de tittar på. Barn under 12 år kan se utställningen tillsammans med vuxna.

             Pater Erwin Bischofberger s.j.

Att man visar döda kroppar väcker många tankar, inte minst hur t.ex. Katolska kyrkan ser på kroppen. Jag fick kontakta pater Erwin Bischofberger och ställde några frågor till honom som hade att göra med kroppen och hur man från ett katolskt perspektiv ser på den frågan. Här kan man läsa frågorna som jag ställde och svaren som jag fick:

German Diaz: Hur ser Katolska kyrkan på människors kroppar?

Pater Erwin Bischofberger sj: -  Positivt. Den helige Paulus brev är fulla av positiva hänvisningar till människans kropp, till och med att kroppen är den Helige Andes tempel. De vackraste delarna kan man läsa om i 1 Kor. kap. 12.

GD: Hur ser Katolska kyrkan på människors döda kroppar?

EB: -  De har inget värde i sig men e speglar fortfarande den levande kroppens integritet. Det gör att man måste behandla avlidna människors döda kroppar med respekt.

GD: I trosbekännelsen säger vi att vi förväntar "de dödas uppståndelse", vilken är kyrkans lära om detta?

EB: -  I döden skiljer sig själen från kroppen. Själen eller jaget eller människans identitet ingår en ny kroppslig förening, det vill säga "in-formerar" en ny form av kropp. Kyrkan lär att människans individualitet består även bortom döden, ja där kommer varje människas individualitet till sin ursprungligen avsedda fulländning genom att Gud blir allt i alla.

Idag begravdes p Lars Rooth i Uppsala

 Pater Lars Rooth på hans 85 års firande, 10 september 2006

Idag, 22 auguti, begravdes pater Lars Rooth i Uppsala, han dog den 21 juli i en ålder av 90 år efter en lång tids sjukdom. Jag kände honom själv och uppskattade mycket att samtala med honom, framför allt för att han berättade mycket om hur det såg ut i den katolska kyrkan före min tid i Sverige. Det var alltid fascinerande att lyssna på honom och upptäcka att han talade som en kommunikatör och som en mediaman från vilken jag kunde lära mig mycket. 

I Sankt Lars kyrka i Uppsala samlades många gäster till pater Lars Rooths begravningsgudstjänst. Biskop Anders Arborelius var huvudcelebrant i mässan, ett 20-tal präster var närvarande i gudstjänsten. I predikan, som hölls av pater Philip Geister, beskrevs en viktig aspekt i pater Rooths liv: hans djupa andlighet. Redan som ung man var pater Rooth rörd av Gud genom naturen, som kom honom att fundera på om det inte fanns en personlig Gud bakom denna vackra skapelse.

Bilder från pater Rooths begravning

Från S:t Eriks Katolska skola till ateist: Intervju med Patrik Lindenfors

 

Patrick Lindenfors

Jag har haft Patrik Lindenfors. som kontakt på Facebook sedan länge och med honom har jag haft många intressanta samtal om tro, etik, moral och livsåskådningsfrågor. Det faktum att han är ateist har gjort mig uppmärksam och en del av hans synpunkter har givit mig, som troende, en del att tänka igenom. Det jag mest funderat över har att göra med den process som får någon att bli ateist. I den religiösa kontexten hör man många gånger talas om ateister som blir religiösa, men om utvecklingen i motsatt riktning hör man ganska lite. Min nyfikenhet har fått mig att intervjua Patrik Lindenfors. Intervjun ägde rum för några dagar sedan och resultatet kan ni läsa här nedan.

German Diaz: Hur förklarar du vad ateism är?

Patrik Lindenfors: Ateism är att inte tro på någon gud. (Ateism är alltså ingen tro, utan själva frånvaron av tro.)

GD: Hur har din väg till ateismen sett ut? Kan du berätta lite om din bakgrund? Fanns det någon religiös tro i din familj och hur såg den utveckling u som ledde fram till din ateistiska uppfattning?

PL: Min familj är ljumt kristen på ett väldigt svenskt sätt. Men eftersom den grundskola jag skulle gått på var utsatt för ett pedagogiskt experiment (fri uppfostran) så satte min mamma mig i S:t Eriks Katolska skola, en klosterskola med nunnor som lärare. Jag har därför en gediget katolsk grundskoleutbildning och var därmed troende som barn och tonåring.

När jag slutade på skolan drev jag ifrån kristendomen en del och tänkte inte så mycket på saken förrän jag flyttade till Indien. Där träffade jag på Hinduism, Buddhism och Jainism och blev helt trollbunden. De indiska religionerna var något helt annat än vad mina nunnor berättat för mig ("Avgudadyrkan!"). Indiska religioner hade svar på frågor som jag inte ens tänkt på att de går att ställa. Var finns själar innan man föds? Det är faktiskt en lika intressant fråga som var man tar vägen när man dör. Kristendomen har inte ens frågan! Varför finns det ondska och lidande i världen? Inom kristendomen har man problem med det här (teodicéproblemet) eftersom den kristne Guden är allsmäktig och god. Så är det inte inom Hinduismen där det finns både onda och goda gudar.

De indiska religionerna är på en del sätt helt överlägsna den kristna traditionen - det är därför Dalai Lama blivit inbjuden att tala på en neurovetenskaplig konferens, men inte påven. Samtidigt är de indiska religionerna så uppenbart falska, för inte finns det där myllret av gudar på riktigt. Men jämförelsen var nu gjord och jag började förlora min kristna tro.

Min tro försvann helt den dagen jag skulle förklara skillnaden mellan protestantism och katolicism för en jainist. Jainister är strikta vegetarianer, och när jag förklarade att katoliker menar att man faktiskt äter Jesus kött och dricker hans blod vid nattvarden så såg han på mig - med avsmak. Han kunde inte hjälpa sin min. Det fick de sista fjällen att falla från mina ögon. Vad var det för konstig tro jag växt upp i egentligen? Äta sin Gud?

Aktiv ateist blev jag efter att ha debatterat skapelsen med kreationister på internet. Efter några gånger när jag upptäckt att de faktiskt ljög för att försvara sin tro började jag se hur mycket blind tro kan ställa till med. Det är inte bara kreationism. Katolska kyrkan säger till exempel att homosexuella inte ska få leva ut sin kärlek, trots att den kärleken är privat och inte drabbar någon annan. Katolska kyrkan är emot kondomer trots den nytta dessa gör för fattiga människor när de vill hålla ner sin familjestorlek och skydda sig från sjukdomar. Katolska kyrkan är emot stamcellsforskning trots att det finns så många sjukdomar som förmodligen kommer att kunna botas genom den forskningen. Allt det här ter sig väldigt empatilöst. En bra etik för mig är en sådan etik som minskar lidandet i världen. Kyrkans etik verkar mest gå ut på att följa regler som kyrkan slagit fast, utan tanke på konsekvenserna för de människor som drabbas av dem.

GD: Hur ser din vardagsateism ut? Finns det något som hjälper dig att reflektera eller växa i din livsåskådning? Är det något du läser, någon handling du utför eller reflektion du går in i?

PL: Eftersom ateism bara är avsaknad av tro så är det ingen speciell handling som åtföljer detta. Det är bara något jag låter bli. Däremot är jag väldigt intresserad av olika religioner, så jag läser många böcker om detta. Min nästa bok på läslistan handlar till exempel om hur man bedömer riktigheten i den historiska informationen som finns i Nya Testamentet. En del är ju myter (Johannes uppenbarelse), annat är bara påhittat (att man behövde återvända till sin härkomstort vid folkräkningar på det sätt som Josef och Maria sägs ha behövt göra), men vissa saker är historiskt korrekta (Pontius Pilatus existens). Vad är vad? Och hur vet man det? Boken är skriven av en av världens mest framstående bibelforskare. Sådant gillar jag att läsa, trots att jag är ateist.

GD: Kan man grunda sina värderingar i en ateistisk åskådning och hur går det till? Kan du ge några exempel?

PL: Nej, man kan inte grunda sin livsåskådning på ateism allena. Det är ungefär som att försöka idrotta genom att inte spela fotboll. Man måste hitta något annat att hänga upp sina värderingar på. För mig har min ateism lett fram till insikten att vi människor bara har varandra att lita till. Så vi måste grunda våra värderingar på allmänmänskliga överväganden. Därför är jag aktiv i Humanisterna. Förutom att vi bråkar när religionen klampar in i politiken (som nog är det som syns mest) försöker vi även framhålla sekulärhumanistiska värderingar. FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna är en utgångspunkt vi ofta använder. Den är inte perfekt, men en bra början för diskussioner. För mig handlar etik om diskussioner och överväganden, det är inget vi får från ovan. Etik är inte en gång för alla låst utan något som förändras. Allas vår gemensamma uppgift är att se till att den förändras till det bättre.

GD: Hur ser du, som ateist, på religionernas framtid?

PL: Jag tror att religioner uppfyller många skilda behov för många olika människor, så vi kommer aldrig att bli av med dem. En del tycker deras religion är viktigt för deras värderingar, andra tycker deras religion är viktig för att förklara världen. Ytterligare andra ser det sociala sammanhanget som centralt, eller andliga upplevelser, eller ritualer, mystiken, de vackra lokalerna, trösten, myterna, ja vad som helst. Alla dessa fenomen finns att tillgå även utanför religionerna, men religioner har onekligen lyckats åstadkomma en ganska aptitlig helhetslösning. Inget för mig, men jag förstår varför andra kan välja att höra dit. Så jag tror att religioner kommer att åtfölja människor länge än. Däremot tror jag de kommer att bli mer och mer en privatsak. Allt eftersom vi möter fler religioner än kristendomen kommer det att bli omöjligt för kristendomen att hålla fast vid den privilegierade position den har idag. Så fler religioner i samhället, men mer privat religiositet, det är min förutsägelse. Sen hoppas jag på att fler och fler kommer att se igenom tron på det övernaturliga och lämna religionen helt bakom sig. Men det är mer en förhoppning än något jag tror kommer att hända.

Vår fru av Karmels firande i den spansktalande katolska missionen i Stockholm

Fader Christian, spansktalande missionens rektor.
Den spansktalande katolska missionen öppnade sina lokaler igår, den 16 juli , för att fira Vår Fru av Karmel med en högmässa. Den högtidliga gudstjänsten samlade ett 50-tal personer i ett ganska trångt utrymme. Men gemenskap, tradition och tro övervann den rumsliga bristen. För de chilenska katolikerna är detta en viktig dag eftersom Vår Fru av Karmel är Chiles skyddshelgon. Chile är ett land som är väl representerat bland katolikerna i Sverige.

Efter mässan fanns en inbjudan till alla deltagare att stanna och ha en liten samvaron. Det underströk den glädje som sådana religiösa högtider ger upphov till i de amerikanska länderna. De kulturella betingelserna markerar både gudstjänsten och samvaron. Här lyfts fram en fråga: vad ligger gränsen mellan det som är kulturellt och det som är  religiöst?

Det finns ett starkt band mellan den spansktalande missionen och karmelitorden, som  startade venerationen av Vår Fru av Karmel. Tre karmelitsystrar från Mexiko och en från Peru stödjer det karitativa och pastorala arbetet bland de spansktalande katolikerna.

En katolsk vallfärd till Birka i S:t Ansgars spår

 

S:t Benedictus-kretsen arrangerade årets vallfärd runt Sankt Ansgars Birka idag 11 juli. Tjugotvå personer samlades först vid Ansgars kors på Birka för att därifrån starta en pilgrimsvandring cirka 1,3 km till sankt Ansgarskapellet. I kapellet firades den heliga eukaristin, den leddes av två präster, fader Ingvar Fogelkvist var huvudcelebrant och fader Franz Schneider koncelebrant.

Fader Ingvar Fogelkvist predikade om betydelsen av Ansgars ankomst till Birka för folken i Svealand. Den händelsen förändrade historien förvandlade Birka från en vikingarnas handelsplats till den första etablerade kristna församlingen i historien i de trakterna. Det var början till den kristna civilisationen som började ta över den barbariska.

En annan sak som fader Ingvar Fogelkvist pekade på var den helige Benedictus av Nursia betydelse för Europa. Benedictus är Europas skyddshelgon och har en enorm betydelse för den europeiska civilisationens utveckling. Fader Fogelkvist påpekade att det idag finns en fara i att man glömmer det kristna arvet i Europa, som kan leda till att Europa kan  förloras in identitet.

Trots att det var en liten skara pilgrimer speglade den det svenska stiftets mångfald i miniatyr. Många nationaliteter var representerade. I Sverige speglas den globala katolska kyrkan genom att det finns katoliker från världens nästa alla hörn. Tänker man idag på katolicismen i Sverige måste man räkna med att den mest är en utländsk påverkan. Ja, kan man säga, på samma sätt som på Ansgars tid.

På vägen tillbaka, och för att avsluta vallfärden, kunde en del av pilgrimerna dela några stunder tillsammans. Vi satt vid ett bord i en liten trädgård alldeles vid Adelsö kyrka, och där ordnades en fin picknick. Det var en möjlighet för att kunna dela våra erfarenheter från vallfärden.

p Rainer Carls: Jesus, dina liknelser stämmer inte

Förra söndagen, 17 juni 2012, var jag på Högmässan i S.ta Eugenia kyrka, pater Rainer Carls S.J. celebrerade och predikade. Evangelieläsningen var denna dag hämtad från Markusevangeliet 4: 26-34, liknelsen om den växande sådden. Pater Carls ställde i sin predikan relevanta frågor, som t.ex. hur vi ska förstå de liknelser Jesus berättar: stämmer inte Jesu liknelser?

Katolska kyrkan och Nationaldagen i Sverige

Idag, 6 juni, firades Nationaldagen även i kyrkan, en särskild gudstjänst ägde rum i Sankta Eugenia kyrkan kl 9:30, pater Erwin Bischofberger var celebrant. Han höll ett kort tal vid inledningen av gudstjänsten som var bra att lyssna till. Pater Bischofberger talade om de tre medborgarskap som varje katolik har. Det första har att göra med vår tillhörighet till kyrkan, Katolska kyrkan, det andra är det som gör oss till medborgare i en stat, idet land vi lever i, och det tredje, det som gör oss till medborgare i Guds rike. De andra medborgarskapen är tillfälliga och förbereder oss för medborgarskapet i himlen.

Pater Bishopsberger uppmanade till bön för det land vi lever i, Sverige. Ett land som för några katoliker är det gamla hemlandet och för andra det nya. Och i det här landet lever vi och utvecklas som katoliker utan att drabbas av förtryck eller förföljelse. Som pater Bischofberger påpekade, det finns länder där denna utveckling inte är möjlig och där de kristna lever under svåra förhållanden, även riskerar sina liv när de utövar sin tron.

I den Katolska domkyrkan i Stockholm firades en gudstjänst, kl 11:00, med anledning till Nationaldagen. Efter det öppnades kyrksalens portar för att bjuda på en lite mottagning där man sjöng den svenska nationalsången. Där upprepades samma budskap, att be för det land som vi som katoliker lever i.

Benedictus XVI och marxismen på Kuba

 

                Foto: Radio Nuevitas

Benedictus XVI hade ett mycket kontroversiellt svar till journalisterna i Mexiko några timmar innan han landade på Kuba. Många uppfattade hans svar som en direkt referens till Kuba. Han sade att: ”Det är i dag uppenbart att marxistisk ideologi, såsom den utformats, inte längre svarar mot verkligheten.” Kubanska regeringens svar till Benedictus liknade inte det traditionella i sådana fall. Den kubanska utrikesministern talade alltför vänligt om Benedictus.

Vad sade egentligen Benedictus XVI i sitt uttalande?  Benedictus uttryckte inte i första hand ett politiskt budskap, trots att svaren till journalisterna tolkades som politiska. Han konstaterade hur marxismen förhåller sig till vår värld idag.

För att kunna förstå vad Benedictus XVI ville uttrycka borde man göra en distinktion i svaret.  När Benedictus talar om ”den marxistiska ideologin” och ”så som den har utformats” kan man förstå detta som en enda sak. Men, det finns två mönster här i det Benedictus menar ”marxistisk ideologi” och i ”så som den har utformats”. I den första, ”den marxistiska ideologin” talar Benedictus om essensen i den marxistiska ideologin. Den andra, som talar om hur den ideologin ”har utformas”, blir ett svar på hur dåtidens problematik bemästrats i olika samhällen.

Benedictus XVIs uttalande talade mycket om den situation som den kubanska regimen har: Det ideologiska tomrummet som den kommunistiska processen befinner sig i. När det påvliga flygplanen landade på Santiago de Cuba upplevdes av många som om Benedictus XVI skulle komma för att ta något eget i besittning. Man undrade om det inte var en kommunistisk stat  man såg. Många förställde sig att Benedictus, tillsammans med biskopskonferensen på Kuba, skulle ta över Departamento de Orientación Revolucionaria, den ideologiska avdelningen för Kubas kommunister.

Det kommunistiska systemet är inte sig likt  längre. Förändring kan upptäckas t.ex. i språket som den kubanska regering använder i svaret till Benedictus påstående om marxismen. I det svaret utelämnades den revolutionära retorik som många gånger använts för att angripa Katolska kyrkan. I den fokuserar man på religionsfrågan på Kuba som en klasskamp.  Men märkligt är att den retoriken lever kvar i Sveriges, exempel på det är en artikel som den svenska ambassadören i Vatikanen, Ulla Gudmundson, har skrivit om Benedictus XVI:s besök till Kuba: Guds man i Havanna – påven på Kuba.

Hon beskrev spänningarna mellan kommunisterna och kyrkan på följande sätt: att “landets vita över och medelklass var de samhällsskikt som bar upp katolicismen”. Att “Katolska kyrkan associeras med kontrarrevolutionära krafter” och att det bidragit kraftigt till att misskreditera katolska kyrkan inför kommunisterna. Associeringen med ”’kontrarevolutionära krafter’ bidrog naturligtvis kraftigt till att misskreditera den katolska kyrkan i Castroregimens ögon”. Hon använder som källa en av Kubas Vatikanambassadörer för att bekräfta den bilden av kyrkan på Kuba. Artikel publicerades i tidskriften Signum 3/2012 och i Utrikesdepartamentets hemsida .

Ulla Gudmundsons sätt att formulera sig kan diskuteras, framför allt när historien talar om att de flesta präster, biskopar och nunnor utvisades från Kuba med tvång. Också, påståendet om att det som bar den Katolska kyrkan på Kuba var överklassen håller inte. Det fanns ledande präster som inte tillhörde de högre sociala klasserna, många kommer från bonde- och arbetarklass. Agustin Roman, Miamis hjälpbiskop, och Eduardo Boza Masvidal är klara exempel.

Det kommunistiska systemet finns idag inte på Kuba i sin klassiska form, men  kan fortfarande omforma en del av det kubanska samhället. Men då, kan man väl fråga sig vad har Benedictus XVI:s besök till Kuba och hans ord om marxismen för betydelse?
Kuba är inte det enda land som upplever stark förändring och vars marxistiska system ändå överlever. Kina är ett exempel, landet har infört marknadsekonomi trots att de statliga totalitära strukturerna lever kvar.

För att kunna förstå Benedictus XVI:s agenda på Kuba och varför han talade på detta sätt om marxismen bör man se på vilken roll religionen spelar på Kuba. Man kan dra en parallell med det som händer i dagens Ryssland, där religionen har utformat samhället på samma sätt som marxismen gjorde under Sovjettiden. Regimen behöver en ideologin som kan samla folket, marxismen, så som utformades när Fidel Castro tog över makten, svarar inte mot regimens behov, inte heller samhällets.

Det som kan hända eller möjligen har hänt är att den kubanska regimen vill förändra sig för att kunna behålla sin ställning. Det är möjligt att båda systemen, det kinesiska och det ryska ,kan införas. För Katolska kyrkan blir det inte något nytt och det verkar som om Kyrkan och staten på Kuba kan vara nära den situation som Katolska kyrkan hade under Franco i Spanien. Kyrkan kommer att spela en avgörande roll i förändringen av det kubanska samhället, när marxismen, så som den har utformats, inte svarar mot det kubanska samhällets verklighet.

Hur sekulariserade är vi?: Interreligiös samtal i sta Eugenia församling

Sekulariseringen var ett tema för en serie föreläsningen i sankta Eugenia församlingen under våren, serie som avslutade med en kväll som samlade företrädare för olika religioner: Hur sekulariserade är vi? Att tro i en sekulariserad värld. I panel deltog: Dominic Triest, jesuit pater i sankta Eugenia kyrkan; Anwahr Ahrahb kanslichef för ”Svenska muslimer för fred och rättvisa”; Birgitta Winberg, präst i Svenska kyrkan, verksam i Centrum för religionsdialog; Mukunda, från Harikristna rörelse i Sverige. Panelens moderator var Katrin Laine.

Frågorna som panel debatterade rörde hur var och en uppfattade sekularisering från sina respektive religioner. Hur uppfattade dem mötet mellan religionen och sekulära samhälle. Publiken deltog med sina frågor och synpunkter.

Jag kunde stanna bara den första delen av aktiviteten, fick en bra bild av hur sekularisering uppfattas från religionens sida. Men det känds som om det skulle fattas något i panelen. Jag tror att en företrädare för sekularisering skulle ge en mera klart bild av hur är vi sekulariserade. Risken är att om alla kommer överens någorlunda bra om samma fråga, så får man en bild av sig själv. Mera kontrast och ifrågasättande till religionens egen bild skulle inte vara dålig.

Bioetik i Domkyrkan: frågor om abortlagstiftning och stamcellsforskning

Den 29 mars 2012 hölls i den katolska domkyrkan i Stockholm en föreläsning av mons Jacques Suaudeau, från Pontifica Academia Pro Vita. Föreläsningen hade som titel ”Bioetik och livet”.

Efter föreläsningen kunde publiken ställa frågor till monsignor Jacques Suaudeau. Några av frågorna handlade om abortlagstiftning och stamcellsforskning.

Ekumenik, enhet och sakrament

Man kan undra hur synen på sakramenten i de olika trossamfunden förhåller sig till dialogen om Kyrkans enhet. Karin Wiborn, missionsföreståndare i Svenska Baptistsamfundet och generalsekreterare för Sveriges Kristna Råd, höll en föreläsning om ekumenikens situation, den 23 januari 2012, i Sankta Eugenia katolska kyrka, under böneveckan för kristen enhet.

Föreläsningen Karin Wiborn

I den baptistiska traditionen har man betraktat dopet som exklusivt för vuxna, men Karin Wiborn har en annan sätt att se på det. Hon anser att även barn skall få döpas. Karins uppfattning om dopet överensstämmer med katolsk och ortodox syn, och även den lutherska. I de traditionerna låter man döpa sina barn.

Dopet är ett sakrament som erkänns av nästa alla kyrkosamfund som ett sakrament. För mer än 10 år sedan hölls ett annat anförande om den ekumeniska situationen i Sverige, där talades också om förhållandet mellan sakramenten och de kristnas enhet. Franciskanpater Henrik Roelvink höll en föreläsning år 1998 vid Uppsala Universitet, då han blev teologie hedersdoktor, som sedan blev boken “Katolsk ekumenik i Sverige. Utveckling och uppgifter.” Artos bokförlag, Skellefteå 1999.

Dopet har följande egenskaper, enligt Roelvink,  detta sakrament är grunden för kyrkans liv och det är inriktat på enheten. I det sakramentet finns grunden för att många kyrkor kan erkänna varandras dop.

Det finns andra sakrament som inte överstämmer med baptisternas sakramentssyn. Roelvink nämnde bland andra eukaristin, eller nattvarden, där finns mindre oenighet med reformert syn och med olika frikyrkor. Frågan om eukaristin togs inte upp i Karin Wiborns föreläsning.

Biskop Anders Arborelius i oljevigningsmässan: “… det är nästa oundviklig att man bli lite känslosam”

Igår 3 april firades Oljevigningsmässan i den katolska domkyrkan i Stockholm, den gudstjänsten brukar man fira på skärtorsdag men i år flyttades den till tisdag i stilla veckan.

I gudstjänsten samlas alla präster från stiftet runt biskopen, i Sverige är det inte alla präster som kan deltaga på grund av de långa avstånden till domkyrkan i Stockholm, men prästerna brukar vara ganska många.

I gudstjänsten inviger biskopen de oljor som senare används till olika sakrament som t.ex. dop, de sjuka smörjelse och präst- och biskopsvigning.

I år hade biskop Anders Arborelius en känslosam predikan som hade att göra bl.a. med vad det innebär att vara präst och betydelsen av prästgemenskap. Han talade då om den situation som han och prästerna upplever i stiftet, många bor långt ifrån varandra men denna dag kunde de vara tillsammans. Biskopen betraktar det som underbart, trots att han själv inser att många kan uppfatta honom som känslosam, menar han att på en sådan dag kan man bli lite känslosam.

Biskop Anders Arborelius gladde sig också över att han som biskop såg så många underbara präster framför sig i kyrkan.

Äktenskapet, vad är det?

Samtal med fader Mats Furemalm om äktenskapet. Han berättar om grunden till äktenskapet och hur det kyrkliga äktenskapet förhåller sig till det civila äktenskapet, även om den särskilda situation som finns i Sverige där det kyrkliga äktenskapet får rättsliga konsekvenser.

Med askonsdagen inleds fastetiden

Med askonsdagen inleds fastetiden, i en särskild liturgi delas askan till de troende i form av ett kors som läggs på pannan. Symbolen i askan syftar på vårt jordiska liv som är på väg till sin fullbordan i himmelen hos Gud. Något som man alltid minns från askonsdagen är de ord som prästen uttalar när han delar ut askan på de troendes panna: omvänd dig och tro på evangeliet, eller av jord är du kommen och jord skall du åter vara.

Askonsdagens predikan, pater Christoph Hermann sj, sta Eugenia församling

Biskop Anders Arborelius, har från sin sjukbädd sänt ett fastebrev till alla katoliker i Sverige. Han fokuserar på vården i landet och talar om att många gånger är man van att höra om vanvård, han vill visa att det finns mycket gott att möta också. Biskop Anders talar även om den situation som Sverige och Europa kommer att möta i framtiden när de äldre pensionärerna blir en ökande del av befolkningen. Därför kommer framtiden att betyda stora uppoffringar från de andra. Läs brevet här: http://www.katolskakyrkan.se/1/1.0.1.0/2/Herdabrev%20fastetiden%202012.pdf

Fastetiden leder, genom sina fyrtio dagar, till det som är centrum i Kyrkans liv, påsken. Där firar hela katolska kyrkan Jesu korsfästelse, lidande, död och ärorika uppståndelse.