måndag 27 september 2010

Johannes Boscos resa till den nya världen

En av de stora tidningarna i södra Florida, El Nuevo Herald, informerade om den helige Johannes Boscos relik på besök i Miami. Journalisten Daniel Soto Shoer, beskrev i en artikel den 27 september, Don Boscos relikers intåg i San Juan Bosco-kyrkan i Little Havanna, där tusentals människor väntade med iver och tro för att hälsa helgonet välkommen. Ärkestiftet Miamis hjälpbiskop, msgr Agustin Roman sade att relikerna kommer just i september, månaden när den offentliga undervisningen och katekesen i kyrkorna börjar och att det kan vara en påminnelse för familjerna att inte glömma sina barns religiösa och sekulära utbildning.

Juan Bosco en Miami    Don Boscos kista in i San Juan Bosco-kyrkan i lilla Havanna, Miami, 26/09/10. Foto: Luis O. Montero

I januari 2009 startade Don Boscos reliker en världsomfattande pilgrimsvandring som skall besöka 130 länder. Relikerna bevaras och transporteras i en stor glaskista. På det sätt skall Johannes Boscos 200-årsjubileum och salesianordens 150-årsjubileum firas.

Före ankomsten till Miami reste kistan till några latinamerikanska länder. Den 4 augusti landade den i Mexiko city, och fortsatte till orter som Puebla, Oaxaka, det mycket kända Chiapas och andra.

Don Boscos kista i Mexicos nationella helgedom,vår fru av Gaudalupe.

Centralamerika var en annan plats som utvalts för relikernas vandring. I Nicaragua fick relikerna en officiell mottagning, tidningen ”La Voz del Sandinismo” skrev i en artikel den 24 juli i år att presidenten Daniel Ortega, uppfattade relikernas besök som en stor välsignelse för Nicaragua, och att ungdomarna får ett kärleksbudskap från Don Boscos reliker.

Don Boscos kistas ankomst till Managua, Nicaragua. Den kommunistiska ledaren, Daniel Ortega, nuvarande Nicaraguas president, deltogg i den offiella mottagningen.

Don Boscos reliker reste även till Kuba. Den 17 juni landade relikerna i staden Santiago de Cuba efter att ha lämnat Venezuela, det sista landet i Sydamerika. I alla de orter som kistan passerade uppstod demonstrationer av iver för den katolska tron. Den religiösa friheten började respekteras efter påvens besök 1998 och idag är det tillåtet att göra offentliga yttringar för religiösa tro. Men det betyder inte att spänningarna mellan staten och Kyrkan har upphört, det finns en del förhållanden som fortfarande måste förändras. Don Bosco vandring genom Ön har visat inför hela världen att en förändring har skett i det kommunistiska och varma Kuba.

fredag 17 september 2010

Erik Lindstrand: Mina stunder som prästkandidat

Vad vet man egentligen om prästkandidater i Svenska kyrkan? Det pratas om dem och man ser dem, men vilka vägar de har att vandra på väg mot målet, vet de flesta inte. Erik Lindstrand, en av prästkandidaterna för Strängnäs stift, svarar på några frågor om hur det är att vara prästkandidat i Svenska kyrkan.

IMG_7769 Erik Lindstrand

German Diaz: Hur kommer det sig att någon blir prästkandidat i Svenska Kyrkan?

Erik Lindstrand: Att vara kristen handlar om att vara kallad till att vara en lem i Kristi kropp, som är Kyrkan, och jag tror inte att vi kan nå vår fulla potential som kristna människor förrän vi finner vilken lem vi är ämnade att vara. Det kristna livet tillsammans med Herren resulterar nog hos de flesta i en stark vilja att lyssna till vilken del av Kristi kropp som Gud kallar oss till. Vi vill bidra med något och förverkliga den uppgift som vi fått. Min upplevelse är att jag är kallad till prästämbetet i Svenska kyrkan. Varför just Svenska kyrkan? Svenska kyrkan är den del av Kristi Kyrka och den plats för Kristi uppenbarelse som jag en gång blev kallad att vara kristen i. Jag ser de olika samfunden som bärare av olika delar av evangeliets sanning, även om en apostolisk kärna förenar många av oss. Jag känner mig också kallad till att berätta om Kyrkans evangelium i en sekulariserad värld. Då är ju Svenska kyrkan, med ett brett kontaktnät i ett av världens mest sekulariserade länder en god utgångspunkt.

Vägen till prästämbetet i Svenska kyrkan är i princip uppdelad i två delar, en akademisk del och en del på ett av Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala eller Lund. Den akademiska delen motsvarar en breddad kandidatexamen eller en magisterexamen där kortare kurser i Systematisk teologi, religionsfilosofi och etik, samt en ettårig kurs i exegetik är obligatoriska. Som prästkandidat har man också möjlighet att, i samråd med det aktuella stiftet, själv välja sitt huvudämne. I mitt fall är det kyrkohistoria. Utöver detta ingår tre terminer med Pastoralteologi som belyser olika perspektiv på att vara präst i Svenska kyrkan och som ges på något av pastoralinstituten. Vad jag vet finns teologiska utbildningar vid sidan av Uppsala universitet också vid universiteten i Lund och Umeå, och på Teologiska högskolan i Stockholm, samt på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala.

Antagningsprocessen i Strängnäs stift består av att kandidaten tar kontakt med den på stiftskansliet som har hand om antagningarna, som kallas stiftsadjunkt. Genom adjunkten kallas kandidaten sedan till en antagningskonferens. Där intervjuas kandidaten av Biskopen, domprosten och andar ledamöter i domkapitlet. Dessutom görs ett antal psykologtester, som följs upp med en psykolog. Domkapitlet sammanträder sedan och tar ett beslut om huruvida kandidaten skall få göra en provpraktik. Jag gjorde praktik i fyra veckor i Mikaels församling i Örebro nu i somras, och det var väldigt bekräftande. Efter praktiken kommer en ny omgång med intervjuer med domkapitlet. Sedan tar de ett slutgiltigt besked om huruvida kandidaten skall få bli prästkandidat för stiftet eller inte. Då har Biskopen en stor betydelse.

Processen är alltså ganska komplicerad och är krävande både för kandidaterna och för stiftet. Självklart känns det jobbigt att bli bedömd utifrån så många parametrar som det handlar om, men å andra sidan känner man sig trygg med att antagningen varit seriös och att beslutet är taget på goda grunder. När man väl är antagen som prästkandidat återstår praktik ute i en församling i minst nio veckor och tanken är att kandidaten skall få insikt och kunskap om så många av prästens uppdrag som möjligt under praktiken och under tiden på Pastoralinstitutet.

IMG_7764                     Erik Lindstrand vid Nathan Söderblom

GD: Vad är Strängnäs stift för något?

EL: Strängnäs stift är ett av de äldsta stiften inom Svenska kyrkan och grundades förmodligen under 1000-talet av missionärer från Tyskland. Det omnämns i Florensdokumentet, som är en uppräkning av de svenska stiften från 1120-talet som finns i Vatikanen. Stiftet är alltså grundat som ett katolskt stift, till en början under ärkestiftet Hamburg-Bremen, och senare under Lunds ärkestift. Då den svenska kyrkoprovinsen fick eget ärkestift i Uppsala på 1160-talet kom Strängnäs att höra dit. Och så är det ju än idag. De kända helgonen och missionärerna Ansgar och Eskil kom båda till det område som skulle bli Strängnäs stift, den förra på 800-talet, den senare på tidigt 1000-tal. Strängnäs stift var en rik byggd med aktivt klosterväsende under den katolska tiden. Exempelvis fanns Nordeuropas enda Johanniterkloster i Eskilstuna, som ligger i stiftet.

Reformationen i Sverige genomfördes uppifrån och hade till en börjar bara stöd från kungen och ett antal svenska teologer som utbildats i Tyskland nära reformatorerna. Därför tog det mycket långt tid att genomföra reformationen i Sverige. I Stockholm var reformationen genomförd redan på 1530-talet, men en reformatorisk bekännelse antogs inte officiellt förrän på kyrkomötet i Uppsala 1593. Brottet med påven kom förstås tidigare. Men det var otydligt, och länge fanns både reformatoriska biskopar och de som fått pallium av påven sida vid sida.

I Strängnäs fanns under perioden både reformationsivrare och de som ville hålla sig till Rom. Under sent 1500-tal var oron stor i Strängnäs stift då Kung Johan III försökte förstärka det katolska inflytande i Sverige, medan hans bror, som var Hertig i det område som täcker Strängnäs stift, var kalvinist. Mötet i Uppsala 1593 var ett resultat av att Johan III:s son Sigismund, som bekände sig till katolicismen, blivit kung. Då reagerade prästerskapet, och många andra, för nu hade de reformatoriska idéerna fått fotfäste. Så från och med nu, om inte förr, blev Strängnäs stift ett stift med Luthersk-evangelisk bekännelse, och de katolska och kalvinistiska idéerna började långsamt att försvinna.

Svenska kyrkans struktur och praxis kom dock inte att bli fullt så reformatorisk som Uppsala möte bestämt. Likt anglikanerna kom Svenska kyrkan så småningom att inta en mellanställning mellan katolskt och reformatoriskt. Svenska kyrkans episkopala struktur liknar idag anglikanernas, och ärkebiskopen i Uppsala är primus inter pares.

IMG_7766

Strängnäs stift är idag ett av de mindre stiften i Svenska kyrkan och täcker Södermanlands och Örebro län. De större städerna är Örebro, Eskilstuna, Södertälje och Nyköping. Av hävd ligger domkyrkan i Strängnäs, den är uppförd under katolsk tid, mellan 1200 och 1300-talets mitt och kan betraktas som en gotisk katedral. Stiftet präglas i västra delen av kyrklighet som står utanför Svenska kyrkan (Baptister, missionskyrkliga och så vidare.). Detta påverkar stiftet. I den Östra delen är kyrkligheten generellt låg vilket brukar förklaras av att det är ett område som tidigt hade många industrier och ett utvecklat statarsystem. Arbetarrörelsen blev därför stark och det medförde en skepsis mot kyrkan, som till viss del fortfarande finns kvar. I den östra delen av stiftet finns ibland en så stor skepsis att präster som är aktiva där vittnar om att man måste vinna tillbaka förtroendet för kyrkan person för person. I Strängnäs stift finns också en stor andel med sitt ursprung utanför Sverige och Europa, vilket ger en speciell religiös karta. Exempelvis är Syrisk-ortodoxa kyrkan stor i stiftet, särskilt i Södertälje. Det finns också många muslimer i området. Det känns utmanande, men också väldigt roligt att gå in i Strängnäs stifts kyrkliga miljö, och jag tror att vi har mycket att lära av de människor med en annan gudstro än oss själva som vi kan möta inom stiftet.

GD: Du är ordförande i Strängnäs stifts studentförening för prästkandidater. Skulle du kunna berätta för oss vad det är för något?

EL: Föreningar för prästkandidater i vid lärosätena i Lund och Uppsala har funnits länge och Strängnäs stiftsgrupp (stiftsgrupp har länge varit begreppet), har en ca 150-årig historia. Föreningen fick dock sin nuvarande form efter en ombildning förra året. Stiftsgrupperna är framför allt till för studiesociala aktiviteter under prästkandidaternas studietid, med inriktning mot det pastorala och teologiska. I Strängnäs stiftsgrupp har vi mässfirandet som centrum. I gruppen lär vi känna varandra och oss själva. Vi erbjuder föreläsningar och samtal av olika slag och denna termin kommer vi att erbjuda föredrag om att vara Kyrka på Internet och ett samtal om kyrkoårets liturgiska aspekter. Vi gör också studiebesök, denna termin hos dominikansystrarna i Stockholm och på Historiska museet. Gruppen kan också fungera som en samlad röst i kontakten med stiftet, och stiftet utser efter gruppens förslag en kaplan som är knuten till gruppen. Kaplanen är celebrant då mässan firas och ett bollplank för studenterna under studietiden.

Gruppen är främst avsedd för prästkandidater för Strängnäs stift, men alla som tror att de kan få ut något av våra aktiviteter är välkomna. Man är också välkommen till gruppen sporadiskt även om man inte är medlem. Därför kommer det ibland prästkandidater för andra stift, teologstudenter som inte är prästkandidater, diakonkandidater och andra till våra träffar.

Jag brinner för den ekumeniska frågan och tror att det är en av de viktigaste frågorna för de olika kristna samfunden. Hur vi kan förstå varandra och vad som förenar och skiljer oss åt är intressant och viktigt att fundera över. Särskilt tror jag att gräsrotsnivån är viktig, och därför tycker jag att det är viktigt och bra att Strängnäs stiftsgrupp har ett samarbete med Newmaninstitutets studentkår. Genom det kan prästkandidater från olika traditioner lära känna varandra, och det tror jag är det viktigaste för att kunna förstå varandra. Därför besöker vi också dominikansystrarna i Stockholm denna termin.

IMG_7767

Jag tror att de flesta kristna traditioner har något att säga om den treenige Guden som är värt att beakta, och att vi måste ha respekt för varandra. Jag har stor respekt för de gamla kyrkotraditionerna, de romerska katoliker och de ortodoxa, där närheten till traditionen är tydligare än i många reformatoriska sammanhang. Därför tycker jag att det är intressant att komma i kontakt med och lära känna det katolska prästseminariet och prästseminaristerna, här i Sverige och i övriga länder. Därför besöker jag också gärna katolska och ortodoxa församlingar runt om i landet och utomlands då jag får möjlighet.

GD : Hur ser ut din egen utveckling som prästkandidat och vad kommer att hända med dig i framtiden?

EL: Det kristna kallet innebär att ständigt försöka närma sig Gud och fördjupas i sin tillit till den Treenige, att lita på att Anden leder och att Sonen försonar. Och att låta detta synas i allt. Det är inte lätt, men det är heller inte meningen. Som präst, och redan som prästkandidat, har man ett kall att leva evangeliet och vara en förebild. Det är ett uppdrag att växa in i allt mer.

Rent praktiskt har jag knappt tre år kvar till vigningen i Strängnäs. Nu läser jag Pastoralteologi på Pastoralinstitutet i år, sedan kvarstår ett år med exegetik och en D-uppsats i kyrkohistoria, samt ett halvår till på Pastoralinstitutet. Jag brinner för att komma ut i en församlig, men jag har också en akademisk ådra, så vi får se hur framtiden efter vigningen ser ut!

måndag 6 september 2010

Dag Sandahl: mellan dekadens och evangelium i Svenska kyrkan

IMG_7521

Den förra lördagen 28 augusti 2010 fick jag inbjudan till en kyrkodag i Stockholm, samordnad av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse i Kungsholms kyrkan. Mötet hade som tema ”Folkkyrkan och det ockuperade folkyrkobegreppet”. Programmen hade tre föredrag som leddes av Docent Teol dr Dag Sandahl, Biskopen, teol dr Ragnar Persenius och Fil dr Daniel Alvunger.

Jag hade inte tid för att sitta med under hela programmet men jag kunde i lugn och ro och lyssna på den första föreläsningen, som var Dag Sandahls och som fått namnet ”Sempre avanti – alltid framåt! Ett verkligt folkkyrkoprogram.”

Jag har hört om Dags Sandahl tidigare och känner till hans bok ”Jesus” men hade inte haft möjlighet att se och höra honom i en föreläsning. Inte många föreläsare kan hålla åhörare vakna och intresserade av vad som sägs, men Sandahl lyckas med att behålla sin publiks uppmärksamhet. Han har en mycket särpräglat sätt att manövrera sitt tal, som en erfaren sjöman sitt skepp, och lyckas med att komma fram med det han vill förmedlar.

Vad Dag Sandahl talade om är hur Olaus Petri är rätt arvtagare till Ansgar och den heliga Birgitta. Om det uppdrag som statkyrkan misslyckades med, att kristna det svenska folket och om hur frikyrkorörelsen istället lyckades. Hur föddes denna folkyrkotanke i Svenska kyrkan och hur har den utvecklats till ett slags ”civil religion” idag? Hur Svenska kyrkan har isolera sig själv på ett ekumeniskt plan och hur det har blivit så att religionsvetenskapen har övertagit den plats som egentligen tillhör teologin. Hur ser krisen ut i Svenska kyrkan och hur har begreppet ”folkkyrkan”politiserats?

I kyrkodagens programblad gav mig hänvisning och information om vad Folkkyrkan betyder för något. Jag hade hört namnet tidigare men visste inte vad för slags rörelse den var.

Jag läste en kort beskrivning, Folkkyrkan är en rörelse som uppstått som svar på frikyrklighetens angrepp. De handlar också om Kyrkans nära koppling till svenska folket som inte uppfattades som ett problem utan som en Guds gåva.

IMG_7515

I bladet beskrives också att folkkyrkobegreppet har blivit mer politiserat, och rörelsen handlar inte mer om hur Svenska kyrkan förstår sin kallelse utan om hur hon vill förstå sig själv; vad hon är som kyrkan. Konsekvensen anses vara att Svenska kyrkan idag är mer ”svensk” än kyrka, en spegelbild av ett sekulariserat folk, där samma folk besitter läroauktoriteten, också i praktiken, genom det politiskt tillsatta kyrkomötet. Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse kommer att bjuda på andra samlingar kring folkyrkan och kallelsen till kyrklig förnyelse.

I programmet fanns också Mässa i Kungsholms kyrka, med biskop emeritus Björn Fjärstedt. Kyrkodagen slutade med Vesper, i vilken ärkebiskop emeritus Gunnar Weman predikade.

onsdag 1 september 2010

Birgittaklostrets invigning i Havanna enligt Fidel Castros tidningar

100_4043                       Dörren till Birgittasystrarnas kapell i Havanna. foto Alberto Hernández.

För några dagar sen fick jag höra och se några bilder från Birgittasystrarna i Havanna. Det är alltid så, att när det kommer intressant information om Kuba, så vill jag dela den med mina vänner som är intresserade av Kuba. Havanna och Birgittasystrarna väcker alltid stort intresse och när de lägges tillsammans kommer jag automatiskt att tänka på den 8 mars 2003 då den kubanska kommunist ledaren Fidel Castro och generalabbedissan Tekla Familglietti invigde ett Birgittinkloster i Havanna. Invignings ceremoni var fylld av mycket starka känslor, och vidrörde vid de mest djuplodande känslorna i den kubanska själen: den kommunistiska ideologin, och den katolska kristendomen.

100_4067                                 Interiör, foto Alberto Hernández.

Alla ögon runt om i världen var riktade mot Havanna och pressen fångade händelserna, stora rubriker tog plats i många av de katolska tidningarna runt om i världen. Fidel Castros kommunistiska media gick inte heller de förbi händelserna och gav många detaljer av det som hände i invigningen av moder Teklas Famigliettis kloster. Här i Sverige skrevs i den till regimen i Havanna vänligt sinnade tidningen, svensk – kubansk förening, också om kloster invigningen.

100_4064                    Interiör, foto Alberto Hernández.

”Granma”, det officiella kommunistiska partiets dagstidning publicerade den 9 mars 2003 en rad detaljer från invigningen. Här ges detaljerna av Fidel Castros tal, han sade att kontakterna mellan Tekla Famiglietti och honom började långt före kloster invigningen. Famiglietti reste till Kuba under fyra tillfällen, mellan maj 2001 och november 2002. Under den tiden, vann Famiglietti mångas vänskap, men Fidel Castro nämnde inte vilka dem var. 100_4056                     Vid ingången, foto Alberto Hernández.

Den kubanska kommunist ledaren sade om Tekla Famiglietti att hon inte hade någon kontrarevolutionär tanke bakom sitt kloster invigning. Det var därför hon fick ett stort motstånd utanför Kuba, men Famiglietti fick stöd för sina planer i Vatikanen och även från de kubanska myndigheterna.

100_4076                                       Kapellet, foto Alberto Hernández.

Granma gav också en skildring av byggnads detaljer, den kostade runt fyra miljoner kubanska pesos, tre miljoner i kubanska pesos och den andra i hårdvaluta. Huset har en yta på 4382 kvadrat meter och 250 män deltog i arbetet. Tekla Famiglietti uttryckte sin vilja om att allt byggmaterial skulle vara kubanskt, och hon fick det, gratis av Fidel Castro.

Tekla Famigliettis tal publicerades också i tidningen Granma, rubriken var: ”Jag har många och grundliga motiv för att uttrycka min hjärtligt  tacksamhet till president och för mig bror, dom Fidel Castro, och hans samarbetare.” Famiglietti underströk i sitt tal att tack vare komendant Fidel Castros generositet och hjälp skulle det inte vara möjligt att inviga hennes kloster. Famiglietti tackade till alla som vad med i hennes projekt och mot slutet av sitt tal vände hon sig till Fidel Castro och sade: ”Querido Comandante Fidel Castro, esta es también su Casa,”. (Kära kommandante Fidel Castro, det här är också ditt hem).

100_4082                                      Kapellet med syster, foto Alberto Hernández.

Här måste man göra en paus för att förklara att frasen är en bekännelse av lojalitet till Fidel Castro. Ibland syns i några hem på Kuba ett anslag som lyder: ”esta es tu casa, Fidel” och det betyder att familj håller 100 % på vad Fidel Castro säger och gör.

clip_image002

                                    “Det här är ditt hem, Fidel”

I Granma kan man läsa också att några dagar före kloster invigning, den 22 februari 2003, ägde ett möte i Mexiko rum för att stödja Fidel Castros regim. I delstaten Zacatecas, samlades omkring 500 personer i en VIII Mexikanska national träff för solidaritet med Kuba. I mötets högtidliga öppnande talade birgittin ordens general vikarie Elisa Famiglietti, i vilket hon nämnde ett brev från general abbedissan Tekla Famiglietti.

100_4073                         Kapellet, foto Alberto Hernández.

Också ”Fidel Castro pressen” i Sverige skrev om kloster invigningen. I tidskriften ”Kuba” som ges ut av pro Fidel Castro gruppen, svensk – kubansk förening, talade man om Tekla Famiglietti. I nummer 2, år 2003, står det skrivet:

Han lovprisade Birgittaordens abbedissa Tekla Famigletti. Tillsammans med katoliker från Mexiko och USA har hon engagerat sig i kampen mot USAs ekonomiska krigföring, och besökt Kuba flera gånger. Fidel Castro hyllade också hennes trosfränder, inte minst katolska kyrkan i Mexiko och ärkebiskopen i Guadalajara för deras hängivna medmänsklighet, och rakryggade kamp mot det överhängande krigshotet från USA.

Kubas katolska kyrka högsta ledning var inte representerd där. Kommunist partiets tidning på Kuba talade inte om det, men däremot tidskriften Kuba gjorde en referens till det.

Med all denna uppställning, väckte det särskild uppmärksamhet att varken ärkebiskopen eller någon annan kubansk biskop deltog i invigningen. Kubanska biskopskonferensen skickade ut ett pressmeddelande efter invigningen och dementerade utländska medier som antytt att officiella företrädare för katolska kyrkan på Kuba skulle ha medverkat. De klargjorde att den inte på något sätt medverkat vid restaureringen av den byggnad som blivit birgittinerkloster, och inte heller medverkat vid invigningen eller välsignelsen. Ansvariga för Birgittaordens närvaro på Kuba är enbart påven och Fidel Castro, enligt de kubanska biskoparna. http://www.svensk-kubanska.se/tidskriften/pdf/kuba_nr2_03.pdf

100_4042                            Gatan där klostret ligger, foto Alberto Hernández.

Efter sju år på Kuba har Birgittasystrarna beblandat sig med den kubanska verkligheten på samma sätt som många andra ordnar har gjort. Birgittasystrarna är där älskade för sin hängivenhet och kärlek. Men man har också har i minnet, dagen som Tekla Famiglietti kramade Fidel Castro.

Belkis Cuza-Malé, som var gift med den kubanska oliktänkande författaren Herberto Padilla, kallade Tekla Famiglietti legendariskt för ”Santa Tekla de la Habana Vieja” (Heliga Tekla av Havanna gamla stad) en parodi till ”Santa Camila de la Habana Vieja”, (Heliga Camila från Havanna gamla stad) en teater pjäs av José Ramón Brene, (kubansk dramaturg). Habana Vieja är det kvarter som klostret ligger på, för några år sen var det ett slum område. Pjäsen skildrar förändringar som kom med revolutionen 1959, den återspeglar fientlighet mot religionen. I pjäsen är huvudperson, Camila, en santeria praktikant, en blandning av afrikansk naturreligion och katolicism. I slutet av pjäsen kommer kommunistisk indoktrinering att liknas med Camila, och hon lämnar alla sina afrokubanska gudar bakom sig för att följa vad Fidel Castro än ville göra med henne.

100_4080                     Birgittasyster från Havanna i kapellen, foto Alberto Hernández.

Bortsett från det som man kan läsa i ”Fidel Castro pressen”, här i Sverige och på Kuba, borde man göra en distinktion mellan ledning och institution eller regimen och folket. Man kan inte hitta ett ögonblick som Birgittasystrarna inte har varit till hjälp eller varit överösande generösa. Som när man kommer till något av deras kloster här i Sverige i Falun eller Djursholm och upptäcker deras varma generositet, eller den dagen som man upplever en inre glädje bara av att komma till ett av deras hus. Man kan vara säker på att Birgittasystrarna är så även på Kuba. Det samma gäller för det kubanska folket, för dem som befinner sig på Kuba, och för dem som lever i diasporan. De liknar Birgittasystrarna genom att vara generösa och står alltid till hjälp när det behövs. Efter många år av dialektisk materialistisk totalitarism, är man glad att oasen av andlighet börjar expanderas, också med Birgittasystrarnas ankomst till Havanna.