Jag råkade gå förbi huset där Caritas låg 1994, Bolindersplan 2 i centrala Stockholm, där många flyktingar som jag fick hjälp: välkomnande till det nya landet på ett mänskligt sätt, en del av sina materiella behov tillgodosedda, juridisk orientering och många andra saker som är svåra, i alla fall i min situation, att glömma. Allt som en flykting kunde få i det huset kunde ändå inte jämföras med de viktigaste skatter som man får när man kommer till Sverige, jag menar alla de människor som förblir ens vänner och den gemenskap som uppstår i den kristna kontexten.
Med tiden blev min situation som många andra kubaners: hotad att utvisas till Kuba, vad det kan innebär kan säkert många föreställa sig. Det var en svår tid för mig, men samtidigt en av de finaste perioderna av mitt liv, jag hade runt omkring mig så många människor som ställde upp till min hjälp med så mycket kärlek. Så småningom fick jag mitt”frihetsbrev,” som jag skulle kalla det permanenta uppehållstillståndet.
Min reflektion sedan många år handlar om friheten, om det finns frihet för den enskilda individen. Ja, kanske finns inte den frihet som vi många gånger föreställer oss av , men på något sätt måste den finnas. Den friheten måste vara beroende av andra människor i lika hög grad som den beror på mig själv.
Jag måste säga att jag ville leva i ett fritt samhället och själv vara fri. Tack vare alla de människor som har hjälpt mig att gå den svåra vägen till friheten är jag en fri människa idag. Det är också mitt ansvar att ställa mig till förfogande för att hjälpa andra som söker sin frihet, alla de som ännu inte är fria.
Detta ansvar har två perspektiv, en är att göra sin röst hörd när de som har makten förtrycker, trakasserar och begår övergrepp mot dem som är underordnade och försvarslösa. Den andra är att vara solidarisk mot dem som jag möter i mitt liv och som strävar efter att vara fria, på samma sätt som de som jag mött har varit solidariska mot mig.
I alla fall, det är viktigt hålla minnet levande och alltid komma ihåg hur det var då i början och hur det kom sig att det blev som det är idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar