Mellan den 26 och 31 juli 2010 firades i Stockholm mångsexualismens festival Pride. På det politiska planet visades en fördjupning av det mångsexualistiska politiska programmet och nya termer började brukas, t.ex. ”normfri” som det skulle vara intressant att analysera någon gång. Det religiösa planet stod inte utanför festivalens ram, Svenska Kyrkan visade mest engagemang, med biskopen av Stockholm, Eva Brunne, i spetsen. Men, vad hade religionen att säga i denna mångsexualitetens festival? Ja, det sades många saker och här kan ges några prov.
Söndagen 1 augusti 2010, kl 18:00 annonserades en ekumenisk gudstjänst i Storkyrkan i Stockholm. Biskop Eva Brunne hade ett viktigt tal denna dag. Hon reflekterade över temat Pridefestivalen 2010, ”Makten”, och hon poängterade att man skall ta makten över sitt eget liv eller, i fall att man inte har den ta den från dem som utövar makten. Hon gav sig också in på att man skall bevara och föra vidare historien om att få makten över sina egna liv och sammanhang. Hon menade då historien om den mångsexuella rörelsens kamp från dess begynnelse till idag. Och, att kyrkohistorien skall man lämna åt sidan, det är en annan historia som skall ta över. Hon bekräftade sin tillhörighet till det hon kallade HBT-gemenskapen. Talet kunde mycket väl uppfattas som ett program för socialistisk kamp.
Under festivalveckan bjöds i Kulturhuset in till olika samtal och föreläsningar som handlade om mångsexualiteten utifrån olika perspektiv, och det religiösa saknades inte. Fredagen 30 juli, kl 15:00, i studio 3, möttes en präst från svenska kyrkan, Adrianne Riddez, en rabbinkandidat, Sebastian Selvén, och en muslimsk tjej, Yasmin Khodr. De samtalade utifrån sina personliga reflektioner och erfarenheter av att vara kristen, jude och muslim och samtidig hbt-person, föreningen mellan tro och sexualitet och olika teologiska lösningar och tolkningar. Samtalet anordnades som ett samarbete mellan Sveriges Förenade HBTQ-studenter, SFQs projekt ”Religion hjärta hbt”, Svenska Kyrkan och Sensus.
En av de frågor som besvarades av panelen var: Att vara kristen, jude och muslim och inte heterosexuell? Adrianne Riddez är präst i svenska kyrkan, hon kommer från en katolsk – judisk familj, hon definierar sig som luthersk och troende på Gud. Hon har bestämt sig för att modernisera sin religion för att kunna leva i den. Hon har mött motsättningar men det handlar inte om Jesus utan om kyrkan och den kristna traditionen. Hon menar att problemet ligger i att när Bibeln skrevs fanns inte demokrati och jämställdhet mellan könen och därför är den heliga skrift präglad av androcentrismen och är patriarkal.
Polisen fanns överallt i Kulturhuset
Sebastian Selvé, genomgår nu rabbinstudier och tillhör den Stora synagogan i Stockholm, han gjorde en resa från kristendom till judendomen, hans familj tillhör pingstvännerna. Han fokuserar på de tolkningsmässiga svårigheter som finns i de judiska texterna i vilka två stycken att samma text kan motsäga varandra. Enligt honom är det inte känslorna, inklusive de som har sitt upphov i den sexuella orienteringen, som är problemet i den judiska traditionen, utan det som har att göra med renhet.
Yasmir Khodr är en sekulär muslim, hon tillhör inte någon moské men hon tolkar sin religion personligt och försöker modernisera den. Angående synden förklarar hon att i Koranen står skrivet att hela mänskligheten är syndare och att hon bara är ytterligare en syndare mer i mänskligheten. Hennes hemmiljö är präglad av troende muslimer och hon möter inte något motstånd hemma på grund av sin läggning, hon är respekterad.
Vid ett av Storkyrkans hörn står en grupp människor med ett plakat på vilket visas det kända Pauluscitatet från Romarbrevet 1:25 – 27. De tillhör Maranatarörelsen i Sverige och genomförde en demonstration som de kallade ”teologisk”. Det är en rörelse som är känd för sin dogmatiska position mot mångsexualismen. Hans Lindelöw var bland demonstranterna och förklarade att Gayrörelsen hade växte under de sista 30 åren och penetrerat kyrkorna och att många kyrkliga ledare har försvarat ett aktivt homosexuellt liv.
Hans Lindelöw svarar till frågor om mångsexualitet och kyrkan
Jesus utesluter inga människor, säger Lindelöw, alla är välkomna. Homosexuella har alltid fått utstå kritik och har alltid hänvisats längst ner på den sociala skalan. Men det som händer idag är att den mångsexuella rörelsen uppträder öppet i den kristna kontexten och har lyfts fram i offentligheten. Man talar inte längre om synden utan om rätten att synda. Men det betyder inte att Gud utesluter homosexuella, de har samma värde inför Honom som alla andra.
Kritiken som finns i Gayrörelsen mot de heterosexuella normerna är legitima, påstår Hans Lindelöw, de normerna har blivit groteska när det gäller reklam och livstil. De heterosexuella normerna kan ses som förtryckande. Heterosexuella har inte rätt, bara för att deras natur kan uppfattas som det mest korrekta enligt Bibeln, att leva i strid mot Gudsordet.
Eva Brunnes tal
Årets Pridefestival har visat ett mycket viktig perspektiv av religionerna idag. Vi har i Svenska Kyrkan, genom biskop Eva Brunne, en förvandling till en mera politiskt agerande kyrka, och en nedtoning av den teologiska och andliga aspekten. Risken är att de politiska krafterna tar över all plats i kyrkan och inte lämnar kvarr något av det neutrala utrymme som är nödvändigt för alla som söker sig till Kyrkan. Det andra problemet är hur man i framtiden ska tolka de heliga skrifterna, och hur kommer de troende, oavsett könstillhörighet relatera sig till Uppenbarelsen i sina mångfaldiga former. Risken är att den individuella tolkningen kommer att ta över och att det blir individuella tolkningar som inte har behov av att överstämma med de andra tolkningarna, och att inte längre uppfattar sanningen som något konkret och objektivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar