Hon bevarade sin katolska tro på Kuba och uppfyllde sin kallelse att bli journalist: intervju med Norka Romero

Intervju med journalisten Norka Romero, katolik, född på Kuba, som berättar om sin katolska uppväxt och sin ungdom i en förändringens tid när Revolutionen segrade. Norka berättar om sin kamp för att bevara sin tro i en tid i historien när religionen förklarades som folkets fiende, och sin väg tillbaka till Kyrkan. En kamp som också var för att förverkliga sitt livs kallelse, att vara journalist.

Hur kommer det sig att en kvinna på Kuba blir journalist?

Under min tonårstid stod den franska filmkonsten på hög nivå, 1964 visades en film om en skum figur, Famtomas, bland skådespelarna fanns en detektiv, en polis och en kvinnlig journalist, modig och orädd, som spelades av den franska skådespelerskan Mylene  Demogeat och hennes arbete innebar att skriva om Famtomas. I min nästan barnsliga värld sade jag mig: jag vill bli journalist . Det var den första kontakt jag hade med de händelser som en journalist får uppleva. Min natur stämmer överens med det som behövs för detta yrke. Jag är mycket kommunikativ och framfusig och detta hjälpte mig mycket i mitt senare arbete som journalist i redaktionen på en nationell tidning.

Senare upplevde jag en fantastisk tid i el Vedado, där en grupp ungdomar tävlade om vem som läste flest böcker, från vilken genre som helst, för att senare debattera dem och försvara mot någon opponent. Jag läste till exempel Georges Sand, klassisk fransk författarinna. Jag  identifierade mig med hennes liv, hennes kärlek till litteraturen, hennes revolutionerande liv. Därefter läste jag "Diario de Amor de Gertrúdis Gómez de Avellaneda" (Gertrúdiz Gómez de Avellanedas dagbok) och "Napoleons och Josefinas brevväxling".  Det var det som avgjorde min väg till journalistiken. Min karriär blev inte riktigt som jag förväntat mig. Jag fick göra ett journalistiskt arbete med mycket självcensur och rigoröst styrt av Departamento América del Comité Central del Partido Comunista (Amerikas avdelning av kommunist partis central kommitté).

Jag arbetade på en nationell tidning i den internationella sektion, jag var tabellredaktör, jag hade upå mitt ansvar en liten sektion om ekonomi och särskild information om (CAME) och skrev även om Sydamerika. Min journalistiska erfarenhet utvecklade jag i den internationella radiostationen Radio Habana Cuba, och i tidningen "Trabajadores" (Arbetare) som redaktör på det internationella området. Jag var även redaktör vid Bioetikcentret Juan Pablo II:s tidskrift. För närvarande arbetar jag på tidningen "LIBRE" i Miami, som riktar sig till den spansktalande publiken.

Vilka är dina minnen från din barndom?

Första gången som jag fick höra om Gud var jag mycket liten. Bredvid min säng hade jag alltid en skyddsängel (Bilden av skyddsängeln tillsammans med barn) och ett kors vid min säng. Jag kommer från en katolsk familj, min mor var föräldralös sedan barndomen och hon blev skickad till skolan "La Milagrosa" (Den undergörande) som drevs av Barmhärtighetssystrarna i Guanabacoa. Min mor hade tre bröder som blev antagna hos Escolapiosfäderna, också i Guanabacoa. Där kom jag att respektera och leva ut tron. Jag stannade i  "La Milagrosa"  fram till 1959, när Revolutionen kom.

Jag kommer alltid att minnas min tid på "La Milagrosa", i maj, jungfru Marias månad, fick alla flickor vita klädningar och klädde sig som änglar, alla flickor ville vara "änglar". Det fanns mycket tillgivenhet för rosenkransen, den lästes för hela skolan i mikrofon och alla följde den i tystnad genom att lyssna till högtalarna.  Jag minns att man även sjöng helgonlitanian och bad Angelus. Särskilt minns jag religionskunskapen, vi hade en nunna som kommer jag alltid att minnas, syster Josefa, som lärde oss om den heliga historien.

Jag minns även mycket tydligt min första kommunion som också ägde rum i min skola "La Milagrosa". Med jubel fick jag ikläda mig en vit klädning som alla andra flickorna. Vi hade små vita handskar och vita slöjor. Jag minns även de vita ljus som man hade för att flickorna skulle bära till första kommunionen. Det var en stund då vi kunde uppfatta Guds närvaro på ett särskilt sätt, vi kände att vi nästan hade Gud lättillgänglig, därför kallade vi honom "Papá Dios" (pappa Gud). För en flicka på sju eller åtta år, som jag var då, har tron olika perspektiv: först tradition och respekt och sen kom jag till en övertygelse. "Papá Dios" såg allt, han skyddade oss, men vi uppfattade honom också som den som kunde straffa oss.

Hur gick det med din tro i en ateistisk och antireligiöst präglad miljö?

1959 upplevde vi på Kuba en stor förändring för hela samhället, allt det gamla som vi kände var borta på några år. För mig var den första förändringen att lämna min kära skola för att integrera mig i en statlig skola, det var en stark upplevelse för mig,inte för att skolan var statlig, utan för det som jag fick uppleva där. Så småningom fick jag studera det som var mitt intresse, journalistik.Då visste jag ännu inte vad det betydde att vara journalist i ett system som kallade sig socialistiskt. Jag fick genomlida en process i vilken min identitet förändrades, inte synliggöra de värderingar som jag fått från min familj, och ha för mig själv, i mitt innersta, övertygelsen om att en skapande Gud finns.

För att komma till universitetet räckte det inte ha bra betyg, utan man måste även uppfylla andra krav, ett av dem var att relatera dig till religion så som systemet förväntade sig. Frågorna om personlig trosuppfattning och religiös tillhörighet upprepades hela tiden i alla intervjuer som jag gick igenom innan jag blev antagen vid journalistskolan i Havannas universitet. Det var inte allt, jag fick också bevisa att jag var revolutionär och att jag var integrerat i allt som Revolutionen begärde: det kontrollerade friviligarbetet och att  tillhöra landets försvarsmilis. Det var så på den tiden att journalistik  inte var ett ämne som alla kunde förvänta sig studera, det kallades för "carreras selectivas" (utvalda studier) bland andra fanns politisk kunskap, socionomi, psykologi och filosofi.

Till slut fick jag studera journalistik och det var samtidigt som jag arbetade. Det var en kurs på universitetet anpassad för arbetare och som passade ganska bra för mig eftersom det var den form som ställde minst krav på mig. Jag gick en mindre smärtsam process eftersom det i mitt fall var direktören för arbetsplatsen som gav mig en direkt rekommendation. Direktörerna hade ett stor ansvar för dem som de skickade till universitetet, eftersom att när de skrev under ett rekommendationsbrev om någon, garanterade direktörerna att den personen var en komplett revolutionär.

Till vissa krav var jag tvungen att anpassa mig. Jag fick inte bära krucifix längre, jag gick hålla tyst om det som var min tro. Jag var tvungen att leva med en dubbel personlighet. Men det var tack vare min mor och alla de värderingar som jag fick av henne som jag kunde klara av denna svåra situation. Men jag behöll min identitet som katolik och kristen. Jag gömde mig på arbetsplatsen och på skolan för att be, min mor hjälpte mig för att döpa min lille son. Jag bad mycket till sankt Johannes Bosco. Min mor höll fast vid Kyrkan och tog aldrig bort bilden av det Heliga hjärtat som fanns i vårt vardagsrum hemma. Min mors tro och styrka kom senare att påverka mina bröder och särskilt mig.

Hur såg din återkomst till Kyrkan ut?'

Min återkomst till Kyrkan var en process som började när jag skrev under en tillåtelse för att min äldsta son, som var 15 år, skulle kunna resa till USA för att förenas med sin far. Det var vad min son ville då. Det som jag hade bestämt om min son fick konsekvenser, jag blev tvungen att lämna mitt jobb på en nationell tidning.

Det var samtidigt som jag började tala oftare med en granne som studerade på San Carlos och San Ambrosios prästseminariet, Havannas ärkestifts seminario mayor (stora seminariet). Vi talade om olika teman. Han visste att min mor var alltid uppmärksamma på allt som hade att göra med Kyrkan. Han bjöd mig en dag att besöka prästseminariet och efter den dagen började jag gå till Mässan oftare.

En dag kom jag till seminaristen och uttryckte min vilja till att tillhöra församlingen i den kyrka som jag brukade gå till Mässan, det var Havannas domkyrka. Bland de många aktiviteter som fanns i den församlingen, fick jag sjunga i kören. Så småningom fick jag träffa en präst med vars hjälp jag kunde inleda en försoningsväg tillbaka till Kyrkan, det var i slutet av 1980- talet. Vägen tillbaka till Kyrkan var, på sätt och vis, ett återvändande till min barndom, där mötte jag åter min tro, brinnande och levande, som bevarats trots all den påtvingade ateismen i mitt vuxna liv.  Jag fick återta min barndoms bilder utan rädsla, jag fick låta min andliga värld återkomma, utan att någon kunde stoppa den, för att behålla den för alltid.

Hur uppfattar du den katolska journalistiken idag?

Om vi talar utifrån ett kubanskt perspektiv ser vi att de katolska journalisterna har ett ansvar som har två linjer, en i vilken journalisterna ska främja det evangeliska budskapet och en annan där journalisterna skall vara konsekventa med sanningen inför folket. Med tanke på det system som finns på Kuba, kan man föreställa sig att det är svårt för en katolsk journalist. I princip finns inte några media som inte tillhör den kubanska staten och journalisternas arbete försvåras när varje journalist måste visa lojalitet för systemet.

Men Kyrkan på Kuba har en viss frihet när det gäller media eftersom det är tillåtet för Kyrkan att ha egna tidningar och tidskrifter. Man kan nämna här att i stiftet Pinar del Rio finns en publikation, "Vitral", som kan ta in artiklar och uppfattningar som tar avstånd från regimens officiella ideologiska linje. Man kan här också nämna tidskriften "Palabra Nueva", som speglar Kyrkans uppfattning om kultur, samhälle, politik, religion, etc. och som har varit forum för debatt kring den officiella linjen.

I Miami är verkligheten en annan, här finns mera resurser och mera frihet än i Kuba, och den katolska pressen är stor. Det finns en radiostation som kubanerna här i södra Florida identifierar sig med, och det är "Radio Paz". Det är klart att den katolska pressen i Miami inte kan jämföras med den i Kuba, med tanke på journalistisk kvalitet och inflytande kan den katolska pressen på Kuba inte överträffas.