Förnyelse av det katolska äktenskapslöftet

Den 16 november firades en mässa förenad med förnyelse av äktenskapslöftet i S:ta Eugenia katolska kyrka. Ett trettiotal gifta par deltog i en högtidlig mässa ledd av biskop Anders Arborelius, och koncelebrerad av pater Klaus Dietz och Fredrik Emanuelsson. Förnyelse av äktenskapslöftet har funnits i en annan variant, där katolska gifta par väljer en lördag och samlas för katekes, mässa och slutar med kvällssamvaro.

I Sverige har det kyrkliga äktenskapet en speciell ställning eftersom det kyrkliga äktenskapet är ett sakrament och samtidigt har rättslig verkan. Det civila äktenskapet i Sverige är öppet för samkönade par och tillåter även skilsmässa, något som kan strida mot det kyrkliga äktenskapet. I de flesta länder är det kyrkliga äktenskapet och det civila äktenskapet skilda från varandra och det kyrkliga äktenskapet har ingen rättslig verkan.

 

Biskop Anders predikan

I den kyrkliga kontexten talar man om att äktenskapet är i kris, det är många katoliker som idag har gått genom en skilsmässoprocess. Det finns de som har valt att gifta sig om och enligt kyrkan betyder det att leva i synd.

Det är ett bra initiativ att sätta fokus på äktenskapet. Här i Sverige borde Kyrkan ge ett större utrymme för äktenskapet, tanken på att gifta par träffas kring en särskild gudstjänst borde dyka upp oftare. I det kyrkliga livet borde äktenskapet, de gifta paren, få en mera central roll.

Världsungdomsdagen i Madrid: mellan agnostiker som inte tröttnar på påven och en vansinnig transvestit

Världsungdomsdagen i Madrid, 11 – 15 augusti, gav mycket att tala om i media, nästan alla tidningar i världen hade sina ögon vända mot den spanska huvudstaden, Madrid. Spanska tidningar var inte något undantag, de fick följa många av det stora mötets detaljer. Överraskande var artikel från förra årets Nobelpristagare i litteratur, Mario Vargas Llosa, som publicerades i tidningen ”El País”, en vänsterinriktad spansk tidning. Vargas Llosa beskriver från sin position som agnostiker och intellektuell liberal den religiösa händelsen i Madrid och ger lite överraskande uppfattningar.

            Mario Vargas Llosa, Aula Magna, Stockholms universitet, maj 2006.

I artikeln, som fått titeln ”Fiestas y Cruzadas” och som på svenska skulle betyda Fester och korståg, fångar  Vargas Llosas  egen upplevelse av Världsungdomsdagen i Madrid och mötet med påven Benedikt XVI. Det finns för Vargas Llosa två sätt att se på den stora händelsen, för det första, som ”El País” beskriver händelsen, den största samlingen av katoliker i Spaniens historia; det andra en vederläggning av förutsägelser om att katolicismen skulle vara på tillbakagång i dagens samhälle, och att Kristi kyrka, ledd av Petrus, trots alla svårigheter och motgångar bevarar sin kraft och vigör.

Benedikt XVI har en särskild betydelse för Vargas Llosa, för honom är den nuvarande påven en av de mest kultiverade och intelligenta påvar som har funnits i Kyrkan på länge, en mycket märklig påve som gör att Vargas Llosa själv, som är en övertygad agnostiker, inte tröttnar på Benedikts encyklikor och böcker.

Varga Llosas överraskar när han som agnostiker skriver i en annan del av artikeln om spänningar mellan kultur och religion. För honom har inte kultur ersatt religionen och det kommer inte heller att ske, men om det skulle ske, blir det för några minoriteter. För de flesta människor, forsätter Vargas Llosa, finner endast svaret eller tror att de finner det i något som han kallar för högre ordning. Den högre ordningen ger människorna mening och fred i deras existens. Det är, understryker Vargas Llosas, genom en transcendens som varken filosofi, litteratur eller vetenskap har kunnat förklara på ett rationellt sätt.

För Vargas Llosa skall den vanliga människan aldrig tolerera förintelse av tron och hoppet om en existens bortom döden, och Vargas Llosa verkar var övertygad om att så länge religionen inte tar över den politiska makten och även förhåller sig oberoende till varandra, då är religionen inte bara laglig utan även nödvändig i ett demokratiskt samhälle.

En transvestit kräver att ungdomar skall försvinna till Afrika, karmelitsystrarna från Stockholm vittnen till händelsen. Foto “El País”

Världsungdomsdagen utvärderas av Vargas Llosa som ett lugnt och glatt stormöte med en trevlig samvaro. En stämning som inte bröts av de demonstrationer mot Världsungdomsdagen i vilka var inblandade anarkister, ateister och olydiga katoliker.  Vargas Llosa räknar också  dit de bärsärkar som kastade kondomer till bedjande flickor. ”El País” publicerade en bild i vilken  man såg några av karmelitsystrarna från spanska katolska missionen i Stockholm, de bar fromma bilder i händerna och betraktade hur en transvestit anföll en grupp ungdomar medan de bad rosenskransen. Enligt ett av systrarnas vittnesmål skrek transvestiten till ungdomarna att Spanien är sekulärt och att det aldrig mer kommer att vara religiöst och att det var bättre att ungdomarna åkte till Afrika där de fattiga finns.

Katolska identiteten i Sverige: språk, konvertit och invandrare

Den katolska identiteten är ett viktigt ämne för katolikerna i Sverige eftersom majoriteten av katolikerna inte har svenskt etniskt ursprung. En skrift som rör den problematiken heter ”Enhet i mångfald”, en samling av sex herdabrev under samma rubrik, skrivna av den nuvarande katolske biskopen, Anders Arborelius, inför stiftsjubileet. Boken gavs ut av bokförlaget Veritas 2004.

Katolska kyrkan i Sverige är en ”integrationsverkstad” enligt biskop Anders Arborelius, som skriver att Kyrkan i Sverige har något att ge ut till samhället: De erfarenheter, som människor av olika nationaliteter i våra församlingar har gjort av att leva och verka tillsammans, skulle kunna bli fruktbara för hela samhället. (herdabrevet ”Kyrkans samhällsansvar”, sidan 23) Katolska kyrkan är det paradigm som Sverige behöver som är grundat i gemensamma värden (sidan 24).

Men, påverkan från andra sidan kyrkogrinden känns i de katolska församlingarna i Sverige. Biskop Anders ställer sig ett antal frågor om individualisering. Han talar om att det har kommit signaler som talar om nyinflyttade och nykonverterade som lider av att hamna utanför grupperna. Biskopen ställer sig två frågor: Känner man sig välkommen i våra församlingar? Är kyrkkaffet bara ett tillfälle att möta landsmän eller likasinnade? (herdabrevet: ”Delaktighet och medansvar” sidan 31)

En av de viktigaste uppmaningar som Katolska kyrkan idag har i Sverige är att få plats för alla i kyrkan och integrera alla i en katolsk identitet. Men, som biskop Anders Arborelius säger, är det inte ett enkelt arbete, framför allt när det gäller att invandrare skall integrera sin katolska tro i den nya kontexten. Han säger: Tyvärr har många lämnat vår katolska gemenskap i Sverige, eftersom de inte har kunna se hur man kan integrera sin katolska tro i den svenska identiteten och verkligheten. (herdabrevet ”Katolska identitet” sidan 11)

På följande sida, nummer 12, i samma herdabrev ”Katolska identitet”, följer en rad samtalsfrågor över temat. Bland dem bjöds att reflektera över om det är dåligt eller bra att invandrade katoliker håller fast deras gamla hemländers form av katolskt liv, och på vilket sätt kan stiftet berikas av de olikheterna. Ett annat tema för reflektion är hur konvertiterna skall integreras i kyrkans gemenskap.

Konvertiterna och invandrarna är de två stora grupper som omformar Katolska kyrkan i Sverige och inte minst den katolska identiteten i landet. Det nationella och etniska ursprunget är en identitetsmarkör i det katolska livet i Sverige.

Katoliker som kommer från andra länder kommer att ses alltid som invandrare. I en intervju som reportern Josefin Lilja gjorde med katolska stiftets prästseminariums rektor, Msgr Göran Degen, i tidningen ”Dagen”, kan ses som ett exempel på hur dessa uppfattningen ser ut. I den beskrivning av situationen i stiftet som Göran Degen gör, framställer han katolikerna utifrån var deras föräldrar kommer ifrån, d.v.s. som invandrare. Degen säger att tredje generationens invandrare lämnar ofta sitt aktiva deltagande i kyrkan. Å andra sidan beskriver artikeln en nyvigd diakon med hjälp av hans nationella tillhörighet: man från Rwanda.(http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=273712)

En annan aspekt av den katolska identiteten i Sverige har att göra med språket. Den förekommer i ”Enhet och mångfald” där biskop Anders Arborelius säger: Vi har en kallelse att berika svensk kultur och svenskt samhällsliv med vår katolska tro, därför måste vi också ha ett gemensamt språk. Även om många av oss brukar delta i mässan på ett annat språk än det svenska, är det viktigt att också delta i liturgin på svenska. Som katoliker är vi förpliktade att helga Herrens dag genom söndagsmässan, oavsett vilket språk den firas på. Det har hänt att jag vid mässans början sagt: ”Herren vare med er” och knapp någon har kunna svara, även om de kunde det vanliga svenska språket ganska bra. Som katoliker i Sverige får vi inte bli analfabeter när det gäller vårt liturgiska och teologiska språk. Alla som följer katekesundervisningen måste få lära sig den typiskt katolska terminologin på svenska, annars kommer de aldrig att kunna tala om sin tro och risken är stor att de hamnar in en schizofren situation. (herdabrevet ”Katolska identitet”, sidan 11)

Biskopens ord är lätta att förstå om man tänker på alla språk som finns inom Katolska kyrkan i Sverige, dominerande språk är tre: spanska, polska och kroatiska. Särskilda mässor firas runt i landet och i de stora församlingarna finner man de nationella grupperna där många får själavård på sitt eget språk eller firar mässorna på den.

Det är alldeles klart att det behövs ett språk för att hålla samman ett stift, annars kommer kyrkan att delas i öar av språk. I Sverige är fallet att svenska språket är det som kan vara garant för den katolska mångfalden i landet.

Men, till den tidigare nämnda situationen kommer det engelska språk att lägga till en lite förvirring. Engelska finns alltid i den kulturella bakgrunden i Sverige, det är ett slagt andra språk i landet och även Kyrkan är påverkad av den kulturella påtryckningen. I ett katolskt kyrkligt sammanhang är ganska vanligt att ett samtal övergår från svenska till engelska, eller att i ett officiellt möte användes de två språken samtidigt, utan att behöva förklara vad som har sagts på engelska. Plötsligt kan det dyka upp en präst som börjar predika på engelska, detta utan tolk, i en högtidsgudstjänst som stiftvallfärden, eller någon högtidlig mässa i domkyrkan, eller någon annan gudstjänst. Engelska får det privilegiet.

Katolska stiftet i Sverige har en särskild utmaning, att vara en enhet i en stor mångfald. Den katolska biskopen Anders Arborelius vill inte ge något svar i ”Enhet och mångfald”, han som har ett stort ansvar som biskop vet vilka frågor som uppstår i Katolska kyrkan i dagens Sverige. Men, man kan fråga sig om det inte redan finns ett svar där problematiken låter sig formuleras. Åtminstone får de som är intresserade av att finna en väg till lösning, veta vad problemet finns. Men en sak är klar, att den katolska identiteten i Sverige av idag måste slåss med språkliga problem och begrepp som "konvertiter" och "invandrare".

Tuve Skånberg: från en sekulär miljö till pastor i missionskyrkan och kristdemokratisk riksdagsledamot

Tuve Skånberg kommer ursprungligen från en sekulär svensk miljö, men i hans liv fanns en tidpunkt som förändrade hans liv. Han vänder sig till kristendomen och blev pastor i missionskyrkan och även politiker i kristdemokratiska partiet. Med honom kunde jag växla några ord som blev följande intervju.

Kan du prata om ditt liv som kristen? Hur var din barndom, har du vuxit upp i en kristen familj, hur var ditt förhållande till tron när du var tonåring och ung vuxen, även idag?

Tuve Skånberg: Jag växte upp i en vanlig, sekulariserad svensk familj under 1960- och 1970-talet, med mycket få kyrkbesök. Det var först när jag gjorde min militärtjänst i tjugoårsåldern som jag på allvar läste bibeln och kom till en personlig kristen tro. Ganska snart började jag läsa teologi i Lund och blev pastor i Missionskyrkan.

När började du förstå att du hade en kallelse att vara politiker och hur var din utveckling som sådan?

Tuve Skånberg: 1990 frågade valberedningen för kristdemokraterna i norra och östra Skåne (som då hette Kristianstads län) om jag kunde tänka mig att kandidera för kristdemokraternas riksdagslista. I opinionsmätningarna låg partiet mycket bra till inför valet 1991. Efter att ha tänkt och bett över saken - och faktiskt först tackat nej - ställde jag mig till förfogande. Sedan dess har jag varit invald i Sveriges riksdag, med undantag för perioden 2006-2010 då jag gjorde ett uppehåll och bland annat var i Los Angeles som gästprofessor i kyrkohistoria. Nu är jag invald för perioden 2010-2014 och sitter som ordinarie ledamot i Konstitutionsutskottet (KU). Det innebär att jag är med och granskar regeringen i KU:s utfrågningar av ministrarna, och jag har ansvar för partiets politik vad gäller grundlagsfrågor.

Varför kan vi tala om ett kristdemokratiskt parti, kan man förena uppenbarelsen i Jesus Kristus med demokratin, på vilket sätt? Vilka  är de viktigaste utmaningar som du anser att partiet har idag i Sverige?

Tuve Skånberg: Kristdemokraterna vill bygga en politik inspirerad av den kristna tron och dess värderingar. Eftersom partiet är demokratiskt uppbyggt betyder det ytterst att medlemmarna röstar fram de rikstingsdelegater som beslutar om och formulerar den kristdemokratiska politiken. Det sker utifrån det Principprogram som antagits, där det tydligt framgår att den kristna etiken är grunden för politiken. Utmaningarna är särskilt att vara trogen mot grundideologin samtidigt som man visar att partiet är relevant och rätt val för många fler än bara de som nu röstar med KD.

Vägen ut ur garderober: den katolska pressen i Sverige

 

I Sverige finns inte i allmänna media något som kan vara representativt för katolikerna, varken en tidning eller en radiostation eller en tv-kanal, ja, någon som utanför kyrkans grindar är katolsk och svensk. De flesta nyheter och kommentarer om Katolska kyrkan som förekommer i svenska medier angriper många gånger Katolska kyrkan. Samtidigt ger allmänna media litet utrymme för  Katolska kyrkan att tala om sig själv, och för det mesta måste Katolska kyrkan försvara sig mot yttre medieangrepp eller gå i svaromål i någon debatt.

Men situationen ser annorlunda ut innanför de kyrkliga grindarna, där finns gott om katolsk media i form av tidskrifter, hemsidor och bloggar.  Det är i dessa kommunikationsmedel som det katolska livet i Sverige bevakas från olika perspektiv.  I den katolska pressen i Sverige ser man tre stora mönster: den officiella pressen, den institutionella pressen och den sociala pressen.

Till den första gruppen hör de media som ägnar sig åt att framföra den officiella uppfattningen i  stiftet, som exempel kan man nämna Katolskt Magasin, som har som principiell uppgift att ge en officiell vision från Katolska kyrkans ledning i Sverige. Katolska Kyrkan är en tidskrift som sändes till katolikerna i Sverige i första hand och även till andra som intresserar sig för vad händer i Katolska kyrkan i Sverige. Till denna officiella mediegrupp hör också tidskriften SUCKEN, som är den katolska ungdomsföreningens (Sveriges Unga Katoliker ”SUK”) officiella publikation, och som sådan sändes till alla medlemmar i landet.

Till den första gruppen kan även räknas Katolsk observatör, en publikation som har funnits sedan länge i Sverige och även har varit församlingsblad il olika församlingar i Sverige. Idag fungerar den som en nättidning och behandlar nyheter och information som har att göra med Katolska kyrkan i hela världen.

I den andra gruppen, den institutionella katolska pressen, ser man i första hand tidskriften Signum. Den ges numera ut av den etablerade katolska institutionen Newmaninstitutet som leds av jesuitorden i Sverige. Tidskriftens innehåll är påverkat av den akademiska miljön, artiklar belyser, från olika perspektiv, olika aspekter av politik, tro, religion och samhälle. I Signum behandlas både teman som har att göra med Sverige och med övriga världen.
Till den här institutionella gruppen kan man även lägga tidskriften Karmel, som utges av karmelitorden i Sverige. Dess innehåll har en direkt koppling till karmelitspiritualiteten och det är dess viktigaste tema.

 
Sista gruppen fångar in ett antal hemsidor och bloggar som inte är direkt förknippat till någon  katolsk organisation i Sverige. De leds av enskilda katoliker som visar intresse för att informera eller debatterar om olika aspekter som har att göra med Katolska kyrkan. De flesta är professionella eller har journalistik som sitt yrke.

Från den gruppen finns två bloggar och en hemsida som är, såvitt jag förstår, de mest representativa. Man kan först nämna Katolskt fönster, ledd av Bengt Malmgren, som skapade en hemsidan som fungerar som en sammanslutning av olika andra digitala platser som han också administrerar. Här förmedlas en del nyheter om Katolska kyrkans liv i Sverige och i världen, och det förmedlas även plats för bön och tidegärd och Mässans dagliga läsningar.

Den andra representativa digitala platsen är en blogg som kallas Katolskakyrkan, administrerad av Charlotte Therese Björnström, som har studerat teologi vid Uppsala universitet. Hon fokuserar på en vänster- och feministisk katolsk vision. Bloggen påverkas av både social aktivism som t.ex. Charlottes startade påskupprop om oförsäkrade sjuka människor, och även hennes vision att  Katolska kyrkan borde öppnas för möjligheten att kvinnor skulle kunna vigas till präster, och att kvinnor skall ha en mer representativ roll i kyrkans högre kretsar.

 
Bitte Assarmo är fil kand i antikens kultur och samhälletliv. Samtidigt är hon skribent och även känd debattör som har nått ut i svenska media. Hon har en blogg under eget namn . Karaktäristiskt för henne är att kunna svara väldigt snabbt på många av de kontroverser eller angrepp som har gjorts mot Kyrkan i Sverige.

Bilden av Katolska kyrkan som finns ute i samhället kan inte förändras om inte katolikerna själva öppnar Kyrkans grind och går ut till samhället. Det ligger i Katolska kyrkans natur att öppna för sig ett utrymme i det civila samhället för att komma fram med Kyrkans budskap. Man vet att Katolska kyrkan väcker starka känslor i det sekulära samhället i Sverige, men det skall ses mest som en möjlighet för att kunna väcka uppmärksamhet.

Resurserna finns redan i Katolska kyrkan, många katoliker med talang för att uttrycka sig i tal och skrift och även med mycket kraft och god vilja. Den andra, den ekonomiska, borde säkert finnas i det rika Sverige. I stiftet prioriteras arbete med äktenskap och familj, interreligiös dialog, evangelisation och för rättvisa och fred, det finns arbetsgrupper och utskott som samordnar detta arbete. Kanske är tiden mogen för att det skall ordnas en arbetsgrupp eller utskott för katolska media. Tanken om att samordna den officiella och den institutionella pressen med de sociala katolska media kan väl bidra till att Katolska kyrkan i Sverige kan öppna en plats för sig bland massmedierna. På det sättet kan man föra fram en annorlunda diskurs som kan visa en nyanserad bild av den Katolska kyrkan i Sverige.

I många katolska stift i Latinamerika spelar pressen en viktig roll i det kyrkliga livet, som ett evangelisationsmedel, och för att komma ut till samhället med Kyrkans budskap och kunskap. Det är därför man i många stift firar helgonet Franz de Sales (1567 - 1622), skyddspatron för journalister och mediamänniskor, med stor vördnad.  Som alla människor som hade en offentlig mission i media försökte han leda människor till det som var det bästa inom dem. Hans skrivarbete hade som mål att informera och leda folket till en närmare relation med Herren. Det är därför som Franz de Sales är journalisternas skyddshelgon.

Media är vägen för katolikerna att komma ut från den garderoben där de varit instängda i århundraden. Marcos Birro, en mediaman, skrev inte för länge sen i Expressen att fördomarna mot Påven i Sverige är så många att han själv inte skulle orka räknar dem. Och han frågar sig om vi troende, och då menar han de kristna,  inte ska våga gå ut ur garderoben, och fortsätta låta andra ha monopol på att sprida fördomar om kyrkan.  Resurserna finns bland katolikerna i Sverige, men en liten vilja att organisera sig för att öppna garderobsdörren måste finnas.

Birgittasystrarnas kongregation firar 100 år: högtidlig vespergudstjänst med procession

 

Idag 15 augusti firades Marias upptagning i himlen men samtidigt var det tillfälle för Birgittasystrarna i Djursholm att fira 100 år som egen kongregation. På programmet fanns en högtidlig vespergudstjänst leds av biskop Anders Arborelius som inledde kvällens bön med  att tala om Birgittasystrarnas viktigaste uppgift. Biskop Anders lyfte fram hur systrarna försöker sprida Guds kärlek och omsorg, och att tack vare systrarna har Birgittas nådegåvor nått många människor. På detta sätt visar det sig hur alla har en uppgift i Guds rike, särskilt Maria Elisabeth Hesselblad, som var den person som man särskilt minns idag.

Mons Anders Arborelius predika

Efter vespern gick man i  procession till Mariagrottan som systrarna har i sin trädgård där man hade en kort andakt med Mariapsalmer. Processionen avslutades vid krucifixet som finns i samma trädgård, inte långt ifrån Mariagrottan.

För att se mera bilder klick mitt på bilden.

Kvällen avslutade med en mycket god måltid som Birgittasystrarna bjöd på efter vespern och processionen. Man kunde, som alltid, uppleva systrarnas gästfrihet och god mat.

Hon bevarade sin katolska tro på Kuba och uppfyllde sin kallelse att bli journalist: intervju med Norka Romero

Intervju med journalisten Norka Romero, katolik, född på Kuba, som berättar om sin katolska uppväxt och sin ungdom i en förändringens tid när Revolutionen segrade. Norka berättar om sin kamp för att bevara sin tro i en tid i historien när religionen förklarades som folkets fiende, och sin väg tillbaka till Kyrkan. En kamp som också var för att förverkliga sitt livs kallelse, att vara journalist.

Hur kommer det sig att en kvinna på Kuba blir journalist?

Under min tonårstid stod den franska filmkonsten på hög nivå, 1964 visades en film om en skum figur, Famtomas, bland skådespelarna fanns en detektiv, en polis och en kvinnlig journalist, modig och orädd, som spelades av den franska skådespelerskan Mylene  Demogeat och hennes arbete innebar att skriva om Famtomas. I min nästan barnsliga värld sade jag mig: jag vill bli journalist . Det var den första kontakt jag hade med de händelser som en journalist får uppleva. Min natur stämmer överens med det som behövs för detta yrke. Jag är mycket kommunikativ och framfusig och detta hjälpte mig mycket i mitt senare arbete som journalist i redaktionen på en nationell tidning.

Senare upplevde jag en fantastisk tid i el Vedado, där en grupp ungdomar tävlade om vem som läste flest böcker, från vilken genre som helst, för att senare debattera dem och försvara mot någon opponent. Jag läste till exempel Georges Sand, klassisk fransk författarinna. Jag  identifierade mig med hennes liv, hennes kärlek till litteraturen, hennes revolutionerande liv. Därefter läste jag "Diario de Amor de Gertrúdis Gómez de Avellaneda" (Gertrúdiz Gómez de Avellanedas dagbok) och "Napoleons och Josefinas brevväxling".  Det var det som avgjorde min väg till journalistiken. Min karriär blev inte riktigt som jag förväntat mig. Jag fick göra ett journalistiskt arbete med mycket självcensur och rigoröst styrt av Departamento América del Comité Central del Partido Comunista (Amerikas avdelning av kommunist partis central kommitté).

Jag arbetade på en nationell tidning i den internationella sektion, jag var tabellredaktör, jag hade upå mitt ansvar en liten sektion om ekonomi och särskild information om (CAME) och skrev även om Sydamerika. Min journalistiska erfarenhet utvecklade jag i den internationella radiostationen Radio Habana Cuba, och i tidningen "Trabajadores" (Arbetare) som redaktör på det internationella området. Jag var även redaktör vid Bioetikcentret Juan Pablo II:s tidskrift. För närvarande arbetar jag på tidningen "LIBRE" i Miami, som riktar sig till den spansktalande publiken.

Vilka är dina minnen från din barndom?

Första gången som jag fick höra om Gud var jag mycket liten. Bredvid min säng hade jag alltid en skyddsängel (Bilden av skyddsängeln tillsammans med barn) och ett kors vid min säng. Jag kommer från en katolsk familj, min mor var föräldralös sedan barndomen och hon blev skickad till skolan "La Milagrosa" (Den undergörande) som drevs av Barmhärtighetssystrarna i Guanabacoa. Min mor hade tre bröder som blev antagna hos Escolapiosfäderna, också i Guanabacoa. Där kom jag att respektera och leva ut tron. Jag stannade i  "La Milagrosa"  fram till 1959, när Revolutionen kom.

Jag kommer alltid att minnas min tid på "La Milagrosa", i maj, jungfru Marias månad, fick alla flickor vita klädningar och klädde sig som änglar, alla flickor ville vara "änglar". Det fanns mycket tillgivenhet för rosenkransen, den lästes för hela skolan i mikrofon och alla följde den i tystnad genom att lyssna till högtalarna.  Jag minns att man även sjöng helgonlitanian och bad Angelus. Särskilt minns jag religionskunskapen, vi hade en nunna som kommer jag alltid att minnas, syster Josefa, som lärde oss om den heliga historien.

Jag minns även mycket tydligt min första kommunion som också ägde rum i min skola "La Milagrosa". Med jubel fick jag ikläda mig en vit klädning som alla andra flickorna. Vi hade små vita handskar och vita slöjor. Jag minns även de vita ljus som man hade för att flickorna skulle bära till första kommunionen. Det var en stund då vi kunde uppfatta Guds närvaro på ett särskilt sätt, vi kände att vi nästan hade Gud lättillgänglig, därför kallade vi honom "Papá Dios" (pappa Gud). För en flicka på sju eller åtta år, som jag var då, har tron olika perspektiv: först tradition och respekt och sen kom jag till en övertygelse. "Papá Dios" såg allt, han skyddade oss, men vi uppfattade honom också som den som kunde straffa oss.

Hur gick det med din tro i en ateistisk och antireligiöst präglad miljö?

1959 upplevde vi på Kuba en stor förändring för hela samhället, allt det gamla som vi kände var borta på några år. För mig var den första förändringen att lämna min kära skola för att integrera mig i en statlig skola, det var en stark upplevelse för mig,inte för att skolan var statlig, utan för det som jag fick uppleva där. Så småningom fick jag studera det som var mitt intresse, journalistik.Då visste jag ännu inte vad det betydde att vara journalist i ett system som kallade sig socialistiskt. Jag fick genomlida en process i vilken min identitet förändrades, inte synliggöra de värderingar som jag fått från min familj, och ha för mig själv, i mitt innersta, övertygelsen om att en skapande Gud finns.

För att komma till universitetet räckte det inte ha bra betyg, utan man måste även uppfylla andra krav, ett av dem var att relatera dig till religion så som systemet förväntade sig. Frågorna om personlig trosuppfattning och religiös tillhörighet upprepades hela tiden i alla intervjuer som jag gick igenom innan jag blev antagen vid journalistskolan i Havannas universitet. Det var inte allt, jag fick också bevisa att jag var revolutionär och att jag var integrerat i allt som Revolutionen begärde: det kontrollerade friviligarbetet och att  tillhöra landets försvarsmilis. Det var så på den tiden att journalistik  inte var ett ämne som alla kunde förvänta sig studera, det kallades för "carreras selectivas" (utvalda studier) bland andra fanns politisk kunskap, socionomi, psykologi och filosofi.

Till slut fick jag studera journalistik och det var samtidigt som jag arbetade. Det var en kurs på universitetet anpassad för arbetare och som passade ganska bra för mig eftersom det var den form som ställde minst krav på mig. Jag gick en mindre smärtsam process eftersom det i mitt fall var direktören för arbetsplatsen som gav mig en direkt rekommendation. Direktörerna hade ett stor ansvar för dem som de skickade till universitetet, eftersom att när de skrev under ett rekommendationsbrev om någon, garanterade direktörerna att den personen var en komplett revolutionär.

Till vissa krav var jag tvungen att anpassa mig. Jag fick inte bära krucifix längre, jag gick hålla tyst om det som var min tro. Jag var tvungen att leva med en dubbel personlighet. Men det var tack vare min mor och alla de värderingar som jag fick av henne som jag kunde klara av denna svåra situation. Men jag behöll min identitet som katolik och kristen. Jag gömde mig på arbetsplatsen och på skolan för att be, min mor hjälpte mig för att döpa min lille son. Jag bad mycket till sankt Johannes Bosco. Min mor höll fast vid Kyrkan och tog aldrig bort bilden av det Heliga hjärtat som fanns i vårt vardagsrum hemma. Min mors tro och styrka kom senare att påverka mina bröder och särskilt mig.

Hur såg din återkomst till Kyrkan ut?'

Min återkomst till Kyrkan var en process som började när jag skrev under en tillåtelse för att min äldsta son, som var 15 år, skulle kunna resa till USA för att förenas med sin far. Det var vad min son ville då. Det som jag hade bestämt om min son fick konsekvenser, jag blev tvungen att lämna mitt jobb på en nationell tidning.

Det var samtidigt som jag började tala oftare med en granne som studerade på San Carlos och San Ambrosios prästseminariet, Havannas ärkestifts seminario mayor (stora seminariet). Vi talade om olika teman. Han visste att min mor var alltid uppmärksamma på allt som hade att göra med Kyrkan. Han bjöd mig en dag att besöka prästseminariet och efter den dagen började jag gå till Mässan oftare.

En dag kom jag till seminaristen och uttryckte min vilja till att tillhöra församlingen i den kyrka som jag brukade gå till Mässan, det var Havannas domkyrka. Bland de många aktiviteter som fanns i den församlingen, fick jag sjunga i kören. Så småningom fick jag träffa en präst med vars hjälp jag kunde inleda en försoningsväg tillbaka till Kyrkan, det var i slutet av 1980- talet. Vägen tillbaka till Kyrkan var, på sätt och vis, ett återvändande till min barndom, där mötte jag åter min tro, brinnande och levande, som bevarats trots all den påtvingade ateismen i mitt vuxna liv.  Jag fick återta min barndoms bilder utan rädsla, jag fick låta min andliga värld återkomma, utan att någon kunde stoppa den, för att behålla den för alltid.

Hur uppfattar du den katolska journalistiken idag?

Om vi talar utifrån ett kubanskt perspektiv ser vi att de katolska journalisterna har ett ansvar som har två linjer, en i vilken journalisterna ska främja det evangeliska budskapet och en annan där journalisterna skall vara konsekventa med sanningen inför folket. Med tanke på det system som finns på Kuba, kan man föreställa sig att det är svårt för en katolsk journalist. I princip finns inte några media som inte tillhör den kubanska staten och journalisternas arbete försvåras när varje journalist måste visa lojalitet för systemet.

Men Kyrkan på Kuba har en viss frihet när det gäller media eftersom det är tillåtet för Kyrkan att ha egna tidningar och tidskrifter. Man kan nämna här att i stiftet Pinar del Rio finns en publikation, "Vitral", som kan ta in artiklar och uppfattningar som tar avstånd från regimens officiella ideologiska linje. Man kan här också nämna tidskriften "Palabra Nueva", som speglar Kyrkans uppfattning om kultur, samhälle, politik, religion, etc. och som har varit forum för debatt kring den officiella linjen.

I Miami är verkligheten en annan, här finns mera resurser och mera frihet än i Kuba, och den katolska pressen är stor. Det finns en radiostation som kubanerna här i södra Florida identifierar sig med, och det är "Radio Paz". Det är klart att den katolska pressen i Miami inte kan jämföras med den i Kuba, med tanke på journalistisk kvalitet och inflytande kan den katolska pressen på Kuba inte överträffas.

Samtal med Patrik Mattsson: Min erfarenhet som katolik i Sverige

Patrick Mattsson, en ung man katolik som har sitt andliga ursprung i Svenska kyrkan, talar om sin väg till Katolska kyrkan. Han berättar om sin tid på det katolska prästseminariet i Sverige och sin upplevelse av församlingen på Gotland både i den katolska och den svenska.

Hugo Chávez: de sjukas smörjelse

Den världsliga makten och Kyrkan har många gånger i historien gått hand i hand. Det som är överraskande är att det nu är vänsterregimerna som räcker ut handen till kyrkan, vänstern som alltid har varit den erkända fienden. Men det finns andra synvinklar för att betrakta denna problematik, att det kanske är så att Kyrkan visar på de skillnader som finns mellan den politik som förs och den barmhärtighet som man borde visa mot de människor som drabbats av olycka och sjukdom.

Den uppfattningen borde gälla alla människor. Det är väl grunden till kärlek till fienderna, man borde betrakta de personer som finns bakom sjukdom eller lidande. Om man bekänner sig som kristen, då borde man sträva efter att förstå att man skall be för den person som drabbats, om det inte är fall där man kan hjälpa till  med något materiellt för att lindra lidandet. Det kan vara en stor uppmaning om man tänker på alla känslor som sådana situationer kan framkalla.

Jesus uppmanar dem som följer honom med följande ord: älska era fiender och be för dem som förföljer er (Matt 5:44). Man kan väl uppfatta det som att man inte blir glad över att se dem som har gjort illa på ett eller annat sätt, men här menar Jesus säkert att erkänna Guds inneboende närvaro även i den som man uppfattar som fiende.

I Hugo Chávez och Fidel Castros fall kan man väl erkänna denna Guds inneboende närvaro och samtidig behöver detta inte krocka med det sätt man ser dem, Chávez och Castro, politisk. Ja, man kan inte önska sig och arbeta med fredliga medel för att få bort dem från makten utan att erkänna Guds närvaro i dem.

Att möta abortfrågan: mellan fromma militanta tankar och en förnuftig dialog

Den 21 juni publicerades en artikel om abort i bloggen ”Katolska livet”, skribenten anses ha en koppling till S:ta. Birgittas katolska församling i Norrköping. Den artikeln gick runt i Facebook och lyckades genom en av mina kontakter hamna som en länk på mitt konto. Till min överraskning fick jag se en bild som framställer ett styckat foster efter en abort.

Jag har ställt mig en rad frågor om på vilket sätt det är etiskt att presentera abortproblematiken. Kan man visa en sådan bild som framställer styckade foster? Situationen kan ses från två perspektiv, ett katolskt och etiskt perspektiv och ett journalistiskt perspektiv.

Från ett katolskt perspektiv borde man tänka på att en död kropp som har tillhört en mänsklig varelse borde behandlas med respekt. Jag kan tänka mig att om någon journalist visar ett styckat lik i en bild till en av sina artiklar, vilken reaktion skulle den artikeln få? Om det inte är en sensationstidning eller journalist skulle bilderna inte få så mycket reaktionen, men om man vänder på saken och om bilderna publiceras av en mera seriös tidning skulle reaktioner från läsarna säkert vara mycket stark. Man anser att det finns en värdighet som man måste iaktta även för de döda, man borde behandla dessa kroppar med respekt.

Med en inneboende liknande värdighet borde man betrakta fostrens döda kroppar. Att visa det tillstånd som ett foster har efter abort i publicerade bilder är som att visa vuxna döda kroppar. Undrar vem som kan, med gott samvete, om man bekänner sig som kristen, visa ett styckat lik offentligt.

Man kan fråga sig vilket syftet är med att publicera sådana avskyvärda bilder, mer än att störa eller framkalla känslor hos människor. Det kan argumenteras att denna metod hjälper till att göra människor mera medvetna om abortproblematiken, och jag har hört att det efter nazismen fall var mycket effektivt att visa bilder på döda kroppar som påträffades i koncentrationslägren. En parentes: att visa de döda kropparna i sig stoppade inte grymheterna i världen, inte minst i Europa, som till en stor del sedan hamnade under kommunismens ok. Det har inte heller satt stopp för den nationalsocialistiska ideologin, som mycket väl kan vara den som står bakom abortpolitiken i Europa och runt hela världen.

Abortfrågan handlar inte bara om fromma tankar eller att bekräfta sig själv som en militant katolik inför andra katoliker. Det är en kamp som börjar precis hemma i Kyrkan och som borde ha ett andligt och förnuftigt perspektiv. Man borde våga öppna Kyrkans portar och gå över gatan för att möta samhället, inte med avskyvärda bilder på styckade foster, utan genom argumentations utifrån en förnuftig grund.

Grattis till Josef Sjödin för sin prästvigning

På Pingstdagen, den 12 juni, i Strängnäs domkyrkan vigdes Josef Sjödin till präst i Svenska kyrkan. Det hölls en högtidig mässa men en fantastisk sångkör. Tillsammans med honom vigdes en annan präst, Peter Dahlgren, och en diakonissa, Åsa Gruffman. Strängnäs stifts biskop heter Hans-Erik Nordin . Fader Josef hade sin prima missa i Sankt Matteus kyrkan, Stockholm, omringat av många vänner dagen efter prästvigning. Han fick en var välkommande till sitt prästliga liv.

 

Biskop av Strängnäs, Hans-Erik Nordin, under predikan

Biskop Nordin tar på Josef Sjödin den prästliga stolan 

Prima missa, Sankt Matteus kyrka.

Pater Josefs levande predika under prima missa

Socialdemokratisk andlig sökande

Göran Persson, f.d. statsminister i Strängnäs domkyrka efter högmässan 12 juni 2011.

 

Slut på akademiska året i Newmaninstitutet

Det akademiska året på Newmaninstitutet slutade med en högmässa i Sankt Lars kyrka den 10 juni. Efteråt bjöds till en liten mottagning i Newmans fina trädgård. Två av de Newmans lärare avtackades: pater Erwin Bischofberger och pater Rainer Carls, båda jesuiter. Vid högmässan var pater Bischofberger predikan, han framställde kardinal Newmans uppfattning om relationen mellan Kyrkan och den vetenskapliga världen.

Pater Bischofberger vid predikstolen

pater Philip Geister, i mitten, rektorn i Newmaninstitutet

                            pater Rainer Carls

                                pater Erwin Bischofberger

Integrations politik och spansktalande missionen i Stockholm

I söndags gav den spansktalande katolska missionen ett varmt välkomnande till sin nye rektor fader Cristian. Samtidigt firades en stor högtid med barnen som gick till sin första kommunion. Den nye rektorn har kommit till Stockholm från Colombia.

  Fader Cristian, den nya rektorn i spansktalande missionen.

Fader Cristians ord som hälsning till missionen i mässan beskrev den spansktalande församlingen som en enda familj, som har sina rötter i Latinamerika. Det är det släktskapet som gör att alla som befann sig i kyrkorummet kunde samlas tillsammans. Men viktigast av allt var den katolska tron som alla bär med sig, en tro som står över allt annat.

Den spansktalande missionen i Sverige speglar en stor mångfald, liksom det katolska stiftet i Sverige har. I den spansktalande missionen finns väl representerade alla raser, kulturellt och socialt ursprung som finns på den amerikanska kontinenten. Det är en mångfald som förenas i ett språk: spanska, och en tro: den katolska. Den spansktalande missionen är ett exempel som det katolska stiftet i Sverige borde se till när kyrkoledare i Sverige vill genomföra integrationspolitik.

Ett barn som läser 

Man önskar all välsignelse till alla barn som gick till sin första kommunion och även önska Cristian lycka till i sin nya roll som rektor i den spansktalande missionen i Stockholm.

Få ord räcker för Johannes Paulus II

Den första tanken som kommer till mig när jag hör namnet Johannes Paulus II är av en man som ville visa det mänskliga ansiktet av vårt liv på Jorden. Den salige påven är verkligen en kristen lärare, han var en levande katekes, han visade att kristendomen framför allt är ett ställningstagande till livet, han talade alltid om hur vi ser på oss själva och på andra människorna. Han visade lösningen på de moderna ideologierna: ”Var inte rädda!” Johannes Paulus II är den sorts människa som har mycket att säga oss med få ord.

Br Herbert Liebl sj: flyktinghälp och andlighet

En föreläsning om arbete med flyktingar och bönen hölls av jesuitbroder Herbert Liebl. Platsen var stora salen i Sankta Eugenia församling i Stockholm, idag 7 april 2011, kl 19:00. Br Herbert inträdde i Jesu sällskap på 70-talet, och är mycket aktiv i Jesuit Refugee Service, en organisation som arbetar med flyktingar. Teman för föreläsning var “Den bedjandes inflytande på Jesu hjärta” och anordnades av Katolskt Forum och Böneapostolatet. Br Herbert berättade om en del av sina erfarenheter från ett tiotal länder.

De flesta av br Herberts berättelser var rörande, de handlar om flykt från förtryck och fattigdom. Han talade om en vietnamesisk kvinna som förlorade sin familj på vägen till Malaysia, och att hon, trots allt, bevarade hoppet. Br Herbert gav också många bilder från olika projekt runt i världen där han hjälper till att bygga t.ex. brunnar åt de fattiga.

För att utföra det här arbetet och kunna hjälpa folk som är i nöd behövs enlig br Herbert mer än god vilja. För honom är det viktigt att bönen genomsyrar hela arbetet. Det skall vara en möjlighet för ett personligt möte med Jesus Kristus. För br Herbert finns två författare som har lämnat djupa spår i hans liv, Pierre Theilard de Chardin och Pedro Arupe.

Det är viktigt att tala om flyktingsproblematiken från ett andligt perspektiv. De är i behov av hjälp, lever inte bara i en nödsituation på ett materiellt sätt. Det andliga behovet är lika starkt.

Jag har själv upplevt, på grund av min situation som flykting här i Sverige, hur viktig den andliga närvaron är för att kunna gå den osäkra och smärtfyllda vägen. När det har varit min tur att ge något till andra flyktingar, då har det andliga perspektivet också dykt upp. Det går inte att ge bara mat, kläder och andra materiella saker till de behövande. Den som hjälper måste också visa empati och solidaritet grundat i andlighet.

Br Herbert tog fram en punkt som är mycket aktuell i Katolska kyrkan i Sverige av idag: flyktingarna. Borde inte andligheten göras mer synlig i flyktingfrågan?

Miami: mellan etniska fördomar och religion

När man talar om den nordamerikanska staden Miami, då kommer gärna associationer som ”Miami Vice”, en deckarserie från 1980-talet, med deckarparet som spelades av Philip Michael Thomas och Don Johnson. Det finns en annan person som också väcker anknytningar till Solens stad, den beryktade ”Tony Montana”, som spelades av Al Pachino i filmen ”Scarface” 1983. Båda, filmen och tv-serien sänder en mycket negativ bild av staden Miami, narkotika, brottslighet och mord. Utifrån det perspektivet kan man inte hitta något gott i den staden.

Miamis polis.

Men staden visar andra sidor som inte kommer med i filmer eller tv-serier, kanske därför att det inte säljer att tala om folk som arbetar hårt och kämpar för en bättre framtid för sig själva och de sina, som ibland lever bortom möjligheternas och drömmarnas stad.

Don Boscos kyrkan i the Litle Havana.

Narkotika, brottslighet och mord kan inte vara det representativa för Miami, gör man en rundvandring i staden blir uppenbarligen religionen en av de mest representativa sakerna i Miami. Det är kanske omöjligt, i alla fall arbetsamt, att räkna hur många kyrkor det finns i staden, och om man kan se ett mönster där, då måste man slås av tanken att Miami är en from stad.

Dopfonten i den helige Domenikus katolska kyrkan i Miami.

Det kan räcka att ta sig en tur till de olika kyrkor som finns över hela stan på en söndag, då skall man konstatera att det inte bara finns mycket folk som deltar i gudstjänsterna, utan även att söndagsgudstjänsterna blir många.

Men fromheten är inte, som här i Sverige, reserverad till kyrkorna, kommer man till en vanlig affär så kan man möta många fromma bilder som visar på affärsinnehavarens religiösa tillhörighet. En promenad runt de viktigaste köpcentra i staden blir utbudet av religiösa artiklar uppenbart.

Kvinnor i en santeria ritual 

Jehovas vittnen syns mycket överallt runt i staden, särskild på de platser där det finns många affärer. På de platserna brukar det vara otroligt mycket folk. Det finns inte bara kristna i Miami, även muslimer och buddister. Kanske alla religioner är representerade, men eftersom staden är så stor är det svårt att riktigt bilda sig en uppfattning om den saken..

Kristen Vetenskaps kyrkan 

Lika rikt representerad som kristendomen är också den kubanska santerian, en synkretistisk religion som är en sammanblandning av afrikanska naturreligioner från Västafrika, särskilt Nigeria och den katolska helgonkulten. Denna religion har fått en stor spridning i USA, Latinamerika, Europa och även Sverige, tack vare de kubanska flyktingar som flyr Castroregimen. I Miami känns det att santerian är en del av staden, om man räknar de många botanicas, affärer för santerians artiklar.

Vår Fru av Barmhärtighets kapell, kubanernas andliga centrum i Miami.

Miami är en stad där man också kan bli helig, det är kanske den aspekten, den religiösa, som borde tas fram och därför borde inte ”Scarface” vara representativ för Miami.

Nunnor från Miami

Jehovasvittnet: Är religionen en kraft för fred?

Men ”Scarface” är inte något nytt fenomen, i 1932 kom en film med samma namn och som var grunden till den som skapades 1983, då var det i stället för en kubansk flykting, en italiensk invandrare, spelad av Paul Muni. Så kan kulturen och media skapa eller fördjupa fördomarna mot en viss folkgrupp, och samtidig försumma andra karaktärsdrag i samma grupp, som deras andliga och religiösa liv.

Consubstantiation – transubstantiation och en ekumenisk dialog om sakramenten: Intervju med Josef Söjdin

 

Josef Sjödin är prästkandidat för Strängnäs stift, han kommer i år att vigas till präst i Svenska kyrkan. Han lät mig göra en intervju med honom som hade som huvudtema sakramenten.

Germán Díaz: Josef, du har skrivit din kandidatexamen i år, din uppsats som handlade om sakrament, vad kan du säga om ditt arbete, vad var det som gjorde att du valde att behandla detta tema?

Josef Sjödin: För mig som person så har sakramenten alltid varit viktiga i min relation till Gud. I samband med mitt dop och min konfirmation vid 15 års ålder stärktes min personliga relation till den treenige Guden, något som kom att påverka hela mitt liv. Sedan dess har jag alltid tyckt om att gå till den heliga mässan även om jag inte alltid har förstått (eller förstår) vidden av det mysterium som händer när vi får ta emot Kristi kropp och blod till syndernas förlåtelse. Även bikten har betytt mycket för mig så jag antar att man skulle kunna säga att min spiritualitet som sådan är väldigt sakramental. Visserligen är den personliga bönen och Guds ord viktigt för mig men det skulle vara svårt att ha en levande relation till Gud utan sakramenten.

Dessutom tillhör jag en tradition inom Svenska kyrkan som arbetat väldigt mycket med teologin kring sakramenten men som också är väldigt ekumeniskt orienterad. Därför blev det naturligt för mig att skriva mitt examensarbete om Svenska kyrkans syn på sakramentens antal utifrån ett ekumeniskt perspektiv.

GD: Martin Luther definierade under reformationens lopp vad ett sakrament är för något, kan du beskriva Luthers tanke om sakrament? Och idag, hur kan man se på Luthers uppfattning om sakramenten?

JS: För det första så skulle jag mena att det är viktigt att göra en distinktion mellan den historiska personen Martin Luther och Svenska kyrkans kyrkolära. Föreställningen att Svenska kyrkan är bunden vid Martin Luthers personliga intentioner och åsikter är tyvärr ganska vanlig men bekännelsemässigt fel. När Svenska kyrkan beskriver sig som evangelisk-luthersk vilket hon officiellt har gjort sedan början på 1980-talet så står inte det epitetet i relation till personen Martin Luther utan till den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530. Det är en text som är författad av Luthers medarbetare Philip Melanchton och som antogs av den svenska kyrkoprovinsen vid Uppsala möte år 1593. Utöver denna text så har Svenska kyrkan också andra officiella dokument varav några är skrivna av den historiska personen Martin Luther. Dessutom finns det andra svenska texter författade på 1500- 1800- och 1900-talen.

Att studera personen Martin Luthers sakramentssyn är då något som primärt blir intressant inom ramen för det kyrkohistoriska studiet och inte inom ramen för en nutida ekumenisk sakramentsteologisk diskussion. Om man istället utifrån en svensk-kyrklig utgångspunkt vill bedriva en nutida sakramentsteologisk reflektion med bakgrund av den ekumeniska dialogen så blir studiet av svenska kyrkan officiella lärodokument mera intressant.

Vid ett närmare studium av Svenska kyrkans lärodokument så märker man ganska tidigt att det i ett sakramentsteologiskt avseende är ganska stor skillnad mellan de dokument som är författade av Martin Luther och de dokument som är författade av Philip Melanchton. Den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530 är skriven med intentionen att försvara allmännelig (katolsk) kristen tro och omnämner bl.a. predikoämbetet, dopet, bikten, Eukaristin men definierar aldrig vad ett sakrament är och fixerar aldrig sakramentens antal. I den augsburgska bekännelsens apologi, för Melanchton en fördjupad reflektion kring sakramenten och dess antal, och nämner totalt elva saker som kan kallas för sakrament. Melanchton menar således att man kan räkna på olika sätt men att det viktiga inte är vad vi kallar saker och ting utan att vi bibehåller det som Gud instiftat.

Medan Melanchton i apologin har en öppen förståelse av sakramentsbegreppet och knyter det till något som Gud har instiftat och är kopplat till Guds löften så driver ett annat bekännelsedokument som heter 1878 års katekesutveckling en annan linje. Katekesförklaringen är författad av bl.a. Ebbe Gustav Bring och menar att sakramenten utgörs av något som är instiftat av Kristus själv och som genom ett jordiskt ting meddelar en osynlig nåd. Utifrån detta resonemang erkänner denna text enbart två sakrament; dopet och eukaristin. I de av svenska kyrkan antagna dokument som är författade av Martin Luther så återfinns ingen djupare sakramentsteologisk reflektion av betydelse för frågan om vad ett sakrament är eller hur många de är.

GD: Katolska Kyrkans Katekes nämner sakrament som, bland annat, en nödvändighet för förening mellan Gud och människan, men också för de troende sinsemellan. Martin Luther uttrycker sig angående sakrament att det är ett yttre tecken för en osynlig verklighet som kommer från Gud. Sakramentets kraft kommer från Gud och det förverkligas genom tron av den som tar emot det. Däremot har Calvin uppfattningen om att sakramentet inte är någon väg till nåden, men påminner om nåden som Gud har skänkt till dem som har blivit frälsta. En annan uppfattning har reformatorn Ulrich Zwingli, för honom är sakrament ett tecken för tro i Jesus Kristus och även ett socialt tecken. Och eftersom den Helige Ande inte behöver en rit som verktyg, är sakramentet inte mer än en representation av en andlig verklighet.
Om de olika kristna samfunden har sådana olika uppfattningar vad det gäller sakrament, och att den kristna enhet förutsätter också en enad sakramentssyn, hur borde de kristna då arbeta för att lyckas med den synliga enheten?

JS: För det första så tror jag att vi efter 1900-talets ekumeniska arbete bör gå in i en ny fas. Tidigare har vi mig veterligen mest diskuterat sakfrågor och försökt hitta gemensamma nämnare hos varandra. Det är något som har gjorts med goda resultat och i sammanhanget är dialogdokumenten mellan Evangelical Lutheran Church of America och den romerska biskopskonferensen i USA vid namn The Eucharist as sacrafice ifrån 1967 och Eucharist and ministry ifrån 1970, är värda att nämnas. Även dialogdokumentet Nattvarden - Herrens måltid som författades av Lutherska världsförbundet och enhetssekretariatet bör betraktas som en milstolpe.

Men jag tror att vi måste våga gå djupare och diskutera hur vi egentligen konstruerar teologi. Först när vi förstår hur man inom andra traditioner konstruerar teologi kan vi egentligen komma tillrätta med sakfrågorna. Vi vet att vi tycker olika, men vet vi alla gånger varför vi tycker olika? Förhoppningsvis så kan nästa fas i det ekumeniska arbetet utgöras av att vi börjar diskutera sådana saker som teologisk metod för att kunna få en mera övergripande förståelse vilket kan leda till ett fördjupat samtal.

Men när det gäller själva sakfrågan i det här fallet sakramentsteologin så tror jag tyvärr att själva användningen av ordet sakrament är så historiskt laddat att det kan vara svårt att börja där. Ofta är det ju så att orden får en laddning och kan därför försvåra samtalet. Vi kanske ska börja i frågan kring hur det liturgiska livet egentligen ser ut. Många kristna kyrkor och samfund förvaltar bikt, äktenskap, konfirmation och vigning/ordination m.m. utan att benämna dessa ting som sakrament. Om vi börjar diskussionen i det konkreta handlandet så fastnar vi inte i historiskt laddade ord och kan kanske nå längre.

GD: Martin Luthers lära om eukaristin, consubstansiation och den katolska, transubstansiation, rör sig i många aspekter mycket nära varandra. Finns det en chans att de traditionerna kan enas i uppfattningen om eukaristins sakrament och vilka vägar kan leda dit?

JS: Både consubstansiationsläran och transubstantiationsläran är författade utifrån att man accepterar den aristotelisiska filosofins terminologi och förståelse av tillvaron. Båda lärorna använder sig av begreppen accidens och susbstans, och skillnaden är i princip minimal. Frågan är huru vidare det egentligen är fruktbart att använda sig av aristotelisk filosofi när vi bedriver ekumenisk teologi idag. Jag skulle hävda att den aristoteliska filosofin kanske inte är den bästa utgångspunkten för dagens dialog. Utifrån en svensk-kyrkligt utgångspunkt så har vi inga som helst problem med att använda termen förvandling för att beskriva hur Kristus blir närvarande i elementen. Ett normerande exempel på detta hittar vi i augsburgska bekännelsens apologi där Melanchton själv använder begreppet förvandling. Vi kanske skulle kunna börja ett fruktbart samtal där?