Kuba: Katolska kyrkan och förändringar

 

Pierre Schori.

Onsdagen 14 januari, i Latinamerikainstitutets bibliotek, vid Stockholms universitet, ägde paneldiskussionen ”Kuba och USA; vad sker nu?” rum. Det var ett tillfälle att diskutera det som ägde rum den 17 december 2014, efter 18 månader av hemliga samtal slöt USA och Kuba ett avtal som medför en historisk avspänning i ländernas relationer. Bland paneldeltagarna märktes kända namn som Pierre Schori, som man minns som Palmes nära medarbetare i internationella frågor, EU parlamentariker och svensk FN-ambassadör,  som
där behandlade det nya avtalet mellan USA och Kuba. Erik Jennische, Programchef för Latinamerika på Civil Rights Defenders, där han arbetar med demokratistöd till Latinamerika. Balkan och Östeuropa och René Vázquez Díaz, romanförfattare, översättare och kulturjournalist. Moderator var Fredrik Uggla, statsvetare, professor i latinamerikastudier och föreståndare för Latinamerikainstitutet.

Panelen.

I paneldiskussionen kom det som en överraskning att de flesta deltagarna var överens om att den katolska kyrkan på Kuba inte bara är den mest positiva oppositionella kraften i landet, utan även den som driver ett helt oberoende politiskt och socialt arbete. Katolska kyrkan kan förstås som en, fristående organisation från kubanska staten och oberoende av utländska påtryckningar och finansiering, argument som ofta används för att anklaga många av landets dissidenter.
 
I Sverige har man sedan länge intresserat sig för katolska kyrkan på Kuba, man vet att delegationer som representerar katolska kyrkan i Sverige reser till Kuba och ett resultat av de resorna är Havannas kardinal, Jaime Ortega Alaminos besök i Sverige i oktober 2000. Nyheterna om katolska kyrkan på Kuba publiceras ganska ofta i svenska tidningar och publikationer, på sistone har tidskriften Signum öppnat sina sidor för information om den kubanska kyrkan. Det finns åtminstone en präst i Sverige som fått vistas på Ön och skaffat sig berikande erfarenheter av arbeta i en kubansk församling.
 
De som var närvarande vid paneldiskussionen om Kuba fick också lyssna på ett vittnesmål från en kvinna, som rest till Ön som representant för den katolska kyrkan i Sverige. Hon presenterade sig som Britta Jakobsson, och berättade bland annat om sitt besök vid prästseminariet i Havanna. Hon berättade att det finns 55 unga män som studerar där och förberedes för prästvigning och av dem finns bara 4 som kommer från kristna familjer.

Britta Jakobsson säger att hon har varit på Kuba och besökte prästseminariet i Havanna.
 
Påven Franciscus är en person som uppskattas av många för sin roll i den utveckling som den kubanska situationen genomgått sedan USA har förändrat sin politik gentemot Kuba. President Barack Obama har tackat påven Franciscus för hans bidrag till det kubansk- amerikanska närmandet. Men, påvar visade sig inte vara så omtyckta bland åhörarna. Det fanns de som har visat  rädsla för följderna av påvlig inblandning i Kubas angelägenheter.. Den rädslan har, i första hand, att göra med den förrförra påven, S:t Johannes Paulus II, vilken ses som en som med stor kraft bidragit till att rasera kommunismen i Östeuropa. I det perspektivet kan man förstå rädslan hos gamla kommunister att katolska kyrkan kan bidra till att avveckla det som finns kvar av det kommunistiska systemet på Kuba.

Må de bidrag som katolska kyrkan har givit till att relationerna mellan Kuba och USA har förbättrats, visa för hela världen hur katolska kyrkan på ett konkret sätt kan arbeta för fred och försoning.