Bitte Assarmo är en katolsk journalist som bor i Stockholm. Hon är författare och debattör och kommer att berätta om sitt arbete, om yttrandefrihet i Sverige, hur katolska kyrkan framställs i medierna och om den katolska pressen i Sverige.
Bitte Assarmo
German Diaz: Vad betyder pressen för dig och vad innebär det att vara journalist?
Bitte Assarmo: Att vara journalist innebär möjligheten att påverka, och att göra sin röst hörd. Pressfriheten är oerhört viktig, och är ingenting självklart – tvärtom fick ett antal idealister arbeta idogt och hårt för rätten att uttrycka en fri åsikt och det kan inte värderas högt nog.
I modern tid är det kanske internet som haft störst betydelse för journalistiken – på både gott och ont. Mycket av det som bjuds över internet är trams och flams och direkt kriminella saker som barnporr och annat förkastligt men jag anser att det goda med internet överväger nackdelarna. Aldrig förr har så många olika röster fått komma till tals som nu när vi har ett fritt och förhållandevis billigt internet och mångfalden har ökat oerhört mycket sedan internet etablerades. De stora medierna har fått hård konkurrens från frisinnade debattörer och skribenter som kan framföra åsikter som inte får plats i de relativt hårt styrda etablerade medierna. Idag kan en bloggare påverka politiken och debatten mer än de stora dagstidningarna och det är en välkommen förändring i det svenska debattklimatet som annars har varit ganska hårt styrt av en debattelit.
GD: När började du intressera dig för journalistik och hur har din karriär varit fram till idag?
BA: Jag har alltid intresserat mig för journalistik och började skriva redan som femtonåring, då korta noveller och berättelser för några av den tidens ungdomstidningar. Under några år i början av 2000-talet arbetade jag som film- och litteraturrecensent och redaktör för en av Sveriges största webbaserade nöjestidningar, Labyrint, och jag har även frilansat en del för utländska tidningar och tidskrifter, främst i USA.
Idag skriver jag noveller för de flesta stora veckotidningar i Skandinavien. Jag skriver också reportage och artiklar för olika tidningar, till exempel Världen idag, Dagen, Kvällsstunden och Katolskt Magasin. Sedan något år tillbaka skriver jag månadskolumn i den kristna tidningen Världen idag, samt veckokolumn för lokaltidningen Karlskoga-Kuriren. Det är ett enormt givande och roligt arbete! Jag engagerar mig också i olika debattfrågor, i synnerhet de som på olika sätt berör min kristna tro, och har vid flera tillfällen blivit publicerad på Svenska Dagbladets Brännpunkt och även på SVT:s Debatt.
Jag har faktiskt aldrig arbetat som fast anställd journalist, utan har frilansat under hela mitt yrkesliv. Det gör mig till en friare skribent, eftersom jag kan arbeta med sådant som engagerar mig, och även ta uppdrag från olika typer av medier utifrån mina egna kriterier. Eftersom jag har politiska åsikter som spänner över både det blå och det rödgröna blocket är det en fördel för mig att inte stänga in mig i en specifik politisk sfär. Det är nog det jag ser som det bästa i min karriär, samt naturligtvis det faktum att jag kan vara mycket flexibel vad gäller arbetstider och ledig tid. Det var perfekt när sonen var liten – och det är perfekt även idag när jag har en liten Bichon Frisé, och dessutom ivrigt väntar på en liten ”lillasyster” av samma ras! De fria arbetstiderna ger mig också möjlighet att tillbringa minst en vecka i månaden hos min gamla mor, som numera är änka.
Det finns förstås negativa sidor av frilansjobbet också. Det innebär ju alltid en viss stress att inte veta hur inkomster och arbetstillfällen ser ut från en månaden till den andra. Men för mig har alltid det positiva övervägt. Att själv bestämma om sin arbetstid – och att kunna arbeta hemifrån – är fantastiskt!
Bitte Assarmo
GD: Anser du att det finns en fri press?
BA: Trots press- och tryckfriheten som vi har i Sverige anser jag faktiskt inte att pressen är särskilt fri. I förhållande till pressen i resten av världen har vi ju en mängd fördelar här, och det går att säga/skriva och uttrycka de flesta åsikter utan att man blir utsatt för hot.
Däremot upplever jag ofta att det finns en inskränkthet som hindrar olika åsikter att komma fram i medierna. Den politiska korrektheten är så utbredd i Sverige att det blivit allt svårare att göra sin röst hörd om man har en åsikt som inte stämmer överens med de stora mediernas offentliga linje. Dessutom är ju medierna beroende av reklamintäkter och annat som också påverkar innehållet i medierna. Alla de stora medierna i Sverige – TV, radio, dagstidningar – rapporterar i stort sett om samma saker, och dessutom utifrån ungefär samma vinklar, och få anställda journalister tycks ha någon önskan eller ambition att närma sig de stora frågorna ur mer än en vinkel. Sverige har ju en lång tradition av ”storebrorstänkande”; Sverige ska stå i förtrupperna för allt som är nytt och därmed med automatik lovvärt, och det som inte passar in i den svenska mallen förpassas genast ut i periferin, och förhånas. Den friaste pressen hittar man på internet, även om man ibland måste söka ganska länge bland tramsjournalistiken för att hitta guldkornen.
GD: Hur uppfattar du bevakningen av katolska kyrkan och religionen i svenska massmedia?
BA: Som katolik har jag naturligtvis svårt att vara helt opartisk när jag besvarar denna fråga. Men faktum är att jag hade samma åsikter som innan jag fick tron. Trots att jag tills för drygt sex år sedan var uttalad ateist har jag alltid upplevt att de svenska medierna ger en oerhört negativt vinklad bild av religion – och i synnerhet av Katolska Kyrkan. De flesta svenska journalister vinnlägger sig om att söka efter skandaler och om de inte hittar några så uppfinner de dem gärna, allt för att visa upp en bild av Katolska Kyrkan som en reaktionär och förlegad institution – närmast ett hot mot demokratin.
På senare tid har vi t ex sett hur man slagit upp de katolskkyrkliga pedofilskandalerna till en närmast oproportionerlig nyhet, medan man helt tigit om andra – och procentuellt betydligt mer utbredda – händelser av samma slag, som de otaliga övergrepp som begåtts på svenska fosterhem under nittonhundratalet.
Samma sak gäller artikelserien om Opus Dei för några år sedan, då man utan större insikt eller kunskap om vad denna organisation egentligen är målade upp en bild av en sluten sekt av närmast djävulska proportioner. För mig, som har många goda vänner som är medlemmar av Opus Dei, känns det både märkligt och trist att en se hur en samling okunniga journalister strävar efter att skapa sensation enbart för att provocera och sälja lösnummer!
Jag är ganska övertygad om att de journalister, och nyhetsredaktioner, som drivit de här frågorna tror sig vara ett slags sekulariserade moralens väktare. Men i själva verket är det naturligtvis så att de påverkats av sitt lutherska arv och av det utbredda katolikhat som finns i Sverige. Det är trots allt bara några decennier sedan katolikers mänskliga rättigheter var rejält inskränkta i Sverige. Nyhetsrapporteringen om Katolska Kyrkan grundar sig helt enkelt på främlingsfientlighet och fördomar, i kombination med den typiskt svenska attityden av att det svenska sekulariserade samhället alltid har rätt. Och det gör den allt annat än tillförlitlig.
GD: Finns det en katolsk press i Sverige?
BA: Glädjande nog finns det en liten katolsk press i Sverige, i form av tidskriften Signum och månadsmagasinet Katolskt Magasin, samt ett antal mer eller mindre seriösa (glädjande nog ofta mer) katolska bloggar. Men bland offentliga katoliker i Sverige finns ofta ett drag av självförnekelse. Även i den katolska pressen verkar det ibland vara lättare att göra sig hörd om man intar en mer ”sekulärt svensk” attityd när det gäller viktiga katolska frågor som exempelvis abort och homosexuella relationer än om man står upp för den katolska läran.
Samtidigt är den katolska pressen mycket viktig, inte bara för oss katoliker utan också som en bro mellan det katolska och det sekulära svenska. Resonemang och dialog behövs, och det är naturligtvis lättare att nå ut till icke-katoliker (både kristna och ateister) om man är villig att resonera om trosfrågorna. Dock tycker jag ibland att det känns som om den katolska pressen gärna böjer sig lite för mycket för det omgivande samhället, och är lite för angelägen att anpassa sig. Men det är en mycket svår balansgång, och för det mesta gör chefredaktörerna och de ansvariga utgivarna i den katolska pressen ett mycket bra arbete!
GD: Har den katolska journalisten något krav på sig att främja och försvara sin tro i pressen?
BA: Det beror lite på vad man arbetar med, tycker jag. Som journalist har man ju olika uppdrag och jag tycker inte att man hela tiden bör påminna om sin katolska tro om det inte är relevant för uppdraget.
Bitte Assarmo
En helt annan sak blir det ju när det handlar om debatt, eller djuplodande artiklar som berör den kristna tron. Om man ger sig in i debatten i egenskap av just katolsk journalist bör man stå för vem man är. Man måste kunna föra en vettig dialog men samtidigt inte kompromissa med tron och läran. Det är helt enkelt inte trovärdigt att å ena sidan kalla sig katolik och å andra sidan förneka de läror som utgör grunden i den katolska tron.
Tyvärr har vi några ”offentliga” katoliker som är alltför villiga ett kompromissa med det katolska och som tycks ha som mål att omvandla katolska kyrkan till en enhet av svenska kyrkan. Det är naturligtvis ett problem för majoriteten av Sveriges katoliker och man kan kanske tycka att Kyrkan borde uttala ett starkare stöd för katolska debattörer som står upp för tron. Men det tror jag kan vara vanskligt på sikt. Debatten och diskussionen måste vara fri, och Kyrkan som institution bör inte gå in och styra den – varken åt ena eller andra hållet.
Det är klart att man kan tycka att vissa debattörer, som kallar sig katoliker men som i debatten går rakt emot Kyrkans lära, bör får någon form av erinran från Kyrkan. Men det är något mellan Kyrkan och debattörerna, och offentliga ”bannlysningar” är inte rätt väg att gå. Vi bör ha ett fortsatt högt debattak i Katolska Kyrkan. Vad vi däremot skulle behöva mer av är fler troende katoliker, som uttrycker kärleken till sin kyrkas lära och tro utan att hela tiden böja rygg för det omgivande samhällets krav. Det skulle skapa klarhet i vad som är katolskt och vad som inte är det och på sikt minska effekten av de sekulära nidbilderna av Katolska Kyrkan.
Yasmin Khodr 
