Vad vet man egentligen om prästkandidater i Svenska kyrkan? Det pratas om dem och man ser dem, men vilka vägar de har att vandra på väg mot målet, vet de flesta inte. Erik Lindstrand, en av prästkandidaterna för Strängnäs stift, svarar på några frågor om hur det är att vara prästkandidat i Svenska kyrkan.
German Diaz: Hur kommer det sig att någon blir prästkandidat i Svenska Kyrkan?
Erik Lindstrand: Att vara kristen handlar om att vara kallad till att vara en lem i Kristi kropp, som är Kyrkan, och jag tror inte att vi kan nå vår fulla potential som kristna människor förrän vi finner vilken lem vi är ämnade att vara. Det kristna livet tillsammans med Herren resulterar nog hos de flesta i en stark vilja att lyssna till vilken del av Kristi kropp som Gud kallar oss till. Vi vill bidra med något och förverkliga den uppgift som vi fått. Min upplevelse är att jag är kallad till prästämbetet i Svenska kyrkan. Varför just Svenska kyrkan? Svenska kyrkan är den del av Kristi Kyrka och den plats för Kristi uppenbarelse som jag en gång blev kallad att vara kristen i. Jag ser de olika samfunden som bärare av olika delar av evangeliets sanning, även om en apostolisk kärna förenar många av oss. Jag känner mig också kallad till att berätta om Kyrkans evangelium i en sekulariserad värld. Då är ju Svenska kyrkan, med ett brett kontaktnät i ett av världens mest sekulariserade länder en god utgångspunkt.
Vägen till prästämbetet i Svenska kyrkan är i princip uppdelad i två delar, en akademisk del och en del på ett av Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala eller Lund. Den akademiska delen motsvarar en breddad kandidatexamen eller en magisterexamen där kortare kurser i Systematisk teologi, religionsfilosofi och etik, samt en ettårig kurs i exegetik är obligatoriska. Som prästkandidat har man också möjlighet att, i samråd med det aktuella stiftet, själv välja sitt huvudämne. I mitt fall är det kyrkohistoria. Utöver detta ingår tre terminer med Pastoralteologi som belyser olika perspektiv på att vara präst i Svenska kyrkan och som ges på något av pastoralinstituten. Vad jag vet finns teologiska utbildningar vid sidan av Uppsala universitet också vid universiteten i Lund och Umeå, och på Teologiska högskolan i Stockholm, samt på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala.
Antagningsprocessen i Strängnäs stift består av att kandidaten tar kontakt med den på stiftskansliet som har hand om antagningarna, som kallas stiftsadjunkt. Genom adjunkten kallas kandidaten sedan till en antagningskonferens. Där intervjuas kandidaten av Biskopen, domprosten och andar ledamöter i domkapitlet. Dessutom görs ett antal psykologtester, som följs upp med en psykolog. Domkapitlet sammanträder sedan och tar ett beslut om huruvida kandidaten skall få göra en provpraktik. Jag gjorde praktik i fyra veckor i Mikaels församling i Örebro nu i somras, och det var väldigt bekräftande. Efter praktiken kommer en ny omgång med intervjuer med domkapitlet. Sedan tar de ett slutgiltigt besked om huruvida kandidaten skall få bli prästkandidat för stiftet eller inte. Då har Biskopen en stor betydelse.
Processen är alltså ganska komplicerad och är krävande både för kandidaterna och för stiftet. Självklart känns det jobbigt att bli bedömd utifrån så många parametrar som det handlar om, men å andra sidan känner man sig trygg med att antagningen varit seriös och att beslutet är taget på goda grunder. När man väl är antagen som prästkandidat återstår praktik ute i en församling i minst nio veckor och tanken är att kandidaten skall få insikt och kunskap om så många av prästens uppdrag som möjligt under praktiken och under tiden på Pastoralinstitutet.
GD: Vad är Strängnäs stift för något?
EL: Strängnäs stift är ett av de äldsta stiften inom Svenska kyrkan och grundades förmodligen under 1000-talet av missionärer från Tyskland. Det omnämns i Florensdokumentet, som är en uppräkning av de svenska stiften från 1120-talet som finns i Vatikanen. Stiftet är alltså grundat som ett katolskt stift, till en början under ärkestiftet Hamburg-Bremen, och senare under Lunds ärkestift. Då den svenska kyrkoprovinsen fick eget ärkestift i Uppsala på 1160-talet kom Strängnäs att höra dit. Och så är det ju än idag. De kända helgonen och missionärerna Ansgar och Eskil kom båda till det område som skulle bli Strängnäs stift, den förra på 800-talet, den senare på tidigt 1000-tal. Strängnäs stift var en rik byggd med aktivt klosterväsende under den katolska tiden. Exempelvis fanns Nordeuropas enda Johanniterkloster i Eskilstuna, som ligger i stiftet.
Reformationen i Sverige genomfördes uppifrån och hade till en börjar bara stöd från kungen och ett antal svenska teologer som utbildats i Tyskland nära reformatorerna. Därför tog det mycket långt tid att genomföra reformationen i Sverige. I Stockholm var reformationen genomförd redan på 1530-talet, men en reformatorisk bekännelse antogs inte officiellt förrän på kyrkomötet i Uppsala 1593. Brottet med påven kom förstås tidigare. Men det var otydligt, och länge fanns både reformatoriska biskopar och de som fått pallium av påven sida vid sida.
I Strängnäs fanns under perioden både reformationsivrare och de som ville hålla sig till Rom. Under sent 1500-tal var oron stor i Strängnäs stift då Kung Johan III försökte förstärka det katolska inflytande i Sverige, medan hans bror, som var Hertig i det område som täcker Strängnäs stift, var kalvinist. Mötet i Uppsala 1593 var ett resultat av att Johan III:s son Sigismund, som bekände sig till katolicismen, blivit kung. Då reagerade prästerskapet, och många andra, för nu hade de reformatoriska idéerna fått fotfäste. Så från och med nu, om inte förr, blev Strängnäs stift ett stift med Luthersk-evangelisk bekännelse, och de katolska och kalvinistiska idéerna började långsamt att försvinna.
Svenska kyrkans struktur och praxis kom dock inte att bli fullt så reformatorisk som Uppsala möte bestämt. Likt anglikanerna kom Svenska kyrkan så småningom att inta en mellanställning mellan katolskt och reformatoriskt. Svenska kyrkans episkopala struktur liknar idag anglikanernas, och ärkebiskopen i Uppsala är primus inter pares.
Strängnäs stift är idag ett av de mindre stiften i Svenska kyrkan och täcker Södermanlands och Örebro län. De större städerna är Örebro, Eskilstuna, Södertälje och Nyköping. Av hävd ligger domkyrkan i Strängnäs, den är uppförd under katolsk tid, mellan 1200 och 1300-talets mitt och kan betraktas som en gotisk katedral. Stiftet präglas i västra delen av kyrklighet som står utanför Svenska kyrkan (Baptister, missionskyrkliga och så vidare.). Detta påverkar stiftet. I den Östra delen är kyrkligheten generellt låg vilket brukar förklaras av att det är ett område som tidigt hade många industrier och ett utvecklat statarsystem. Arbetarrörelsen blev därför stark och det medförde en skepsis mot kyrkan, som till viss del fortfarande finns kvar. I den östra delen av stiftet finns ibland en så stor skepsis att präster som är aktiva där vittnar om att man måste vinna tillbaka förtroendet för kyrkan person för person. I Strängnäs stift finns också en stor andel med sitt ursprung utanför Sverige och Europa, vilket ger en speciell religiös karta. Exempelvis är Syrisk-ortodoxa kyrkan stor i stiftet, särskilt i Södertälje. Det finns också många muslimer i området. Det känns utmanande, men också väldigt roligt att gå in i Strängnäs stifts kyrkliga miljö, och jag tror att vi har mycket att lära av de människor med en annan gudstro än oss själva som vi kan möta inom stiftet.
GD: Du är ordförande i Strängnäs stifts studentförening för prästkandidater. Skulle du kunna berätta för oss vad det är för något?
EL: Föreningar för prästkandidater i vid lärosätena i Lund och Uppsala har funnits länge och Strängnäs stiftsgrupp (stiftsgrupp har länge varit begreppet), har en ca 150-årig historia. Föreningen fick dock sin nuvarande form efter en ombildning förra året. Stiftsgrupperna är framför allt till för studiesociala aktiviteter under prästkandidaternas studietid, med inriktning mot det pastorala och teologiska. I Strängnäs stiftsgrupp har vi mässfirandet som centrum. I gruppen lär vi känna varandra och oss själva. Vi erbjuder föreläsningar och samtal av olika slag och denna termin kommer vi att erbjuda föredrag om att vara Kyrka på Internet och ett samtal om kyrkoårets liturgiska aspekter. Vi gör också studiebesök, denna termin hos dominikansystrarna i Stockholm och på Historiska museet. Gruppen kan också fungera som en samlad röst i kontakten med stiftet, och stiftet utser efter gruppens förslag en kaplan som är knuten till gruppen. Kaplanen är celebrant då mässan firas och ett bollplank för studenterna under studietiden.
Gruppen är främst avsedd för prästkandidater för Strängnäs stift, men alla som tror att de kan få ut något av våra aktiviteter är välkomna. Man är också välkommen till gruppen sporadiskt även om man inte är medlem. Därför kommer det ibland prästkandidater för andra stift, teologstudenter som inte är prästkandidater, diakonkandidater och andra till våra träffar.
Jag brinner för den ekumeniska frågan och tror att det är en av de viktigaste frågorna för de olika kristna samfunden. Hur vi kan förstå varandra och vad som förenar och skiljer oss åt är intressant och viktigt att fundera över. Särskilt tror jag att gräsrotsnivån är viktig, och därför tycker jag att det är viktigt och bra att Strängnäs stiftsgrupp har ett samarbete med Newmaninstitutets studentkår. Genom det kan prästkandidater från olika traditioner lära känna varandra, och det tror jag är det viktigaste för att kunna förstå varandra. Därför besöker vi också dominikansystrarna i Stockholm denna termin.
Jag tror att de flesta kristna traditioner har något att säga om den treenige Guden som är värt att beakta, och att vi måste ha respekt för varandra. Jag har stor respekt för de gamla kyrkotraditionerna, de romerska katoliker och de ortodoxa, där närheten till traditionen är tydligare än i många reformatoriska sammanhang. Därför tycker jag att det är intressant att komma i kontakt med och lära känna det katolska prästseminariet och prästseminaristerna, här i Sverige och i övriga länder. Därför besöker jag också gärna katolska och ortodoxa församlingar runt om i landet och utomlands då jag får möjlighet.
GD : Hur ser ut din egen utveckling som prästkandidat och vad kommer att hända med dig i framtiden?
EL: Det kristna kallet innebär att ständigt försöka närma sig Gud och fördjupas i sin tillit till den Treenige, att lita på att Anden leder och att Sonen försonar. Och att låta detta synas i allt. Det är inte lätt, men det är heller inte meningen. Som präst, och redan som prästkandidat, har man ett kall att leva evangeliet och vara en förebild. Det är ett uppdrag att växa in i allt mer.
Rent praktiskt har jag knappt tre år kvar till vigningen i Strängnäs. Nu läser jag Pastoralteologi på Pastoralinstitutet i år, sedan kvarstår ett år med exegetik och en D-uppsats i kyrkohistoria, samt ett halvår till på Pastoralinstitutet. Jag brinner för att komma ut i en församlig, men jag har också en akademisk ådra, så vi får se hur framtiden efter vigningen ser ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar